Vad kan vi lära av DN-annonsen om invandringen?

Tongivande delar av vänstern och PK-eliten har länge hävdat att man visst har högt i tak och att det är en myt att vissa saker inte får diskuteras. Men när nu en annons kommer som i princip enbart består av siffror och fakta så tål man inte ens det: stalinorglar av invektiv dras genast igång – av vilka förstås ”rasism” är den vanligaste ammunitionen. All rationell diskussion upphör och man regredierar till så låga argument att framtida socialpsykologer kommer få ett styvt jobb att förklara det hela.
Den här artikeln ska ses som ett försöka hjälpa dem på traven i det arbetet.

Vi kan börja med Twitter, en arena där endast en tanke i taget (knappt) kan utryckas; därför särskilt lämplig för enskelspåriga och trosvissa ideologer. Se här för ett typiskt flöde från PK-vänstern >>.

Det översta tweetet är alltså en kommentar till Hanne Kjöllers artikel från DN 10/12-13 >> där hon på ett tydligt sätt redogjorde för den begreppsförvirring som präglar vänstern vad gäller rasistbegreppet. Den gängse och allmänt vedertagna definitionen enligt NE redovisas här:

Rasism innefattar:

1. Uppfattningen att det är rimligt att dela in människor i raser utifrån yttre kännetecken.

2. antagandet om att det finns ett samband mellan dessa utseendemässiga skillnader och mentala, moraliska och intellektuella förmågor.

3. antagandet om att dessa skillnader är gemensamma för alla medlemmar i respektive ”ras”.

4. övertygelsen om att vissa ”raser” är överordnande andra.

5. föreställningen om att denna hierarkiska klassifikation berättigar vissa ”raser” att dominera eller rentav förinta medlemmar av ”förment underlägsna raser”.

Att använda rasism som synonym till främlingsrädsla (xeonofobi) eller främlingsfientlighet generellt är således helt fel och intellektuellt svagsint. Det är ett s.k. kategorimisstag. Vi tar definitionen av det här också när vi ändå är igång. Det blir på engelska: ” To show that a category mistake has been committed one must typically show that once the phenomenon in question is properly understood, it becomes clear that the claim being made about it could not possibly be true.

Se även denna artikel för en diskussion om rasistbegreppet >>

Men istället för att ta åt sig detta och fundera på vilka termer man egentligen slänger sig med går  tweetaren i exemplet på person och försöker förminska henne genom att pådyvla etiketten gymnasist på henne. Det finns alltså i detta Tweet inte minsta indikation på vilket sätt denna etikettering är ett argument emot eller försvar för det egna ständig upprepade kategorimisstaget med raistsbegereppt. Tvärtom: personen visare en symtomatisk brist på självreflektion.  Därefter går alltså modereraren av folkets röst i ”Ring P1” Alexandra Pascalido igång med: ”Bara när gasugnarna går varma kan vi tydligen tala om rasism. Tills dess yttrandefrihet” Pascalidos kommentar är i sig fullständigt huvudlös. Den kan nämligen översättas med ”Fakta eller tolkningar av fakta om invandringen är rasism. Likaså kritik av invandringspolitiken i avsikt att t.ex. lägga den på grannländernas nivå. Men i det debattklimat som nu råder får detta inte kallas rasism. Vi måste vänta tills gasugnarna går igång, då kan vi diskutera rasism – det var synd att vi höll så hårt på yttrandefriheten”. En person med en sådan förvriden syn på en öppen och rationell debatt samt bristande respekt för orden och begreppens valör och innebörd, måste ju rimligen inte kunna tas på allvar i den fortsatta diskussionen kring dessa frågor.

Låt oss nu gå vidare i definitionsfrågorna i ett försök att hyfsa debatten (gigantisk uppgift, det medges):

Som Kjöller mycket riktigt framhåller:

1. Den som är rasist är också främlingsfientlig, men den som är främlingsfientlig behöver inte vara rasist.” Detta är i andra ledet en logiskt oantastlig sats och även i första ledet förutsatt att den som är främling kan kategoriseras som tillhörande de ”raser” mot vilka rasisten vänder sig enligt definitionen.

2, Till denna sats kan vi lägga: den som är kritisk mot den förda invandringspolitiken (och t.ex. vill minska den) behöver inte vara främlingsfientlig. Även denna sats är logiskt oantastlig.

Men PK-vänsterns ständigt visade ovilja att diskutera rationellt och deras envisa fasthängande vid defekta termer och invektiv och med en kombinerad ovilja och oförmåga att förstå dessa ting leder som en oavsiktlig konsekvens till en mängd pusselbitar som nu kan läggas till en bild av PK-vänsterns mentalitet och förmågor.

Vi får då fram följande:

A. Maliciös intolerans

PK-vänsterns inneboende ovilja och oförmåga att ifrågasätta sina egna fördomar och idiosynkrasier i olika frågor är tydlig. Minsta utmaning mot dess ideologi och man känner sig föranledd att, inte att med argument utmana motståndaren, utan att kväsa personen med olika stigmatiserande begrepp som ”rasist” eller ”främlingsfientlig” eller kanske ”fascist” för att nu ta några väl använda invektiv ur högen. Ofta gör man också hemsnickrade definitioner av dessa negativa begrepp, (historierevisionism av charlatantyp), som man sedan söker kleta fast på alla som inte delar den egna synen på hur invandrings- och integrationspolitiken ska bedrivas. Man uppvisar också en typisk flockmentalitet i sitt beteende, särskilt tydligt i de s.k. ”twitterstormarna” vars ofta osmakliga och lågpannade nivå jag har gett ett specimen på här ovan.

Vad består då denna PK-ideologi av? Ja, den variera förstås inom vissa gränser från person till person med innehåller genomgående någon eller flera av följande ingredienser som tillsamman simmar i en bubblande giftgryta: nymarxism, feminism, postmodernism, multikulturalism och ett avståndstagande till den påstått icke existerande svenskheten, svensk kultur generellt samt alla former av ”patriotism.” Några slevar av denna häxbrygd och nervsystemet kommer omgående i obalans (kan man interpolera från existerande handlingar och ord); man får en plötsligt och okontrollerat behov att tänka och agera i slagord, bli en defaitistisk pacifist, samt att säga ”idiot” och ”rasist” så fort någon säger något som inte stämmer med de halvsmälta teorem plus sin egen upplevda oändliga godhet, som tillsammans konstituerar ens tänkande.

B. Anspråken på att sitta inne med en överlägsen godhet håller inte

Av A följer att alla anspråk på att vara mer ”god” än andra och därför ha rät att foula ut människor med invektiv saknar grund. Detta eftersom alla rimliga definitioner av mänsklig godhet måste innefatta en öppenhet att växa och utvecklas, (acceptera fakta även om det innebär en korrigering av ens världsbild – annars kan man ju inte utvecklas till en mer upplyst och moraliskt helgjuten människa – som ju innefattar ett ständigt vidgning i karaktär och kunskap.

C. Bristande kognitiv förmåga att analysera konsekvenserna av ens känslosamhet, samt en därtill hörande paradoxal känslokyla

De känslomässiga reaktionerna som visas genom A visar på en ganska allvarlig bristande kognitiv förmåga, förmodligen associerad med den vanliga effekten av att ”hjärtat är större än hjärnan”. Man vill vara så oändligt god men negativa konsekvenser av ens handlingar förmår man inte greppa och fakta som talar emot blir till angrepp på ens trossatser snarare än utmaningar till samtal och dialog. Samtidigt visar denna ”godhet” en förvånansvärd kyla och likgiltighet till de negativa konsekvenser på det egna området eller landet som deras missionerande innebär eller kommer att innebära: exempelvis med en invandring som dränerar välståndsstaten på stora resurser och som innebär att vissa grupper får det sämre, enklaver bildas, hederskulturer importeras, krav på religiös särlagstiftning manifesterar sig, med mera, med mera.

D. En negativ inställning till demokrati, särskilt direktdemokrati

Det är således viktigt, anser dessa ”goda”, att de som inte bett om att få bära dessa nämnda kostnader inte ska få möjligheten att t.ex. direkt rösta om det i sina hemkommuner. De ska bara knipa käft och ta emot.  Eller som ett kommunalråd sade apropå kravet på folkomröstning om emottagande av fler invandrare i Skurups kommun  (här får vi försöka bortse från att de är de hemska SD:arna som lagt förslaget och se det principiellt): “ – Det handlar om en solidaritetshandling och det folkomröstar man inte om, säger Pierre Esbjörnsson (S).”>>

E. Paternalism och medborgarförakt

Medborgarna är i den politiskt-mediala PK-klassens ögon högst olämpliga för direktdemokrati och ännu mindre lämpliga att göra övertänkta kalkyler kring solidaritet och den egna kommunens eller landets bästa.  De är de alltför fördomsfulla för. Den delen ska staten, politikerna och intelligentian ta hand om. Man undrar hur dessa krafter då motiverar att vi har demokrati överhuvudtaget? Detta är ett filosofiskt dilemma för dem, som bör påtalas mer.

Paternalism och översitteri är således ytterligare en beståndsdel vi kan lägga till förståelsen av PK-elitens mentalitetsbild. Detta medborgarförakt är förstås också grunden till att man inte vill tala sanning om saker som man tror folk inte klarar att hantera d.v.s de riskerar att dra fel slutsatser så dumma och fördomsfulla de är. Se t.ex. här för några belysande exempel >>

Avrundning

Den svenska PK-elitens okrönte drottning Malin Ullgren slår en artikel i dagens DN fast att den uppenbara våldsbejakade texten av Timbaktu om att misshandla en svensk partiledare bara är artists sätt att ”uttrycka motvilja mot ett rasistiskt parti”. Precis som att uttrycka motvilja måste innebära uppmaningar till misshandel och att motvilja i sig utan argument är intellektuellt gångbart och hedervärt. Men det symtomatiska här det slappa och ointellektuella användandet användandet av rasistbegreppet. Det är så tydligt att här finns inget att diskutera. Jag ogillar SD vad gör jag då, jo jag stämplar ut dem med det tyngsta invektivet jag har (eller nåja hon kunde ju dragit till med fascist också, det kommer kanske i nästa drapa). Faktum är ju att oavsett vad man tycker om SD så finns det inget i deras partiprogram som motsvarar den vedertagna definitionen av rasism. Jag kan heller inte hitta täckning för begreppet främlingsfientligt, oaktat att det säkerligen finns medlemmar och sympatisörer som faller in i denna katogori. Men detta begrepp kan ändå inte användas reservationslöst: fientliga mot vad, vilka, varför? Är fientlighet mot hedervåldskulturer och islamisering främlingsfientlighet eller rationell demokratisk humanism?  När man skrapar på ytan till PK-vänsterns förenklade begreppsvärld kommer man ner till mer komplicerade frågor som kräver öppenhet och debatt. Något som många inom PK-vänstern med all önskvärd tydlighet inte visat sig kapabla att föra.

Det är därför dags för dem att träda tillbaka, hitta andra uppgifter i samhället där de kan göra någon nytta. Lämna plats för andra, som vill och kan öppna upp debatten. Detta är den stora uppgifter för mediahusens ägare och chefredaktörer. Det är hög tid för ett skifte inom kultur- och samhällsdebatten. De vänsterdebattörer som nu sitter har haft sin chans men inte tagit sitt ansvar varken för yttrandefriheten, tilltron till medborgarens förmågor eller i dess förlängning – demokratin.

Slutord

Och så till slut annonsen i DN. Hur skulle då en naturlig och förnuftig reaktion då ha sett ut om vi verkligen hade haft en djärv och öppen debatt med tro på att förnuft, empiri, logik och medmänsklig moral slår undan benen för dumhet och hat?

Jo, förstås föjande; “Jaha, vad intressant, stämmer dessa siffror? (Svårt att tro annan när DN kollat och korskollat dem på alla längder och bredder innan publicering) Om inte vad är fel? Och om de stämmer hur ska vi tolka dem? Vad betyder det för den fortsatta invandringspolitiken? Är det kanske positiva siffror? Vad betyder det för Sveriges nuvarande och kommande välstånd och för välfärdsstatens fortbestånd? (A Lindbeck m.fl.)”

Nu går det faktiskt att hitta några som försöker att motbevisa annonsens siffror på ett ytligt sätt seriöst sätt. Tyvärr för dem – och något förvånande med tanke på de enorma utredningsresurser de har – så verkar det som att DN:s granskning ännu så länge håller >>

Frågorna hopar sig hur som helst till en viktig och intressant diskussion.  Eller som Sanna Rayman skriv i sin utmärkta analys av drevet mot annonsen:

”Personligen föredrar jag ett samhällsklimat där både publiceringar och bemötanden sker, framför ett där inget av detta inträffar.”>> Vi vet ju alla nu vilket av dessa alternativ som många inom PK-eliten föredrar.

Slutparoll:  Lyft av alla lock och låt allt komma till ytan, tro på att förnuft, logik, empati och empiri kan vinna. Det är demokratins grund – och enda chans.

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Media, Politik och ekonomi. Bokmärk permalänken.

Kommentera