Anders Borg, Sveriges finansminister angående kvotering till bolagsstyrelser utifrån den kollektiva i sig helt kompetenslösa egenskapen kön:
”Jag tycker att argumenten mot lagstiftning gradvis eroderar och att skälen för att överväga lagstiftning har stärkts”>>
Hur och på vilket sätt argumenten eroderat är och förblir dock ett mysterium. Det känns bara återigen som en misslyckad triangulering och närmande till det socialistiska blockets ohållbara positioner i denna fråga.
Här kommer nu en samling av de, som jag förmodar ”eroderade” argument mot könskvotering i bolagsstyrelser (och kvotering överhuvudtaget) för bedömning.
1. Ingen människa kan från någon rimlig frihetlig filosofisk, vetenskaplig eller moralisk princip hävda att man har dragningsrätt på beslutanderätten över främmande personers privata projekt eller egendom i det civila samhället (t.ex. ett företag) på grund av någon som helst ytlig kollektiv egenskap: kvinna, man gul, blå eller röd. Detta är förstås självklart i ett rättssamhälle med marknadsekonomi och äganderätt och en syn på individen utifrån Dr Kings och alla humanisms sanning om att det är en persons karaktär och handlingar som ska värderas inte något ytligt, i sig egenskapslöst kollektivt kännetecken. Det kan omöjligen fungera i det långa loppet om inte de som startar och äger företaget eller andra projekt (och som står risken vid fallissemang) också har beslutanderätten över inriktning och ledarskap.
2. Därmed är det självklart ägarens fulla rätt att befolka sina ledningsgrupper/styrelsen med precis vilka personer hanon vill: må de vara identiska tomtenissar, kineser, kvinnor, kloner av ägarna själva eller andra män t.o.m. om de har samma hudfärg. (Att detta överhuvudtaget ska behöva påtalas är ett tecken på hur låg nivå den här debatten förs på.) Till detta ska läggas självklarheten att i en fri ekonomi har alla rätt att starta ett bolag och befolka styrelsen i det med 100 % av valfria personer av ett visst kön, hudfärg eller ursprung och således bevisa för sig själv och andra att detta är den rätta vägen att gå för framgång på marknaden.
3. Det enda som styr fortsättningen av det ledarskap ägaren har valt är företagets/det civila projektets resultat och de ev. förändringar i ledarskapet inkl. styrelserna som detta föranleder från ägarnas sida. Marknaden rensar obevekligt ut dåligt ledarskap – och så måste det få vara om äganderätten och den med den sammanhängande investeringsviljan ska kunna vidmakthålls. Allt annat är omöjligt att motivera utan att hamna i ren infantilism, socialism och planekonomi – och vi vet vart detta leder ur både frihets- och välståndssynpunkt.
4. Den som har någon insikt i styrelsearbetets teori och praktik inser snart att en styrelse inte är någon monolit av likatänkande personer som jobbar i ur och skur i oavsett i viken fas ett företag befinner sig i – och därför lätt kan ersättas av andra med andra “hudfärger” eller “kön” utan förluster. Sanningen är att det krävs helt olika personer i en styrelse beroende på vilken fas företaget är i: i en uppbyggnadsfas krävs speciella kompetenser, i en mognadsfas en annan och slutligen i en avvecklingsfas ytterliga andra typer av kompetenser. Få om några personer besitter alla dessa kompetenser samtidigt. Därför är det också en ständig omsättning av personer i styrelserna i synnerhet. Att tro att staten, via en lag om att en styrelse måste innehålla en viss procentsats av människor med någon ytlig irrelevant egenskap som etnicitet eller kön, på något sätt skulle underlätta för näringslivet att snabbt anpassa sig till den enorma dynamik och konkurrens som rådet på marknaden, visar på en pinsam okunnighet om styrelsearbete parat med en minst lika pinsam brist på övergripande förståelse för marknadsekonomins funktionssätt.
5. Studier är inget argument för inskränkning av beslutanderätten över egna investeringar och äganderätten – som är en grundsten i marknadsekonomin.
Men notera: Det finns inga studier som hållbart visar någon ökning i effektivitet med t.ex. en större andel kvinnor i styrelsen, vilket i.o.f.s. är självklart i kraft av det enkla faktumet att könet i sig inte kan ha någon bransch- eller strategisk kunskap för det specifika affärsområdet. Endast en skolad och erfaren individ kan det. Men, och det är verkligen noterbart, även om det kom hundra utredningar som, mot allt sans och förnuft, skulle visa att en styrelse med en viss uppsättning människor med vissa kollektiva ras- eller könsegenskaper skulle ge mer framgångsrika företag så är det fortfarande inte ett argument för tvångsåtgärder som kvotering, enligt ovanstående resonemang.
Men låt oss ändå ta en sväng kring dessa påståenden, som inte sällan luftas i debatten.
Den bästa informationen från undersökningar får man med s.k. metastudier d.v.s. en sammanvägning av ett flertal studier inom samma forskningsområde. Här följer en sammanställning av fjorton stora undersökningar där man kommit fram till följande tre grupper av resultat.>>
Sju av fjorton undersökningar visar inte ett samband mellan kvinnor i styrelse/ledning och lönsamhet.
Sex av fjorton visar samvariation men inget orsakssamband mellan kvinnor i styrelse/ledning och lönsamhet
En av fjorton visar tendenser till positiv effekt mellan kvinnor ledning och lönsamhet
Noll (0) av fjorton visar ett orsakssamband mellan kvinnor i styrelsen och ett bolags framgångar på marknaden.
Låt oss då när vi ändå håller på titta på Norge, där som bekant en lag om kvotering för börsbolag finns
Rent matematiskt har en del bolag uppnått det som lagen stadgar, men är det bra för näringslivet och näringsfriheten? Förstås inte.
Så här säger Mai-Lill Ibsen, norskt styrelseproffs med insiderinformation:
”40% av [de norska] företagen bestämde sig för att undvika den nya lagen genom att avlista sig från börsen. Två tredjedelar av dem erkände att kvoteringsreglerna låg bakom beslutet.”
Hon säger också att den nya lagen INTE har stimulerat norska kvinnor att satsa på en karriär som styrelseproffs. Se här >>
Det finns också vederhäftiga underökningar som visar att kvoterade bolag visar en sämre utveckling än andra där ägarna – som står hela risken – får bestämma själva vilka som ska leda bolaget. Detta är också logiskt efter som kön i sig inte är en kompetens, bara en kollektiv egenskap, som inte blir mer kompetent för att den blir pådyvlad. Se här >>
Se även detta >> Vidare så är det uppenbart att hela kvoteringstanken visavi kön utgårfrån att kvinnor är mindre kapabla än män generellt sett och därför generellt sett behöver hjälp av staten för att ta plats i i styrelser över annans egendom, eller för att citera en kvinna i ett kommentarsfält:
“Jag tillhör den kvinnliga svenska övre medelklassen med hög utbildning och jobbar inom en mansdominerad bransch och jag vill bara säga att den svenska feminismen kämpar då fasen inte för mig… Det enda den gör är förstör och bidrar till kvinnoförnedring… Åhh här kommer en kvinna henne måste vi satsa på och lyfta fram och kvotera in och vara extra snäll mot osv för kvinnor är hjälplösa och oförmögna att ta ansvar för sina egna val och dess konsekvenser och klarar inte någonting på egen hand enligt svenska feminister tydligen. Hur kan inte fler inse att sätta upp kvinnoandelsmål och införa kvinnosatsningar är att reducera oss till vårt kön och tar ifrån oss rätten att vara egna individer.”
6. Till detta ska läggas den infantila matematiska definitionen av jämställdhet som bygger på procentsatser av olika individer med olika kön. Sådana jämlika procentsatser (50-50, 60-40 eller vad det nu är som sätts upp som mål) kan självfallet aldrig de heller motiveras utifrån någon rimlig frihetlig, demokratisk eller välståndsskapande princip. Det har heller inget med “rättvisa” att göra i någon rimlig mening. Företag är inte demokratiska församlingar (och inte ens där är förstås kvotering till någon nytta eftersom all kompetens är individspecifik).
Om så en ägare sätter in sin udda polare marsianen i styrelsen, så är det hans eller hennes fulla rätt. Det är ägarnas bolag, för vilket de måste svara inför alla andra delägare och inte minst inför marknaden, som snabbt och brutalt kommer att korrigera en defekt ledning, “creative destruction”. Så fungera marknaden och måste det fungera om näringsfrihet och entreprenörskap ska kunna frodas.
Nu till dagens dravel på SvD (18/11-13) >>
Man går ut hårt och konstaterar att ”svenska börsbolag har styrelseledamöter som är kopior av varandra.” Jag kan slå vad om min högra arm att om man synar dessa individer i sömmarna så kommer man faktisk att finna inte bara väsentligt olika DNA per person utan också en stor vidd i både erfarenhet och kunskap. Ordet ”kopior” är inte bara förolämpande, det är direkt debilt.
Vidare: ”… många ledamöter är födda och uppväxta i Sverige, har liknande bakgrund och nätverk och dessutom ofta gått på samma universitet.”
Oj, vad hemskt. Och hur påverkar det företagens resultat negativt? Naturligtvis finns inga siffror på det och även om det i en önskad värld skulle göra det, förändrar det inget i ägarnas frihet att tillsätta de som de uppfattar som kompetens. Det kan ju aldrig finnas ett oavvisligt mått på VAD kompetens är för det specifika företaget. Det är en tolkningsfråga.
Företagen ska inte, säger Amanda med en märkligt auktoritär, stämma: “...ersätta en ledamots kunskap med exakt likadan kunskap”. Exakt lika kunskap? Naturligtvis inte, går det att visa att detta görs? Förstås inte. Men om en typ av kunskap är nödvändig för styrelsens arbete är det knappas särskilt kontroversiellt att den ersätts med en person med liknande kunskaper för såvitt det har bidragit till företagets tidigare framgångar. Förstås.
”Det finns en uppenbar rädsla av att rekrytera någon som är annorlunda, anser Amanda Lundeteg och avgående vd Rebecca Lucander.”
Jaha, och? Det är ju ägarnas fulla rätt att vara hur förbaskat rädda de vill i så fall, även om det är föga troligt att det är den känslan som styr rekryteringen till en viktig styrelse på vars axlar företagets väl och ve beror. En sådan styrelse lär inte bli långvarig.
Nu ramlar Hagströmer in i samtalet med hela sin argumentativa tyngd: ”Det är en massa klonade människor som sitter i styrelserna idag.”
OK, Sven. Det låter trovärdigt. Han fortsätter: ”Med vårt arbete hoppas vi att fler känner att de hamnar vid skampålen. Det är ett bra vapen. Det handlar om att ligga på från flera håll”
Oj, OK. Ligga på för minskad beslutanderätt över förtagen för entreprenörer och ägare? Har du inte kommit lite snett nu Sven?
Sedan kommer man in på den svenska koden för företagsstyrning där radikalfeminister och entreprenörsfientliga krafter lyckats få in kollektivistiska och närmast socialistiska skrivningar om krav på representation för vissa med kollektiva egenskaper (just nu kön, men snart hudfärg och/eller ursprung). Att företag som rekryterar fritt inte följer koden är ju helt naturlig och i linje med deras fulla rätt som ägare. Men för Allbrights marknadsförare är koden ett index för entreprenörskap och välstånd i alla delar – naturligtvis.
Sedan kommer ett textsjok med jämställdhetsmatematik enl. beskrivningen ovan. Fullständigt meningslös procentakrobatik.
Hagströmer avslutar med uppmaningen att inte söka jobb i styrelser där man inte tänker kollektivistiskt och där man respekterar ”koden” i dess kvoteringsangivna delar. Jag skulle säga precis tvärtom. De företag som följer Hagströmers uppmaning är med största sannolikhet på väg mot det norska exemplet med minskad lönsamhet. Det finns mycket goda skäl att tro det.
