(Skapad 2004-08-25 och överförd från kommentaren 1.0.)
”Suveränen bryter inte viljorna – han mjukar upp dem, böjer dem och dirigerar dem. Han tvingar sällan någon att handla, men han hindrar ständigt att det handlas. Han förintar inte – han hindrar att det födes. Han tyranniserar inte – han besvärar, trycker ihop, försvagar, släcker, trubbar av, och lyckas till slut förvandla nationen till en hjord av fogliga och flitiga får, vilkas herde är staten.”
Alexis de Tocqueville ur Demokratin i Amerika 1
Den stat som Tocqueville så profetiskt beskrev år 1840 kan med en nutida terminologi benämnas paternalistisk. Med detta begrepp menas en stat som inte ser någon gräns för faderlig (pater = fader) omsorg. En stat som i grunden ser individerna som oförmögna att själva eller i frivilliga sammanslutningar leva sina liv. Staten måste ständigt och i alla sammanhang ge anvisningar och komma med regleringar. Individerna får inte utlämnas åt sina egna – som man underförstår – vilda och destruktiva passioner. Men denna faderliga auktoritet måste ha både ”karisma” och en ideologisk legitimitet för att fungera. I annat fall följer missnöje hos undersåtar som vaknar till medborgare och i förlängningen hotar uppror och kanske en genomgripande omvälvning.
Jag dristar mig här att komma med den till synes djärva hypotesen att i Sverige av alla länder karisman håller på att förblekna, legitimiteten försvagas och ett brett missnöje breda ut sig. Men frågan är var detta missnöje ska ta vägen. Demokratin är ofullgången den demokrtatiska påverkan på den faktiska lagstiftningen minimal.
Ty hur och på vilket sätt har någon folkmajoritet ens låtit ana sitt gillande av t.ex. bevissäkringslagen, lagen om båtregistrering, lagen om godtycklig husrannsakan (56 § taxerings lagen) eller någon annan av de hundratals och åter hundratals lagar och förordningar som regering och riksdag beslutar om varje år? (drygt 1000 per år). Något slikt gillande har naturligtvis inte utgått. Vad Sveriges folk i praktiken har att ta ställning till är olika partier såsom de framtonar i den massmediala megafonen under en valrörelse. Om ett parti lyckas få ett bra grepp om megafonen och budskapet går hem så skulle man därför kunna tala om att partiet ifråga representerar folket i just den frågan. l praktiken blir dock denna representation mycket diffus och abstrakt. Dels emedan varje parti går till val på fler än en fråga och det inte är lätt att urskilja på vilken väljarna lade tonvikten men framförallt därför att:
a, de frågor som dominerar en valrörelse är relativt få jämfört med den mängd av beslut som politikerna fattar när de väl är vid makten samt
b, frågorna är mycket allmänt hållna jämfört med den detaljerade och föränderliga beslutsprocess som föregår ett realiserande av dem i faktiska beslut: remissrundor, nya fakta, nya politiska bindningar etc.
Vi kan därför konstatera att folkviljeidén är omöjlig i de politiska besluten i Sverige idag, såvida dessa inte är en konsekvens av direkta beslutande folkomröstningar. Detta hindrar naturligtvis inte politikern ifrån att tro eller inbilla sig att hans beslut speglar folkets vilja. Detta är dock en annan sak än att veta. Vet sin vilja gör de handlande initiativtagande individerna och ju längre från deras beslut man kommer desto närmare kommer man trons och förmynderiets rike och längst in i detta kungadöme presiderar den svenske rikspolitikern med sin kristallkula kallad folkviljan. (Ehuru denna kula för det mesta är inlåst i troféskåpet…) Hand i hand med myten om folkviljan går den likaledes mystiska maktmaximeringsprincipen. Den säger att enär riksdagen är demokratisk och folkrepresentativ skall den också besluta om så mycket som möjligt som rör folkets väl och ve. Men eftersom folkviljeidén inte är reellt existerande i Sverige idag bortfaller allt demokratiskt stöd för denna maktmaximeringsprincip så som jag beskrev den ovan. Vi kan således konstatera att majoriteten av de politiska beslut som fattas i Sveriges Riksdag inte i någon rimlig mening kan sägas spegla någon bred folkvilja. 2
1:0 Politikern måste således gissa sig till hur en folkvilja skulle reagera inför det beslut han själv inom kort måste fatta. Och en gissning är en gissning: den har ingenting med folkviljans faktiska uttryck att göra.
2:0 En människa kan rösta på ett parti där dettas allmänna ideologiska inställning snarare än specifika beslut fattade i det förflutna avgör hans val. Han tror därmed att ideologin skall vara den “guide” som leder politikern rätt i de faktiska detaljbesluten. Den beslutande kan dock utan vidare tolka ideologin i en riktning som den röstande inte kunnat föreställa sig eller vid närmare eftertanke hade önskat. Likväl kan han vid nästa val rösta på samma parti enär han har “hjärtat” i dettas ideologi och inte tycker sig se några alternativa ideologier som skulle vare bättre. Detta handlande kunde också benämnas traditionsröstande (röstar som min far eller man alltid gjort etc).
Alltså: Ett medianväljarsystem kan endast göras någorlunda trovärdigt om det förefinns ett effektivt personvalsförhållande. Ett förhållande där den enskilde politikern har att vinna en majoritet i sin krets och där han/hon efter varje mandatperiod i detalj tvingas svara för sina handlingar. Och i Sverige saknas som bekant ett sådant system.
Den svenska centralmaktens vilja att ständigt utvidga sina maktområden saknar som nämnts tidigare demokratisk legitimitet. Dock finns det ännu ett argument för en sådan utvidgning nämligen det s.k. effektivitetsargumentet. Det säger att en central institution av Riksdagens typ bör lägga under sig och besluta inom så många samhällsområden som möjligt eftersom ett komplicerat samhälle kräver övergripande centraliserade ingrepp för att fungera väl.
Detta argument har den nackdelen med sig att det inte klarar en konfrontation med det vetenskapliga axiom som säger att den mängd information som genereras av unika individers handlingar och preferenser i ett modernt samhälle är så enorm och diversifierad att aldrig så många statistiker eller superdatorer effektivt kan kontrollera den eller hålla den aktuell.3 Att besluta om något för och ovanför dessa individer leder därför som regel till att oförutsedda konsekvenser uppstår vars effekter snarare kan förvärra än förbättra situationen. Detta är en av grundorsakerna till alla planekonomiers oundvikliga fiasko men det är också ett av de viktigaste argumenten för federalismen både nationellt och internationellt. Centralism i alla former leder oundvikligen till att de negativa konsekvenserna vid misstag blir maximerade, medan misstagens konsekvenser i en sant federal konstitution blir mer begränsade samtidigt som de kan rättas till snabbare p.g.a. pluralismen av livsbetingelser i nationen befolkningen röster “med fötterna”. 4
För att sammanfatta: Vi har visat att eftersom representationsidén visavi Sveriges Riksdag inte håller, så faller också legitimeringen av denna beslutande församlings vilja att utöka sin makt till ständigt nya områden. Och eftersom inte heller effektivitetsargumentet håller ser vi nu tydligt att den rena maktviljan verkligen är utan kläder. En talesman för båda dessa obsoleta idéer (alltså representationsidén och den maktcentraliserade ingenjörskonsten) kunde vi finna på Brännpunkt (SvD 11/5) i form av Bo Toresson (S).6 Han menade att vare politiker både i teorin och praktiken måste agera som “…sina uppdragsgivares, partiets och väljarnas ombud.”
Som vi har sett är detta möjligen praktiskt möjligt endast i några få frågor grundade i en valrörelse (frågor som han när valet väl är vunnet mycket väl kan ignoreras eller begravas i någon utredning). Toressons förhållningssätt blir endast trovärdigt om man inför folkomröstningsinstrumentet i alla de tusentals beslut men så gärna fattar på folkets vägnar t.ex. båtregistret, förbudet mot reklam i TV etc… ( Lika intressent som symptomatiskt är att Toresson nämner partiet före väljarna som sina uppdragsgivare. Han menar vidare apropå den demokratiska maktens gränser att marknaden behöver korrigeras och ”…på vissa för medborgarna väsentliga samhällssektorer ersättas av andra fördelningsinstrument. Annars kommer stora medborgargrupper i kläm.” Tyvärr förtäljer inte sagan hur en centralt placerad riksdagsman skall kunna veta vilka medborgargrupper som kommer i kläm p.g.a. de oplanerade konsekvenserna av hans beslut. (Kurt Wickmans i maj-88 utgivna SEO-rapport om bostads- och livsmedelssubventionerna är ett exempel på detta den naiva centralismens dilemma. Där redovisas bl.a. att livsmedelssubventionerna under en 10-årsperiod belastat skattebetalarna med miljarder och åter miljarder kronor. Resultatet har blivit att livsmedelspriserna ökat med 34% över konsumentprisindex! Inte riktigt vad den marknadsklandrande politikern tänkt sig, får man anta.)
Själva poängen med demokrati är ju att om vi vid föregående val röstat in personer som vi finner brister i kompetens inom de områden de är satta att sköta eller om de vi ser prov på maktfullkomlighet så kan vi via vår röstsedel avlägsna personerna i fråga innan de drar hela samhället med sig i sitt fördärv. Och det är framförallt här som den svenska modellen sviker. Men även om det skulle finnas reella möjligheter i Sverige att i val avsätta enskilda politiska ledare så räcker det naturligtvis inte med detta. Lord Acton myntade en gång uttrycket ”All makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Han gav därmed språklig form åt en historisk insikt. En insikt som legat till grund för uppfattningen att det i en sant frihetlig styrelseform måste finnas en grundlag som styr över de tillfälliga maktviljorna. En av de viktigaste bestämmelserna i en sådan grundlag är rätten att fritt kritisera makten i tal så väl som i publicerad skrift. Utan en pluralistisk öppen och orädd granskning från individer och massmedia av den politiska makten blir ordet demokrati bara en etikett på en (parti-) diktatur med mandatperioder i vilken misstag sopas under mattan, korruptionen breder ut sig och media blir megafoner för ensidig propaganda och manipulation. (En monopolsituation inom så viktiga media som radio och TV står därför i motsatsställning till en sent frihetlig samhällsordning.) En annan viktig paragraf i en grundlagen är mötesfriheten. Om medborgare förtrycks och förfördelas skall de kunna samla sig till protest, utbyta tankar om nödvändiga reformer och planera strategier för motstånd mot en illegitim överhet. Och detta utan att riskera internering eller annat övervåld. Att låta politiker var obundna av en grundlag med hänvisning till att de är valde av folket och därför också kan avsättas av dem vid nästa val är ju som vi sett ett befängt argument: själva mängden och komplexiteten i besluten (samt medias vinklande av frågorna) gör inte detta praktiskt möjligt. Det är ju dessutom till föga tröst om folket råkat välja en person eller flera som efter valet låter meddela att det ligger i folkets intresse att avskaffa yttrande- och mötesfriheten. Värre saker har hänt.
Men trots existensen i Sverige av vissa grundlagsskyddade fri- och rättigheter (som ju i den svenska modellen kraftigt kan inskränkas se t.ex. 2:a kap regeringsformen § 12-13) saknas alltså ett viktigt institut nämligen de röstande medborgarnas rätt att verkligen kontrollera de politiska ledare de via fixerade partilistor röster fram. Möjligheterna att rösta bort enskilda personer är i praktiken obefintliga. Ändå fattas alla dessa tusentals politiska beslut av enskilda individer med enskilda samveten och enskild moral.
Således: den svenska demokratiska modellen är behäftad med allvarliga brister och den nya grundlagen från 1974 är ett fallfärdigt provisorium som måste röjas undan för ett mer genomtänkt system.
“All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, heter det i 1 kap. 1 Regeringsformen. Ändå lät man inte samma folk godkänna den nya författningen i en folkomröstning vilket är kutym i de flesta civiliserade länder när nya författningar skapas. Detta faktum är symptomatiskt för den anda som genomsyrar hela konstitutionen. Det är en politikernas konstitution inte alls folkets eller medborgarnas. Förundransvärt nog är denna uppfattning inte helt udda och utlämnad. Tvärtom. Den 28:e juni i år presenterades på en presskonferens ett förslag till en ny grundlag. Förslaget har utarbetats av framförallt f.d. regeringsrådet Gustav Petrén och kommunalpolitikern m.m. Ulf Brunfelter samt ytterligare några hedervärda medborgare. Den är ett vackert exempel på hur, i ett icke-totalitärt samhälle, politisk förfall genererar nya förslag till lösningar. Allt i överensstämmelse med det öppna samhällets förundransvärda förmåga att ständigt producera lösningar på dess egna problem genom de krafter som verkar – och tillåts verka – i de syrefickor där det självständiga och konstruktiva tänkandet ännu finner respit. Därmed inte sagt att grundlagsförslaget är invändningsfritt, tvärtom där finns en del märkligheter. Det finns dock inte utrymme att gå in på dem här.
Att röja undan var nuvarande grundlag kommer att ta tid ehuru det är oundgängligt för vårt välstånd att så sker. Innan dess så måste ett oeftergivligt krav vara att någon form av personval införs i Sverige. Endast då kan medborgarna avkräva det enskilda ansvar som de har rätt att göra. l en reell demokrati måste politikerna stå såväl under grundlagens som väljarnas noggranna kontroll.
När det gäller själva konstruktionen kan man t.ex. tänka sig det system som förordas i det nya grundlagsförslaget – praktiserat i dag på Irland – där väljaren fritt kan sammanställa namnen på de personer de önskar välja oavsett om de företräder samma eller olika partier. Detta kan kombineras med en ökad användning av folkomröstningsinstitutet samt ett system där varje vald politik på nationell och kommunal nivå tvingas samla samtliga de beslut han fattat under mandatperioden i en ”vitbok”. Politikern i fråga är där representerad på tre sätt: dels med en kort redovisning av de grundläggande idéer och principer utifrån vilka han/hon verkat under mandatperioden, dels med en text innehållande visioner och idéer för framtiden och en del slutligen där alltså samtliga beslut under perioden finns sammanställda. Dessa tryckta alster skulle seden finnas tillgängliga i den valkrets han tillhör någon manad före valet. Väljarna kan sedan med denna faktasamling som grund bedöma hans vidare lämplighet som ställföreträdande samhällsadministratör. Nya kandidater får tas för vad de säger. Oavsett karisma, kändisstatus eller pengar så är väljaren ändå svart på vitt efter valperiodens slut. Saldot kan inte ljugas bort.
Huruvida detta förslag är helt realistiskt eller ej kan säkert diskuteras. Dock vill jag med Irving Babbitt hävda att: ”Värdet i det politiska tänkandet står i direkt relation till förmågan att behandla frågan om ledarskap”.5
De flesta för att inte säga samtliga av de brister som gäller kontrollmaktens effektivitet och oberoende samt oförmågan att resonera utifrån rättsprinciper utgår ifrån 1974 ars statsförfattning vilken alltmer framstår som ett fal1färdigt provisorium.
Undertecknad är långt ifrån ensam om att anse att detta provisorium måste röjas undan för ett mer genomtänkt system. Men detta kommer – ehuru oundgängligt för nationens välstånd – att ta tid. Innan dess, och som en start för reformarbetet, måste ett anständigt krav vara att ett effektivt personvalssystem införs.
Vilket parti vågar gå ut öppet i näst års valrörelse och verka för ett effektivt system med personval?
De tvekar, De har de nog all anledning att göra, ty de har allt att förlora. Svenska folket desto mer att vinna.
________________________
1 Vad är den beryktade svarta ekonomin i Sverige annat än en sådan vägran att i allt följa fadrens anvisningar?
2 Sören Holmberg och Peter Eliasson har i den omtalade boken ”De Folkvalda” uppenbarligen kommit fram till en liknande ståndpunkt, dock utifrån andra premisser.
Därmed undandras också det ideologiska stödet för den svenska centralmaktens till synes outsläckliga lust att ständigt utvidga sina maktområden.
Dock finns det en teori som säger att politiska beslut verkligen kan spegla en bred folkvilja även utan direkta folkomröstningar och den återfinner man inom s.k. Public Choice skolan. Det gäller alltså den s.k. medianväljaren och de effekter denne har på den politiska besluten. l största korthet säger teorin att en politiker i valet mellan ett antal beslutsalternativ tenderar att välja det som han uppfattar som liggande närmast medelväljarens inställning. Detta därför att han härigenom maximerar sitt eget och hans partis chanser att bli återvalda och besegra sina konkurrenter. Eftersom nu detta förmodas vare ett allmänt beteende hos politiker får allmänvilja ett kraftigt genomslag i de politiska besluten.3 Denna modell lider av ett antal uppenbara brister. 1:0 Politikern i fråga måste känna till allmänviljan vid varje beslutstillfälle, något som är nära nog omöjligt: dels p.g.a. själva mängden frågor han har att besluta om och dessa frågor komplexitet och expertberoende: politikern har oftast en betydligt större sakkunskap än den i sin vardag stretande medborgaren vilken möjligen fått information om saken via media vilka i sin tur mycket väl kan ha vinklat problemet på ett sätt som inte alls stämmer med beslutets faktiska konsekvenser eller politikerns upplevelse av ärendet. För en introduktion till Public Choice skolans tänkande se Gordon Tulloc Den politiska marknaden (1976) sv övers. (Stockholm 1982)
3 Se F.A Hayek Law, Legislation and Liberty Chapt II (Chicago 1973) samt av samme författare kapitlet ”Purposive Social Formations” ur boken The Counter Revolution of Science (Indianapolis 1979)
4 Eller för att citera gamle J.S. Mill: “Regeringsåtgärder har en benägenhet att överallt bli likformiga. Individer och frivilliga sammanslutningar åter inlåter sig på skiftande experiment och kan göra en oändlig mångald olika erfarenheter.”
Om friheten (1859) sv. övers. (Stockholm 1945 ny utgåva l984)
5 Democracy and Leadership Indianapolis 1979
