Som vi alla vet så spelar en människa många roller under ett liv, har många identiteter. En del är obarmhärtigt givna av naturen och innefattar de biologiska processer som uttrycks i oss beroende på ålder och kön och som, vare sig vi vill det eller inte, påverkar medvetande, identitet och beteenden.
För dessa biologiskt styrda och evolutionsbaserade tillstånd har vi skapat semantiska sociala kategorier som barn eller tonåring, vuxen eller åldring, kvinna eller man – eller “transperson”. Vuxenrollen innefattar i sin tur ett antal delroller som baseras på både biologiska processer och förväntade sociala beteenden: till exempel far, mor, mormor eller farfar. Sedan har vi de mer inlärda och ofta valda rollerna som lagras ovanpå de biologiskt baserade som studerande, yrkesarbetande, sportutövare, m.fl. Slutligen finner vi de mer specifika rollerna som mor eller far till just det specifika barnet, student eller forskare i just det specifika ämnet, yrkesarbetare inom den specifika branschen och med det specifika yrket, etc. Allt detta som nämnts bygger och färgar respektive person till en specifikt egen identitet, som dock i grunden är artegen eller arttypisk, d.v.s. bestäms av den mänskliga arten Homo sapiens möjligheter och begränsningar så som de givits oss av evolutionen – och inte minst, den traderade kulturen.
Min publika facebooksida ska bli helt tillägnad min roll som skribent och författare (stryk det som ej önskas.) I den rollen har jag hittills i någon mån profilerat mig något inom samhällsfilosofi och politisk debatt, och så kommer det nog också att bli på denna sida. Med några utflykter till både mer existentiella reflektioner och vardagliga livsviktigheter som t.ex. sport.
En mera detaljerad beskrivning av min allmänna inställning visavi Sveriges problem beskrivs nedan samt kan också i en mer övergripande version hittas här >>. http://nya.kommentaren.nu/?page_id=13
Men varför då lägga ned all denna obetalda tid på samhällsdebatt? Svårt att säga, man gör det man måste. Det finns, tror jag hosall ett grundläggande intresse att efter förmåga försöka adressera felaktigheter i det samhälle man lever i. Motsatsen är ju letargi och det är den maktgalna streberns bästa vän. Därmed inte sagt att man kan kräva att alla medborgare ska bli samhällsfilosofer, däremot innebär det att vi bör öka de ytor och forum där en frimodig samhällsdebatt kan ske – utifrån förutsättningen att logik, fakta och evidens är det som avgör en fråga som rör empiriskt mätbara ting – utifrån grundantagandet att ett frihetligt rättssamhälle med jämlikt verkande mänskliga rättigheter och demokratisk ledarskapstillsättning i de lagstiftande församlingarna är den överenskomna startpunkten för en sådan debatt.
Några utgångspunkter
En individ utan en mänsklig gemenskap är inte tänkbar som överlevande varelse, näring och syre räcker inte. Utvecklad i ett provrör, sondmatad och utan mänsklig kontakt så skulle en människa notoriskt vara en tragisk snabbt döende varelse. Vi är födda ur varandra och kräver en åtminstone en rudimentär gemenskap för att överleva. Därefter kan vi vara ensamma, i den styrka som ligger i att gemenskap ändå, om en bara för ett kort ögonblick, har funnits och att den därför alltid är möjlig. En längtan som stundom kan sträva förbi det rent mänskliga till något förmodat utommänskligt: det man, genom tro eller upplevd vetskap, stundom kallar Gud. Däremot är, för att återvända till jorden, ett kollektiv aldrig en handlande agent, alltid bara en analytisk abstraktion. I alla kollektiva rörelse finns individer som startar, som driver, som följer med och som hoppar av. Den metodologiska individualismen är därför, i kombination med evolutionspsykologiska fundament, den enda möjliga metoden att förstå historien såväl som att förklara den. Individen så som varande samhällets motor och av rent etiska skäl för sitt unika egenvärdes skull ska därför principiellt:
- skyddas genom universellt giltiga mänskliga rättigheter och
- som vuxen ges ansvaret för sina handlingar och ta konsekvenserna av dessa.
Kollektivistiska rörelser och ideologier t.ex. nazism, kommunism eller antropologisk rasism eller radikalfeminism öppnar oundvikligen för förtryck, kvoteringsraseri och i sin yttersta konsekvens dödligt massvåld. För en prosalyrisk beskrivning av kollektivismens konsekvenser och de mänskliga rättigheternas utveckling sedan tidernas begynnelse. Se denna bok >>
Det civila samhället
”Frihet är det största ting som sökas kan all världen kring.” Biskop Thomas hade rätt! Men det är en frihet under ansvar förstås. Ett starkt socialt kapital är förutsättningen för en fungerande demokrati med ett minimum av korruption och ett maximum av mellanmänskligt förtroende. Ett starkt socialt kapital fordrar ett starkt civilt samhälle och en delad känsla av samhällelig gemenskap. Ett starkt civilt samhälle byggs i sin tur på rättigheten att sammansluta sig i föreningar utan statlig eller politisk inblandning, (så länge föreningen i sitt syfte inte avser att relativisera de mänskliga rättigheterna eller bruka våld mot andra i samma civilsamhälle eller demokratiska institutioner vart de än finns). Föreningslivet ska därför stödjas med maximala incitament och ekonomiska fördelar, som minimala skattenivåer, avdragsrätt vid donationer och stöd till föreningslivet. Och för att dessa föreningar inklusive näringslivsutveckling ska kunna ske optimalt krävs ett delat kommunikationsmedel, ett nationellt språk som blir länken mellan både människor och mellan människor och historien och kulturen i det land man lever och verkar i. Detta språk ska därför prioriteras i all politik och i alla pedagogiska inrättningar. I vårt fall blir detta således det svenska språket. För en fördjupning av detta med civilsamhället se t.ex. kapitlet ”Det civila samhället och det sociala kapitalet” i min bok ”Sverige förnyat” >>
Vidare krävs, för ett väl fungerande civilt samhällen, ett sekulärt offentligt rum, där människor kan mötas som likar och där således religiösa attribut, som signalerar särskiljning och avståndstagande minimeras och hänskjuts till privatlivet.
Denna neutralitet är särskilt viktig hos myndigheter och i de uniformer som vissa av dem har i mötet med medborgarna.
Kulturen
Ett lands kultur är lika med det sedan kulturens gryning ackumulerade kulturarvet. Medborgarnas kulturella identitet är något helt annat. Det är den del av kulturarvet som hålls levande i en ständig traderingsprocess; t.ex. musik, konst, litteratur, historia inklusive politisk och militär historia. Ju mindre bearbetning av det nationella kulturarvet desto mer förytligad och tunn nationell kulturidentitet – och följaktligen svagare försvarskraft om samma kultur hotas av andra som insisterar på överläge samt förstås en allt sämre förståelse av varför landet ser ut som det gör. Detta förringande av – och oförmåga att tillgodogöra sig och respektera – tidigare generationers skaparkraft i det egna landet är själva kärnan i definitionen av nationell självdestruktivitet.
Men en svag nationell kulturpolitik (inte sällan pådriven av svagsinta akademiker och intellektuella) mörklägger inte bara ett lands historia och ställer dess verk på dammiga muséer, det skapar också ett tomt kärl som väntar på att fyllas av kulturelement med större självsäkerhet och en aggressivare framåtanda. Det kan vara allt från ”amerikansk kulturimperialism” över en manisk fixering vid ”det moderna” till extrema religiösa eller politiska ideologier som förutom att erbjuda starka identiteter – meningsstinna – också inte sällan är fanatiskt intoleranta och förespråkar eller utmynnar naturligt i våld. I denna mening är en stark nationell kultur förankrad i en demokratisk kultur en omistlig del av ett gott samhälle och ett vaccin mot både ytlig efterhärmning och extremism. Men svenskt kulturellt självförakt är tyvärr legio i massmedia och inom marxismens obehagliga postmodernistiska efterbörd inom akademin. Folket får inte bli för sturska i sin nationella självbild, de ska hållas lagom förvirrade så att de är mer öppna för ideologisk påverkan när det gäller att bygga ”den nya människan” något man trots 1900-talets erfarenheter i denna del på många håll ännu inte gett upp.
Även här finns det som synes oändligt med material för kritik och förändring.
För en introduktion till min syn på svensk kultur se t.ex. detta >> För en djupare version av kulturbegreppet och mänsklig utveckling se t.ex. detta: >>
Media
På ren svenska: här finns övermycket dynga att mocka. För att en demokrati ska kunna fungera bra d.v.s. att medborgarna ska kunna ta informerade beslut vid valurnan krävs en fri, självständig och gentemot det politiska systemet i alla fall till stora delar oberoende journalistkår inkl. redaktörer och mediachefer. samt att oegentligheter, korrruption, onödig byråkrati, trakassering av medborgare från myndigheters sida, dåligt fungerande rättsorgan och svag försvarsförmåga samt misshushållning med resurser avslöjas kontinuerligt för medborgarna, så att både ansvariga hängs ut och förbättringar kan ske av avslöjade missförhållanden. Problemet med den svenska mediakåren är att den har en kraftig slagsida åt det systembärande hållet d.v.s. den stora statens oändliga fördelar framför ett starkt civilsamhälle och ekonomiskt och ideologiskt självständiga medborgare. Det finns en faktiskt existerande självcensur och ämnesområdena baserad på en ideologisk slagsida i traditionella media: >> . Och de är främst följande: medborgarnas frihet att ta hand om sina barn som de själva önskar (här ger media konsekvent kvoteringsivrarna företräde), institutionell jämlikhet, d.v.s. jämlikhet inför lagen men respekt för könsskillnader i utfall (här råder matematisk jämställdhet som det normativa positiva värdet d.v.s. man räknar könsdelar och om det inte är 50/50 konstaterar man ett ”problem”) En annan surdeg som det finns mycket att säga om är invandringspolitiken. Etnicitet är ointressant så länge det inte gäller etniska svenskar och om vissa etniska grupper är särskilt brottsbelastade så får detta inte nämnas, ty allt sådant är och göder fördomar och om det ändå sipprar igenom att det finns en utbredd brottslighet hos någon etnisk eller religiös grupp å så är det en ren slump och hur som hest någonstans ändå de rasistiska fördomsfulla svenskarnas fel. Grova generaliseringar? Det är ju en uppfattning man kan ha, men riktigheten i analysen kan iakttagas dagligen i de större tidningarna, på SR och SVT m.fl. kanaler för den ideologiska skolningen av det svenska folket. Konkreta exempel följer.
Staten
Staten måste vara stark i sina kärnfunktioner försvaret (utan vilket i längden både frihet och mänskliga rättighet riskerar att utplånas) samt rättsstaten och rättssamhället innefattande upprätthållandet av självständiga domstolar och en effektiv polismakt som säkerställer att civilt våld, stöld och bedrägeri i maximal utsträckning elimineras och där det ändå sker beivras genom att de som under eget ansvar inte förmått hantera sin frihet förlorar den och/eller till varnagel och upprättelse för offren straffas härför och i möjligaste mån samtidigt rehabiliteras.
Som framgår av även denna redogörelse finns det material för hur mycket samhällskritik som helst. Man vet inte riktigt var man ska börja i allt det ackumulerade förfall som dessa områden visar upp i Sverige. Men eftersom försvaret och säkrandet av vårt lands gränser är statens primära uppgift är mitt fokus starkt på detta område av den enkla anledningen att det är så extremt eftersatt och befolkas av så extremt inkompetenta personer inte minst i den anslagsgivande delen – samt förstås en del intellektuella som sitter fint på husses order och pumpar ut dimridåer för att hålla folket ovetande >>. Utvecklingen är faktiskt direkt oroande och ett ovedersägligt bevis på att vårt nuvarande politiska system har en manifesterad oförmåga att producera tillräckligt många politiker som håller måttet och hat en tillräcklig demokratisk förankring för de positioner de besitter. Detta är en av anledningarna till att det behövs ett nytt politiskt system, innefattande bland annat ett nytt valsystem förankrat i en ny konstitution. Med anledning därav har jag skrivit en bok där jag föreslår just ett sådant nytt ”samhällssystem”. Se här för att på några centrala punkter jämföra de nuvarande grundlagarna med de jag föreslår >>.
Det politiska systemet
Här finns mycket att förändra till det bättre. Den politiska makten behöver innehas av människor som väljs merendels på karaktär och kompetens som den upplevs av väljarna och inte på listor skapade av kollektivistiska skäl som delas och balanseras med kollektivistiska i sig helt kompetenslösa ting som kön, religion eller etnicitet. Detta är en provocerande enfaldig ordning som förnekar det faktum att kompetens som den uppfattas av väljarna är det enda sättet att respektera väljarna liksom det är det ända sättet som verkligt stort ledarskap kan komma fram, d.v.s. de bästa måste få tävla om makten oavsett kollektivt attribut som med nödvändighet är irrelevant och som dessutom rent statistiskt kommer att föra in medelmåttighet eller värre på platser där det krävs briljans och ledarskapsförmåga och en lagstiftningsprocess som in ebär eftertanke och väl avvägda maktbalanser. I den andan har jag i min nämnda bok ”Sverige förnyat” föreslagit två kamrar för rikets ledning: den ena är riksdagen och består av 125 ledamöter. Den väljs på partilistor eller s.k. ”fribrytare” i kallad landsrådet i proportionerliga val. Den andra kammaren kallas Landsrådet och består av 55 medlemmar med geografisk anknytning. De väljs genom majoritetsval i respektive region/landskap. Därmed säkerställes val på person och karaktär samt en geografisk representation från hela riket.
Slutligen: Sport
Kanske inte så mycket samhällskritik här, kan tyckas men även här bedrar nog skenet. Se t.ex. på radio-och tv-sporten i SR och SVT här har genuskommissarier varit framme och styrt om både språkbruk och prioriteringar utan någon som helst redovisning av bevekelsegrunderna eller hänsyn till intresse bland tittarna eller relevans för de olika sporternas storlek. Det blir faktiskt komiskt ibland är man inleder med Premier League (stor publik i Sverige) för att därefter nämna att en för de allra flesta okänd spelare i ett obskyrt damlandslag (minimal publik) har blivit skadad och kanske inte kan vara med i nästa landskamp. (Är det stadgat 50-50 i redovisning, så vad ska de göra?) De komiska ligger inte bara i den fullständiga irrelevansen i nyhetsvärderingen utan också i det självklara allvar med vilken pseudohändelsen nämns av programledaren. Får i mån av tid och prioriteringar återkomma till just denna problematik. Sedan kan det bli några kommentarer kring sport man är engagerad i som fotboll, ishockey, golf. De stora folksporterna.
