En alltmer världsfrånvänd elit

Denna text öppnar sig för kritik om “generaliseringar” eller “överdrifter” i och med att varje påstående inte beläggs med en mängd exempel, statistiska analyser etc. Men ibland kan det vara fruktbart, menar jag, att göra en övergripande beskrivning av ett fenomen man uppfattat i samhället för att sedan fylla på med konkreta exempel, undersökningar, vittnesmål, psykologiska analyser av de agerande personerna m.m., av mig eller av andra. Dessa undersökningar – om de gjordes – kan självfallet tillsammans med logiska argument också göra att hypoteserna falsifieras varefter de till delar eller totalt måste överges. Jag är helt – till skillnad från t.ex. genus”vetenskaparna” eller freudianer – med på det. Huvudpoängen är att ibland kan hårt dragna påståenden eller beskrivningar sätta fingret på trender i samhället som annars inte blir synliga och som behöver undersökas närmare, ungefär som ett forskningsprogram. Så skulle jag säga att nedanstående text bör ses.

/Det blir alltmer uppenbart att många etablerade politiker inte bara har tappat verklighetskontakten i väldigt hög grad, utan på sina håll ingått i ett stadium av delirium eller akut sinnesförvirring, där prioriteringarna – Sveriges bästa på kort och lång sikt – ersätts av ett maniskt behov av att tillfredsställa högljudda grupper inom vänsterblocket där kränkthet, “anti-rasism”, en naiv pacifism (försvaret) och radikalfeminism blir de riktningar som ska tillfredsställas i första hand.

Vi befinner oss alltså, om detta är korrekt, i den obehagliga situationen att en politisk elit i förening med dominerande krafter i offentliga media, topprider medborgarna i gemen genom att dels lägga förslag som det inte finns vare sig rationella motiv eller opinion för och dels med alla krafter demonisera det av allt att döma (av egen förskyllan!) enda parti som återstår med någon resonans i folkdjupet vad gäller försvar, rättspolitik och en reglerad invandringspolitik – av den typ som alla andra förnuftiga länder har.  (Finns det flera sådana partier i Sverige? Låt mig veta.)

Den fas vi ser nu skulle jag säga består av ett inledningsvis perplext folk som hittills till stor del ännu låter sig dompteras av media allt medan, paradoxalt nog,  förtroendet för den “tredje statsmakten” (även SVT och SR!) sakta men säkert börjar erodera ner till noll.

Man skulle också kunna lägga den vinkeln på det hela att den opt-in i stat och myndigheter av gapiga extremgrupper som (s) påbörjade i.o.m. insläppet av 68-marxister i den offentliga förvaltningen och media (vars destruktiva efterbörd – postmodernismen – vi lider av än idag) nu har gått i baklås helt. Man fick inte särskilt mycket lugn och ro, man var inte trygg i den yttersta makten, ty liten makt vill ha mer, få igenom sina “krav”. (Denna process har f.ö. på ett briljant sett retts ut av filosofiprofessor Bertil Rolf i en artikel på Newsmill 13/10-12. Se föregående inlägg).

Som en konsekvens av politikernas  (“broilers”) avskiljning från folket, och samma politikers generellt låga bildningsnivån samt umgänget med genuskonsulter och andra liknande vänstergrupperingar, som ständigt skränar i deras öron att ändra lagarna som de vill, har situationen urartat. Eller som Rolf säger: “De yrkesmässigt upprörda kan få avsevärt inflytande då de mobbar en vacklande överhet.”

Därför ser vi även förment “liberala” politiker som, istället för att ta kampen med genusdravlarna med skarpa argument, inte ser igenom de långsökta argumenten utan faller till föga för gnatet och lägger fram genuint impopulära förslag som ytterligare begränsar familjers frihet som t.ex. ännu en pappamånad. Sedan blir man ytterst förvånad att man plötsligt ligger och slår mot 4 procentspärren!

Försvarsminister t.ex. går ut och säger att det är viktigt med matematisk jämställdhet inom områden som passar särskilt illa för det, som inom brandkåren och stridande militära förband, med extremt enfaldiga motiveringar.  Som idag i SVT Aktuellt där Enström säger att orsaken till att man nu ska kvotera in kvinnliga brandmän (med sänkta krav) är att “öka förtroendet” för brandkåren! Finns det någon undersökning som visar att om det kommer stora starka brandmän  till en brand, i stånd att lyfta bort tunga brinnande balkar eller bära ut en avsvimmad vuxen man ur en brandhärd, som inte ens den starkaste kvinna skulle vara i närheten av att klara av, ja, så möts de av ett lågt förtroende från allmänheten? Argumentet är förstås bisarrt och visar att det inte längre är en fråga om att förbättra och stärka verksamheter utan att bedriva symbolpolitik för att tillfredsställa opt-in extremerna inom elitbubblan. Och så där håller det på. Ta försvaret: staten kan utan problem langa ut en 8 miljarder OM ÅRET  i ett svart hål till FN (SvD) som man inte kan redovisa för, samtidigt som man går ut med lögnen att nu ska vi minsann satsa på försvaret, som då får lite nålpengar i form av någon ynka miljard om året under några år, vilket de facto inte gör något för att förändra försvarets situation >>  samtidigt som man i medieskugga lägger ytterligare sparkrav på hundratals miljoner på försvarets personal! Detta kan knappast sägas vara en politik vid sina sinnens fulla bruk.

Ytterligar ett exempel på en symbolpolitik visavi högljudda och påträngande extremgrupper innanför elitbubblan är Folkpartiets nya förslag om en lag om “samtycke” vid sexuella relationer mellan människor. Se denna text för en självklar kritik, som du inte fått höra i de stora medierna, (som enl. teorin ovan i viktiga delar lever i symbios med eliten och därför inte förmår eller vill ställa verkligt kritiska frågor till makthavarna).

Jag skulle kunna lämna fler exempel men detta får räcka för nu. Jag tror vi tyvärr måste konstatera att många av de ledande politikerna i vårt land saknar både verklighetsförankring och förnuft inom viktiga områden: de har tappat förmågan att läsa kompassen, var väljarna finns, samt att resonera logiskt och rationellt utanför sitt eget makttaktiserande. De drar konstant mot symbolpolitik för att tillfredsställa marginella opt-in grupperingar eller rena dumheter.

Dock: den som läser kompassen rätt – som inte förväxlar kartan med terrängen – vinner i det långa loppet. Men innan en större del av det något tröga svenska folket vaknar kan dock väldigt mycket förstöras och gå allvarligt fel. Sociala medier och andra mediala alternativ som växer fram under de nu sakta döende stora mediadrakarna kan möjligen skynda på  väckningsprocessen.

__________________________

Här samlar jag ytterligare empiriskt material till stöd för tesen om ett allt större avstånd mellan en politisk elit i symbios med vänsterradikala journalister och kultur”personligheter” (samtliga med en mer eller mindre kraftig släng av postmodernistiskt syndrom) och medborgarna i gemen.

21/11-13

Aftonbladet gjorde i dag en undersökning om det var rätt av de föga ståndaktiga men desto mer pinknödiga redaktörerna på Bonnier att dra in en bok där det talades om indianer som “rödskinn” utifrån Hedenhös och på författarens tid rimliga (och harmlöst humoristiska) stenålderssyn på saken. 94.7 % tyckte att det var fel, 5.28 % att det var rätt. Sedan togs undersökningen ner. Den postmodernistiska opt-in eliten fick en för stor dos av verklighetskontakt. Stäng alla fönster och dörrar, snabbt!

Comments

comments

Det här inlägget postades i Genus och feminism, Historia och identitet, Media, Politik och ekonomi. Bokmärk permalänken.

Kommentera