Publicerad: 2010-07-21, Uppdaterad: 2011-11-02
Om författaren:
Susanne Dodillet är idéhistoriker och verksam vid Göteborgs universitet. Hennes avhandling “Är sex arbete?” jämför svensk sexköpslagstiftning med den tyska.
Levererar en prostitutionsutredning som utgår från att prostitution är “en form av manligt våld mot kvinnor” en heltäckande bild av fenomenet? Ger en utredning som bygger sina teser på tidigare lagstiftningsärenden och politiska handlingsplaner ett lämpligt underlag för nya beslut?
Utredningen av sexköpslagens effekter har lagt fram sitt betänkande. Den insatte kommer ihåg att utredaren, nuvarande JK Anna Skarhed, varken skulle ifrågasätta intentionen bakom sexköpsförbudet eller självaste lagen. Behovet av en åtstramning skulle prövas. Och regeringen har fått vad den beställde. Resultaten är snabbt sammanfattade: Lagen är en succé, men sexköpare borde straffas hårdare.
När Skarhed på presskonferensen i början av månaden frågades hur det kändes att komma fram till dessa slutsatser svarade hon att hon inte var förvånad. “Egentligen tycker jag att det är ganska självklara slutsatser. Men det viktiga har ju varit för utredningen att försöka så att säga få underlag för att kunna dra dem.” Måste det påpekas att detta tillvägagångssätt är dåligt lämpat för att allsidigt belysa och analysera lagens effekter? Till exempel när det gäller lagens effekt på människohandeln.
Under rubriken “Förbudet har försvårat för koppleriverksamhet och människohandel för sexuella ändamål” berättar utredningen att sexköpslagen gjort det svårare för sexsäljare att prostituera sig i gatuprostitutionen. Köparna kräver att sexköpen sker mer diskret än tidigare. Kopplare måste därför eskortera kvinnor till köpare och de måste byta lägenhet oftare. Enligt utredaren är den uppstådda merkostnaden skälet till att Sverige anses vara en dålig marknad för denna verksamhet. Alternativa interpretationer nämnas ej.
Skulle det till exempel kunna vara så att koppleriverksamheten gynnas av att det blivit svårare att självständigt sälja sexuella tjänster på gatan? Kan sexköparnas krav på diskretion ha lett till att den synliga gatuprostitutionen har flyttat till lägenheter som disponeras av kopplare? Anna Skarhed förnekar bestämt att detta är en möjlighet. Istället tror hon sig “kunna dra slutsatsen att den halvering av gatuprostitutionen som skett utgör en reell minskning av prostitutionen i Sverige”.
Att det inte bara varit svårt utan omöjligt att “producera den exakta kunskap om prostitution som politiker och debattörer efterfrågar” berättade Skarhed inte för pressen. Men det kan man läsa i hennes utredning. Dessutom saknas information om den prostitution som inte sker öppet på gatan, om prostitution mellan män och om ungdomsprostitutionen. Därför är det “svårt att göra jämförelser och bedöma prostitutionens och människohandelns förändring.”
Kunskapsluckorna är så stora att det egentligen är omöjligt att uttala sig om sexköpslagens effekter. Att Skarhed trots det tvärsäkert talar om lagens verkningskraft när det gäller allt från attitydförändring till kampen mot organiserad brottslighet är ansvarslös. Regeringen vore betjänt av att få ett ordentligt beslutsunderlag som är allsidigt belyst och analyserat. En utvärdering av sexköpslagen som fyller högt ställda krav på relevans, mångsidighet och analytisk skärpa skulle kunna bidra till en framgångsrik prostitutionspolitik. Okunskapen som präglar den aktuella utredningen av sexköpslagen hotar istället att göra livet än svårare för de som finns i prostitutionen.
Även kampen mot människohandeln hindras av detta!
Skarheds två år av undermåligt utredningsarbete har kostat skattebetalarna mycket pengar. Och ännu mer pengar hotas att slösas på ideologiproduktion. Utredningen har föreslagit att inrätta ett statligt kunskapscentrum mot prostitution och människohandel. Frågan är om ett centrum som utgår från vad Skarhed kallar för “den svenska synen på prostitution”, kan någonting annat än att bekräfta “självklara slutsatser”.
