Nu när psykologiprofessorn och vänsterätaren Jordan B Peterson blivit allt för populär och påträngande med sin förintande kritik av postmodernism/kulturmarxism och identitetspolitik så är det föga förvånande att den akademi-, media- och kulturvänster som känner sina maktkotterier hotade och sina favoritideologier söndertrasade kommer ut med hela sin inte oansenliga arsenal av invektiv, förljugna förvridningar av hans argument (à la BBC:s Cathy Newman – se youtube https://youtu.be/aMcjxSThD54) och ”all in”-försök till karaktärsmord. SvD gav brett utrymme till en sådan proxy i form av Carl Cederström (SvD kultur 11/3-18) och hans ”recension” av Petersons nya bok 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos.
Cederström har tidigare knåpat ihop några böcker om Wellnesindustrin och självhjälpsböcker. Vi behöver veta att han bekänner sig till den anti-meritokratiska socialism som överallt sänkt samhällen i förtryck och armod: ”…samhällets [d.v.s. statens] uppgift är att hitta system som fördelar resurserna” (vi förstår därav bl.a. att tidigare socialistiska stater har inte gjort rätt trots otaliga och blodiga försök, men nästa kommer att lyckas, vi behöver bara hitta det…). I hans bok ”Wellnesssyndromet” går han till attack mot det som faktiskt är västerlandets största landvinning nämligen att ansvaret för ens handlingar och liksom de mänskliga rättigheterna måste börja och sluta hos individen och inte hos kollektiv eller ”strukturer”: ”Boken Wellnessyndromets huvudtema är en samhällskritik mot individualism…” Cederström är således för kollektivism – och mot den frihetliga samhällssynens grundförutsättning – den metodologiska individualismen. (Citaten är från tidningen Dagen 13/5-15.)
Cederström har förstås inga problem med att endast referera till negativa recensioner av Petersons nya bok trots att det finns mängder av positiva och ärliga sådana (d.v.s. inte skrivna av kränkta postmodernister och vänsteranhängare som förstås inte kan missa ett sådant gyllene tillfälle att tvåla till Peterson) t.ex. New Yorker 5/3-18, The Guardian 21/1-18, Toronto Star 22/1, The Chronicle Review 17/1-18 m.fl. Han har heller inga problem med att deklassera Petersons bok genom att jämför den med hjälp dig själv till lycka-böckerna från 1930-talet och framåt trots att Peterson själv konstaterat att: ”The pursuit of happiness is a pointless goal” (Twitterinlägg).
Cederströms raljerar – utan minsta empiri – över Petersons syn på att ett eländigt liv faktiskt ofta kan ändras till det bättre genom att ändra individens egen kunskap, attityd och viljeinriktning, vilket det finns hur många bevis som helst på inte minst inom den kognitiva psykologin – och man kan ju börja med att gå till sig själv. Cederström vill alltså inte kännas vid västerlandets kanske största upptäckt för att säkerställa humanism och minska den ondska i värden som oundvikligen uppstår vid grupptänkande/identitetspolitik. Det som Peterson bland annat utryckt i följande rader:
”Your group identity is not your cardinal feature. That’s the great discovery of the west. That’s why the west is right. And I mean that unconditionally. The west is the only place in the world that has ever figured out that the individual is sovereign. And that’s an impossible thing to figure out. It’s amazing that we managed it. And it’s the key to everything that we’ve ever done right.” (Twitterinlägg.)
Cederström avslutar sin artikel genom att via Nelson i Simsons försöka få Peterson att framstå som ologisk genom att leverera en argumentativ fallasi. Han indikerar att ”mobbaren” Nelson i Simpsons säkerligen hade hånat Peterson när han, i betraktelse över vad kollektivismen och grupptänkandet orsakat i form av död och lidande under 1900-talet fäller några högst berättigade tårar det vill säga han har ”visat svaghet” (i själva verket empati och ärlighet), som man ska förstå att Peterson ser ned på – oaktat att hela hans vuxna liv har gått ut på att hjälpa människor som de flesta socialister som kramar socialstaten och välfärdskomplexet skulle karaktärisera som just ”svaga” – och dessutom är själva syftet med hans nya bok. Tankefiguren är förstås extremt icke-analog enär Nelson, knappt ens streetsmart, verkar i en trång lokal miljö medan Peterson talar om filosofiska frågor av allmänmänsklig natur kring vilka Nelson inte fattat något även om han säkerligen i fantasin kunnat förstå Petersons känslor – efter extensiva förklaringar – genom förlusten av sin egen fadersfigur.
Givet Jordan B Petersons popularitet och föremålen för sin politiska och ideologiska kritik kan vi räkna med en inte oansenlig mängd av liknande artiklar som Cederströms framgent, inte mist i Sverige som ju tyvärr är ett av västvärldens starkaste fästen för en postmodern anti-humanistisk identitetspolitik. Men låt inte lura Er av dessa artiklars avskräckningsförsök. Gå till källan och bilda Er en egen uppfattning. Det är oftast väl värt besväret.
