I en av de mest insiktsfulla texterna om skolan man kan hitta just nu sätter Marika Formgren fingret på den ömma, sjuka punkten i svenskt skolväsen: den policy och ideologi som höga pedagoger inom akademin, Skolverket och nu senast inom en ansamlad härd på Skolinspektionen producerat under decennier och som av allt att döma är den mest aktiva enzymen i förfallet inom den svenska skolan. Texten har rubriken “Tänk kritiskt om fackpedagogerna”>>
Som Formgren mycket riktigt säger: “Vid de flesta genomgripande skolreformer – att sätta social fostran framför kunskapsutveckling, avskaffa betyg och studentexamen, göra eleven till sin egen lärare – så har fackpedagogerna hört till de drivande.”
Vi talar om pedagoger som kan sägas vara en en combo av vänsterteoretiker och postmodernister. Ansamlingen av dessa destruktiva element hos Skolinspektionen är särskilt allvarlig eftersom de har skarpa sanktionsmedel, demonstrerat genom mängder av beslut som går ut på att med höga belopp bötfälla skolor som har ordning och reda och höga betyg (t.ex.) Maria Elementar. >> Allt under förevändning att någon elev som fått en uppsträckning av en lärare eller som har en så naturlig auktoritet i klassrumet att någon elev säger att den är “rädd för läraren”, eller i andra mer realistiska termer har respekt för läraren. Ingen har förstås talat om att accepterar att någon lärare misshandlar några elever, utan här gäller det något annat. Vi talar om sanktioner mot dem som visar motspänstighet mot den ambefallna rollen hos läraren som kompis och lekledare – som guide i googledjungeln.
“Den traditionella skolan är en metod att komprimerat under uppväxtåren till barn och unga överföra civilisation, kulturarv samt kärnan i den kunskapsmassa som mänskligheten har kämpat sig fram till. Den som hävdar att barn blir mer kreativa och kritiskt tänkande om vi avskaffar denna tradition bör avkrävas empiriska bevis, inte bara idéer och teorier.”
Just det precis så. Några sådan bevis går dock inte att uppbringa. I själva verket är hela idékomplexet grundligt falsifierat, nu senast genom PISA.
Jan Björklund gjorde helt rätt som gav Skolinspektionen skarpare tänder, MEN han missade det väsentligast att ta kontroll över rekryteringen. Han överlät detta åt “pedagogiska experter”, men eftersom dessa är en stor del av själva problembilden, hamnade han ur askan elden. Vill man ändra en policy i önskad riktning måste man förstås säkerställa att de chefer och den personal som ska driva detta hyser samma uppfattningar, i annat fall är det garanterat att den önskade förändringen uteblir och i själva verket kommer att saboteras. Det är det vi nu ser med en inspektion som har en väldigt flummig värdegrund med allt från radikalfeministiska tokerier till avståndstagande från läraren som auktoritet. Den löper nu amok men skolor som har barn som hyser respekt för sina lärare och som producerar höga betyg. Och vad gör Björklund åt det? Finns det kraft att ta tag i saken? Jag tvivlar starkt. Det pedagogindustriella komplexet kräver statsmannaskap och hårda nypor för att förändra. Det kommer att ta tid, och tills dess faller skolan allt djupare ned i sitt moras av välmenande samtal med huvudet på sned “inkludering” och “förståelse”, flum och flams vad som helst utom lärare som i ett tillstånd av ordning och reda auktoritativt och med övertygelse överför kulturarv, demokratiska, nationella och humanitära värden samt den nuvarande positionen inom olika relevanta kunskapsområden. Det finns exempel, det går faktiskt >> Men de svenska skolpedagogerna blundar så hårt de kan inför detta, om de inte skyndsamt arbetar med nya postmodernistiska teorem kring varför dessa skolor ändå inte är bra för barnen och deras egna ideologi i själva verket fortsatt är den bästa. Du kommer snart att få läsa dem i någon pedagogisk skrift och sedan i en populariserad form på en debattsida. De ger sig inte frivilligt.
