Fråga/påstående:
/Den egentliga funktionalismen dog väl i och med postmodernismens triumftåg från mitten av 70-talet och framåt? Formen ska följa funktionen-ideologin, alltså. Det vi ser i dag är snarare en postfunktionalism. Ett arkitekturspråk som i viss mån härmar funkisens former men helt saknar den ideologiska överbyggnad som den “riktiga” funktionalismen hade./
Jag skulle säga nej. Funktionalismen som idé och praktik enligt sin urspungliga definition lever i högsta grad både på Aritekthögskolorna och allmänt inom arkitektkåren i Sverige idag. Nyfunktionalism med avarten brutalfunkis är därför mer adekvata termer än postfunktionalism.
Först och främst måste man hissa varningsflagg för termen “postmodernism” den kan betyda allt från ett avståndstagande till upplysningstraditionen (inkl. avståndstagande från en universalistisk syn på mänskliga rättigheter, vilket är kännetecknande för den svenska kulturvänstern), till mer eller mindre lyckade försök att knyta an till en förmodernistisk tradition inom konst och arkitektur. Mycket av sistnämnda har dock präglats av samma modernistiska och tröttsamma provokatörsanda som föranledde toalettstolar och cykelhjul på utställningar – ironi och koncept snarare än seriös formgivning med estetiskt helgjutet uttryck som avsikt. Jag skulle säga att vi nu kan sluta använda post-modernism helt och hållet som ett meningsfullt begrepp eftersom det – vill jag hävda – redan står på idéernas museum under avdelningen kulturideologiska återvändsgränder.
En möjligtvis naiv, men dock förhoppning, är att denna ism ska efterträdas av det jag kallar nyhumanism: ett begrepp som knyter an till en pre-modernistisk bildningstradition, tro på förnuftet och konstens roll som existentiell utforskare och skönhet som ett icke-relativt grundläggande mänskligt behov tillgodosett inom den mänskliga kulturen endast genom extrem talang och stor möda, och därför högt värderat.
Eklekticism-clowner som Charles Moore eller Michale Graves gjorde mycket för att förstöra kopplingen pre-funkis inom arkitekturen genom sin i grunden modernistiska och ironiska lek med stilelement utan någon verklig avsikt att göra en allvarligt syftad helhet.
I Sverige har intoleransen bland arkitekter mot pre-funktionalistiska utsvävningar varit stark. Ta S:t Eriksområdet i Stockholm som ett tydligt bevis på den saken. Ett mycket fint exempel på hur man kan knyta an till pre-funktionalistiska traditioner samtidigt man adderar modernitet. Hyllat av allmänheten och de som bor där men stark kritiserat “som “pastischer” av en nära nog enig svensk arkitektkår, när det begav sig – som ju inte var så länge sedan. Här har du just den totalitära intolerans jag kritiserar. Här är f.ö. arkitekten Aleksander Wolodarskis egna ord kring detta (intervju Tidningen arkitekter okt.2004)
“– Arkitekter förstår inte hur modernism och klassicism bekämpat varandra, men att den tiden är förbi. I och med murens fall är det vansinnigt att hävda att det bara finns en uttolkning av vår tids arkitektur. I våra dagar borde det vara tillåtet med stilistisk frihet. Vi måste låta goda idéer leva sida vid sida. Demokrati är pluralism.”
Instämmer helt.
Efter S:t Erik har leden åter slutits och den svenska arkitektkåren, som nog är en av de mest renlärigt intoleranta i världen, har nu, särskilt i s.k. monumentalbyggnader, övergått till ett slags “nybrutalism” (lett av Wingårds arkitektbyrå). Den återknyter tydligt till de tidiga funktionalistiska puritanerna som Ludwig Mies van der Rohe, se t.ex. “Tellus Tower” vid Telefonplan samt byggnaderna vid Arena staden i Solna: helt renrakade på pre-funktionalistiska element och näst intill förolämpande i sitt formmässiga förnekande att det finns ett generellt mänskligt behov, med tillhörande artegen perceptionsapparat, för det som är vackert (provocerande ord, I know) och knyter an till den omgivande historiska miljön. Typiskt funkistänk alltså! “Tors torn” är ett annat typiskt exempel på att Le Corbusier (som inom parantes sagt, vad gäller visionerna för den större statsmiljön var komplett galen) är åter i ropet. Detta kan ytterligare exemplifieras av arkitekten bakom nämnda verk Rem Koolhas som med sitt slagord “Fuck the context!”, torde eliminera alla föreställningar om att vi lämnat den rena funktionalismen i Corbusiers anda bakom oss.
Vad slutligen gäller begreppet “form följer funktion” så är det förstås rent semantiskt helt “nonsensical”. Inte minst blev det kraftigt desavouerat av boken “Form Follows Fiasco” av Peter Blake. I högsta grad läsvärd än idag. Inte desto mindre skulle jag säg att “tesen” i råga lärs ut och tas på visst allvar av arkitekter än idag. Men att tro att en byggnads form med någonstans automatik följer funktionen och att därmed en arkitekt kan friskriva sig från estetisk gestaltning av den yttre formen, inklusive anpassning till den omgivande historiska miljön, är förstås både omöjligt och höjden av både dumhet och arrogans. Varje byggnad har en inre funktion (bostad, hotell, kontor etc.) men det finns förstås inget färdigt “kontorsskal” eller ”bostadsskal” som så där med automatik kan appliceras på en byggnad utifrån dess inre funktion. Det MÅSTE vara en medveten gestaltning och då kommer arkitektens estetiska sinnelag (plus de som har inflytande över formgivningen i övrigt) oundvikligen att uttryckas – och den mänskliga perceptionens inneboende förmåga att bedöma balansen och dynamiken mellan färg, form, dekor, historiska associationer, kopplingar till närmiljön etc. att aktiveras.
Arkitekturen idag är till stora delar konceptuell medan arkitekturen som yttre form inte kan undgå att vara gestaltad form med direkt estetiska uttryck. Förneka detta och vi får byggnader som inte referat till något annan än sig egen ofullständiga och halvfärdiga självtillräcklighet.
Är det således korrekt att säga att de arkitekter som är tongivande i dag är postfunktionalister utan ”ideologisk överbyggnad”? Jag kan inte se det, de är i högsta grad medvetna om vilken ideologisk grund de står på och uttrycker i sina ”verk”. Visst, de skickar inte fram manifest av typen ”Acceptera!”, men det behövs ju inte. De har ju redan vunnit. De vet inom vilka cirklar man ska röra sig för att inte drabbas av kollegial fördömelse. Nybrutalism alt. nyfunktionalism är således som jag ser det mer träffande beteckningar, särskilt så vad gäller monumentalbyggnader, men det är (ännu så länge) genomgående i det mesta.
Självklart får nyfunktionalisterna hysa vilka villfarelser de vill, men det tragiska är när politiker köper deras krystade argument som t.ex. “Zlatans tårar” för den fyrkantiga hålkortslådan vid Friends Arena eller accepterar en så extrem käftsmäll vad gäller all balanserad estetik som det kommande “Station City” i Stockholm. I sistnämnda fall insåg politikerna att de ursprungliga förslagen var alltför groteska, men de hade ändå inte kraften och förmågan att kämpa ned det brutalfunktionalistiska komplexet fullt ut. Kanske kan de ta hjälp av någon nyhumanist nästa gång.
