(Skapat 2008-01-02 och överfört från kommentaren.nu 1.0)
Per Ström, känd som en ivrig försvarare av medborgerlig integritet gentemot det anstormande IT-övervakningssamhället, har skrivit en bok kritisk till vårt tids motsvarighet till 1970-talets marxism – feminismen.
Man önskar honom lycka till men undrar samtidigt om upplägget är det rätta. Han tycks nämligen ha fallit i kollektivismens fälla och tycks tro att grupper är agerande subjekt i ett fritt samhälle – det brukar kallas metodologisk kollektivism – och då är han nog ganska så rökt. Han kan inte vinna med att spela motståndarnas spel. Istället ska deras grundprinciper – teorierna bakom – undersökas och nagelfaras. Visar de sig defekta, ovetenskapliga, ologiska så faller hela bygget och kvar blir bara den rena aggressiva maktviljan.
Han säger t.ex. i sin promoartikel för boken på SvD:s brännpunkt bl.a. “Visserligen befinner sig kvinnor i underläge på en del områden, där har feministerna rätt. Men de förtiger andra halvan av verkligheten.” d.v.s. att gruppen män eller grupper inom gruppen män också har det djävligt.
I ställer borde man verkligen fråga sig om detta grupptänkande är relevant i ett liberalt rättsamhälle där det är individerna som lever sina liv och inte “grupper” som likt boskap föses omkring av något dolt patriarkat resp. matriarkat. Vi kallar det “metodologisk individualism”. Vi kräver ansvar av var och en för att de försöker göra något med sina liv, men om man tillhör något kön (särskilt det kvinnliga) så är man plötsligt ursäktat och kan skylla på sin “grupp” om det inte går som det var tänkt. Vare sig särskilt vackert eller logiskt tänkt.
Tyvärr tror jag inte Ström har de analytiska redskap som behövs för att klara alla ganska hämningslösa beskyllningar, förlöjliganden och glåpord som kommer att följa på hans artikel.
Han slutar med en plädering för humanism vilken vi till fullo instämmer i. Men vi ska inte tala om “könens svårigheter” snarare utgå från att minska alla människors lidande oavsett kön. Men vi ska därför inte blunda för – eller som feministerna – förneka de skillnader som faktiskt finns och som blir allt mer vetenskapligt belagda; från genusmedicin till evolutionspykologi.
För att åter citera Doris Lessing som tydligen har sagt en hel del sunt i denna fråga: “Män och kvinnor föds som jämlikar, men är ändå i grunden olika i sin grundläggande karaktär”. En olikhet som dock kompletterar snarare än repellerar – förstås. Hur skulle vi annars ha uppfyllt jorden?
Om detta är sant så är ju de skillnader vi ser i inriktningar i livet, i klädsel och påstått konstruerade skillnader i t.ex. färger på barnkläder ingen konspiration från patriarkatet utan mer uttryck för den arketypiska olikhet utifrån vilka män och kvinnor formar sina könsidentiteter. Således något i grunden positivt och viktigt.
