Om någon skulle säga att Alexandra Pascalidou ljuger så hon tror sig själv när det gäller vithet och “rasism”, så skulle jag ha svårt att säga emot. >>
“All (oberoende) statistik visar att ju ljusare desto lättare att lyckas med allt från att göra karriär till att bo bäst och tjäna mest, diskrimineras mindre och leva längre.”
Detta ska tolkas som ett negativt, rent av “rasistiskt” faktum. Men så är det förstås inte – i verkligheten. Det är som att säga japaner är i kraftig majoritet i japan, därför är det statistiskt säkerställt att det är lättare att lyckas i japan om man är japan. Vilket ju förstås är fullt logiskt och inte på något sätt orättfärdigt eller rasistiskt. Är man en del av en majoritetskultur, har fötts upp med den kan språket etc., så är det klart att det underlättar. Det finns dock inget kausalt samband mellan att tillhöra en majoritet och att lyckas i någon materiell mening. Det är infantilt att tro att hudfärgen i sig har någon logisk koppling på detta – fråga närmaste ”vita” uteliggare och sedan t.ex. Martin Dahlin – känd, respekterad och mörkhyad svensk fotbollsspelare. Om nu hudfärgen måste beskrivas (vilket ju rasistvänstern anser), normalt skulle jag aldrig ens tänka på Martin i de banorna.
Arbetar man hårt, blir bra på det man gör och tar till sig majoritetskulturen så är det förstås i inga problem med karriären – och definitivt inte i Sverige som enligt alla relevanta undersökningar tillhör de mest toleranta i världen.
Vad som kan visas är att människor från norra halvklotet – med ursprung i Europa – genom sekler av kamp har lyckats skapa demokratier och marknadsekonomier innefattande mänskliga rättighet och egendomsrätt, där varje individ har större möjligheter att ta sig fram utan att tyngas ned av religiösa tabun om t.ex. vad en kvinna ska ha på sig och vilka arenor som är lämpliga för arbete och studier för henne, olika hämande skråväsenregler eller en maktstruktur med godtycklig maktutövning. Att sedan människor i dessa områden har haft ett ljusare hudpigment – som de fått av evolutionära orsaker – än människor i sydligare länder och områden är ju helt irrelevant som orsaksfaktor – och hur som helst inget att klaga över.
Inga lagliga hinder finns för människor med alla hudfärger att lyckas i öppna demokratiska rättsstater så länge man följer de universella reglerna om lagen lika för alla (inga krav på religiös särlagstiftning), tar till sig språket och i övrigt följer kostym och skick i den nya landet. En följd av detta är att många, även de med andra hudpigment än vit, dagligen och stundligen lyckas vinna både framgång och respekt i dessa samhällen.
Kan det vara kämpigt att inte var helt lik de flesta andra i en majoritet? Säkerligen, det är det också om jag åker till Turkiet eller Japan för att söka lyckan. Det kommer inte att gå utan en viss anpassning till dessa kulturers spelregler. Dessa underförstådda krav är dock förstås inte rasism i någon som helst rimlig mening.
Läs mer här om vad rasism egentligen innebär som relevant begrepp i det svenska samhället >>.
Att komma som en minoritet med annorlunda utseende och/eller kultur till en majoritetskultur är ju aldrig en enkel sak någonstans i världen. Det gäller oavsett om man som ”vit” europé kommer till exempelvis ett land i mellanöstern, eller andra främmande länder och försöker att etablera sig där. Ganska kraftiga (i alla fall ytliga) anpassningar måste då göras till seder och bruk för att ha en chans att få ett insteg. Ingen kan rimligen tycka detta är konstigt. Det kan förmodligen förenkla en hel del att byta namn, till något som bättre flyter in i det allmänna kulturflödet. Är detta underförstådda krav till anpassning ”rasistiska”? Förstås inte! Det fria valet kvarstår att anpassa sig en del eller att inte göra det och då drastiskt minska ens möjligheter att lyckas. Det vore väl ändå extremt märkligt om man kommer till ett nytt land och tycker sig ha rätt att kräva att detta land ska anpassa sig till mig som nykomling och genast ändra sina, vanor seder och bruk till det som man själv kommer med, för att landets innevånare ska slippa att bli kallade ”rasister”!
Med detta sagt så visar alla undersökningar, som sagt, att Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen, så det krävs såldes relativt mycket mindre av anpassning än i de flesta av de länder som de människor som anser sig klaga på ”rasism” kommer ifrån! Vad detta innebär kanske man skulle reflektera en stund över.
Detta är ju också ett annat av huvudfelen i Pascalidous bedrövligt lågsinnade resonemang att hon använder rasism inte för vad det egentligen betyder, d.v.s. antipati och lagtvång gentemot olika faktiska biologiska rasmarkörer som i fallet med apartheid, utan istället använder det för begreppets starka (genom inflation alltmer avtagande) negativa konnotationer som en stoppsignal för sansade diskussioner om vad saken egentligen handlar om, nämligen xenofobi (främlingsrädsla-/misstänksamhet eller ointresse) vilka genomgående är universellt verkande mänskliga beteenden och har mycket lite med faktisk “rasism” att göra enligt vedertagen begreppspraxis.
Det som kännetecknar alla de svenskar med annorlunda hudfärg som lyckats och skapat sig respekt och ett gott liv i Sverige, från sportstjärnor över mängder av artister och konstnärer med ”mörk hy” är ju det enkla att de försökt ta till sig språket fullt ut, jobbat hårt som alla andra och till slut fått erkänsla för sina prestationer. >>
De har helt enkelt utnyttjat det fria samhällets möjligheter. Har de aldrig mött fördomar eller ha fått kämpa emot dessa? Säkert har de det, men det är i så fall i de flesta fall inte rasism, det är i stället den i all kulturer förekommande nyfikenheten ibland misstänksamheten mot det som är annorlunda, en mänsklig universell egenskap, som kan beläggas som en mänsklig konstant i alla samhällen världen över – och som för övrigt är särskilt påtaglig i slutna samhällen där en stark norm av anpassning råder som i teokratier eller förstås där diktatur och förryck råder i övrigt. Däremot ovanlig i vårt land relativt sett: >>
Av någon anledning kommer för övrigt många av de människor som klagar mest på den svenska “rasismen” från just sådana slutna av diktatur, korruption och teokratiska tendenser präglade länder. Dessa människor ger således i Sverige både perspektivlösheten, lögnaktigheten och otacksamheten ett ansikte.
Att det är en kulturanpassningsfråga visas av Pascalidou själv i exemplet med namnbytet: de som inte går vidare med ansökningar med främmande namn visar den typiska xenofobin d.v.s. misstänksamheten eller oviljan att få ett annat kultur- och religionsuttryck i sin närhet som man av någon anledning ogillar – och faktiskt har full rätt att ogilla. Denna inställningar kan både fördömas och diskuteras, men det har inget med ”rasism” att göra om man håller sig till vad begreppet betyder.
Vad Pascalidou borde skrivit om hon hade förmått sig göra en korrekt verklighetsbeskrivning är: ”Alla som tillägnar sig en etik av hårt arbete och anpassning till den majoritetskultur man föds in i eller invandrat till maximerar möjligheterna att lyckas i samma kultur oavsett hudfärg eller ursprung”.
Mängder av människor av annan hudfärg en vit som lyckats i Sverige – och som exemplifierats ovan – bekräftar detta.
Slutsatser:
Pascalidou har dels 100 % fel i sin ”statistiska analys” vad gäller kausalitet och dels använder hon begreppet rasism på ett intellektuell ohederligt sätt, med effekten att en verkligt intressant diskussion om kulturanpassningens mödor och relationen för inflyttade till majoritetssamhällens värderingar och uttryck uteblir. Istället blir det primitiv pajkastning alá SVT-debatt.
Några negativa konsekvenser Pascalidous men anhängares lättvindiga, lögnaktiga och ointellektuella användning av begreppet ”rasism”.
- Fokus hamnar på egenskaper som ingen människa kan rå för istället för personenens handlingar, kunskap och karaktär.
- Fokus på en icke-personlighetsbärande egenskapen hudfärg är diametralt motsatt alla genomtänkta humanistiska principer som t.ex. Marin Luther Kings vision om att en människa inte ska bedömas inte utifrån färgen på sin hud utan utifrån halten i sin karaktär.
- Människor som av olika skäl inte vill integreras i majoritetssamhället eller inte anstränger sig för att bli det för att ”anti-rasister” säger att det inte är lönt eftersom det ständigt får höra att det överallt finns en ”strukturell rasism” (naturligtvis utan något som helst empiriskt hållbart stöd), kan fås att resignera, välja en kriminell bana eller t.o.m. ta till våld mot de som uppvisar signalen ”vit” som enligt Pascalidou med följe konstituerar en problematisk mänsklig kategori i det svenska samhället.
Är kanske nedanstående fall ett exempel på vad Pascalidous skruvande idéer kan leda till?
“Vid två-tiden på natten skulle mannen köpa en pizza när två yngre personer började diskutera med honom. Efter att ha blivit kallad ”svenne” blev den 24-årige mannen nedsparkad, enligt polisanmälan.” >>
D.v.s. en påstådd men omotiverad anklagelse om rasism leder i förlängningen till verklig rasism (av en del felaktigt liksom ursäktande kallad ”omvänd rasism”) d.v.s. ett hatfyllt beteende som riktas mot personer med viss hudfärg – ”vita” med markörer som “svennar”/svenskar – d.v.s. några som man man uppenbarligen inte delar värderingar och kultur med.
Våldet blir i så fall teoretiskt sanktionerat av de antirasistiska teoretikerna, och kan därefter fångas upp som motiv av extremister och allmänt hatfyllda våldsverkare – en ytterst farligt utveckling för ett samhälle.
Nästa exempel:
En ung man på 22 år, Erik Björkman på Facebook:”Det ända jag hörde var någon som ropade ”Svennedjävel”. Jag brydde mig inte om det utan gick mot taxin och sedan ligger och ner i asfalten då jag var helt oförberedd på att något skulle hända. Sedan fick jag ca 7 slag till rakt i ansiktet.”
Kommentar Pascalidou? På vilket sätt är dina anti-rasistiska teorier INTE ett motiv och ursäkt för detta angrepp?
Erik avled senare, sannolikt av sina skador från misshandeln. Polisen har inte lyckas att ens får fram en misstänkt. Detta är ju heller inte ett prioriterat hatbrott eftersom det riktas mot en vit/svensk. Något svenskarnas Justitiekansler slagit fast som en teoretisk omöjlighet. Kanske beror det på det. Förmodligen helt i linje med Pascalidous ideologi i så fall. ”De vita” är ju definitionsmässigt bärare av den ”strukturella rasismen” – och särskilt de som vill diskutera nivåerna inom invandringen – och kan inte därför inte påräkna ett särskilt lagskydd.
I efterhand har det framkommit att Persson var aktiv inom SD. Men även om många ur den postmodernistiska rasistvänstern skulle tycka att det är en förmildrande omständighet vad gäller förövarens straffsats, så var det inget i angreppet som tydde på en politisk motivering. ”Svenne” var ordet och det enda rimliga kännetecknet och förstås att han var vit >>
Nämnda notis är den enda som verkar ha skrivits i svenska tidningar om detta. Varför är en bra fråga, detta är ju ett mycket anmärkningsvärt fall av oprovocerat våld. Något som man annars inte har några problem att belysa eller frossa i, i svenska ”gammelmedia”.
Sedan har vi rasismen som verkligen är rasism: som verkligen riktas mot ”fel hudfärg” d.v.s. från just de invandrare som enligt Pascalidou & Co är så extremt utsatta för svenskars ”rasism”. Man kan förmoda att det bli kortslutning i hela styrkretsen hos Pascaloiderna i dessa fall.
Exempel: En svart man Yusupha Sallah från Kroksbäck i Malmö. Han var på väg till lekparken med sin 1,5 åriga son när en grupp ungdomar han möter plötsligt går till attack, misshandlar barnet och försöker kasta ned honom från en bro. Förövarna var invandrare från mellanöstern, inte “vita” svenskar – varför det blev kortslutning i den vänsterrasistiska styrkretsen.
Media försökte som vanligt indikera att detta var svenskar med boxerjackor och armekängor. Men till slut sprack det – för att sedan bli väldigt tyst. >>
Se även detta >>
Rubriken ”Hur mycket rasism tål Sverige?”, får plötsligt, i ljuset av ovanstående, en liten annan betydelse. Verklig och grov, till och med dödlig rasism, verkar finnas på helt andra ställen än vad som förmodas, vilket är helt logiskt med tanke på att Pascalidous hela analys utgår från felaktiga premisser och leder till en destruktiv kollektivisering som i sin tur alltid är grunden för våld mot samma kollektivt definierade grupp.
Sanningen om vad rasism är, hur utbredd den är och inom vilka lager i samhället den i så fall finns måste, liksom orsakerna till det växande utanförskapet i Sverige, sökas på annat håll än i Pascalidous ytterst bristfälliga, för att inte säga farliga, analys.
