Yahya Hassan, poet, uppväxt i en dansk muslimsk stadsdel präglad av kriminalitet, våld och kvinnoförtryck. Hans senaste diktsamling har väckt stor uppståndelse inte bara i Danmark utan världen över, både på grund av sina litterära kvalitéer och sitt kontroversiella innehåll: en beskrivning av en misär som präglar många av de multikulturella enklaver som uppstått i Danmark – liksom i Sverige. En dansk redaktör Jes Stein Pedersen bjuds in av SvD att redogöra för fenomenet Yahya Hassan (SvD 11/1-14). >> Artikeln är mycket intressant och säger ingenting som inte kan relateras till poetens dikter och de där redovisade erfarenheterna. Fram träder nu i dagens SvD (14/1-14) den selektive gynocentristen Elise Karlsson.>> (En skribent som f.ö. av någon gåtfull anledning – det kan inte vara intellektuell skärpa eller liberalt engagemang – titt som tätt får ta dyrbart utrymme i anspråk i en ”liberalkonservativ” tidning.) Och vad säger hon? Jo, den danske skribenten är att jämföra med SD:are med järnrör som gör “rasistiska”, uttalanden! What?? Man letar efter exempel på detta i danskens text men går bet. Själv lämnar hon inga exempel utan hävdar bara att det rör sig om ”rasistiska åsikter”, punkt slut. Oavsett det debila användandet av ordet ”rasism” så handlar texten enbart om poetens, till skillnad från den väne Elises, faktiska erfarenheter av en uppväxt i nämna ghettomiljö och hands-on iakttagelser från detta. Påstår Elise att Hassan är en fejk? Nej, men hennes argumentation förutsätter faktiskt det för att kunna ha någon som helst konstruktiv relevans, vilket den förstås i slutändan inte har.
I svaret på Karlsson drapa säger också chefredaktör Sandström angående henne koppling mellan SD:s järnrör och Pedersens text” är det ett intellektuellt hållbar sätt att bemöta meningsmotståndare?” Nej, det är det förstås inte. Det är för övrigt också mycket märkligt att en redogörelse för en poets erfarenheter och de implikationer dessa har för integrationsfrågor i Danmark är något man på ett rimligt sätt kan vara ”motståndare” till. I så fall är man ju faktiskt motståndare till en öppen och fri debatt, en censurivrare – eller ska vi säga en högljudd försvarare av status quo på de svenska kultursidorna? Det är uppenbart att ”både och” är svaret på den frågan.
I Pedersens text kan vi bl.a läsa följande:”Jag kan nästan inte se två parter som befinner sig längre från varandra än den moderna, fria, välutbildade och självmedvetna svenska kvinnan och den socialt nedgraderade muslimske patriarken från den etniska underklass som försöker få tillvaron i den frigjorda moderniteten att passa ihop med sitt känsliga hedersbegrepp och sin kvinnosyn.”
Svårt att se att detta inte är en helt korrekt iakttagelse såväl logiskt som empiriskt. Elise Karlsson inlägg kan ses som en ytterligare verifiering av påståendet, men med tillägget att för Elises del så är ett sådant påstående ”rasistiskt”. Det finns helt enkelt inte några sådana patriarker, det är endast, får man förmoda en ”rasistisk konstruktion” och Hassan beskrivningar av dessa fenomen är bara fria fantasier, har inget med verkligheten att göra. Hur som helst så bör man hålla tyst om det. Till det mentala avståndet som Pedersen beskriver får vi då lägga till ett svårartat tillstånd av verklighetsförnekelse, en slags patologi.
Och hur har det gått för Hassan efter publiceringen av sina dikter? Jo, han har blivit både överfallen och dödshotad och kan numera inte framträda utan polisskydd.
”Dödshoten kom direkt och Yahya Hassan kan inte gå till Seven Eleven för att köpa cigaretter eller tända en i nattlivet utan att följas av civilklädda poliser.”
Och hur, Elise Karlsson, passar detta in i den diskurs du uppenbarligen och underförstått ansluter dig till : att religion och kultur inte har NÅGON betydelse och inverkan på alls på beteenden mot både de egna gruppen och de som står utanför båda? För det är ju där du måste landa om du förnekar relevansen för integrationsfrågan av de erfarenheter som poeten redovisat. Men frågan är ställd till fel person, jag förväntar mig inget svar som har någon relevans annat än en samling meningslösa plattityder och fortsatt förnekelse – alternativt någon slags krystad omfördelning av skuldbördan till den ”vite västerländske medelklassmannen” – allt onts urfader.
Dock kan man se publiceringen av Pedersens artikel som en liten takhöjning i debatten. Får vi se om twitterdrevet kan få den att sänkas igen. De gnisslar och knakar i hydralsystemet, något rör sig, frågan är i vilken riktning.
En sak som jag skulle vilja ge som en förutsägelse är att Hassan dikter alls inte kommer att få samma spridning och hyllningar i den svenska kulturella ankdammen som Jonas Hassan Khemiri drapa om ”den svenska rasismen” där måltavalan var så given: den “vite svensken” i gemen, med polisen som frontfigur. Här är måltavlan den egna gruppen, det egna ansvaret, då försvann liksom den vite rasisten någonstans i ”diskursen”. Var är han, vart tog ha vägen? Inte bra. Det är ångestladdat.
Yahya Hassans dikter är tänkta att komma ut på svenska i vår på Norstedts. Ska bli intressant både att läsa dem och se hur svenska normkritiska kritiker kommer att hantera dem.
