Svenska som andraspråk – en dålig idé från början

Kors i taket en vettig nymoderat! >>

Debatten om att ta bort svenska som andraspråk är viktig. Inte minst för de elever som är födda i Sverige av invandrade föräldrar och som har all rätt och anledning att känna sig delaktiga i det svenska samhället och betraktas som svenskar fullt ut. Som det nu är kan dock ett godtyckligt beslut från en rektor förpassa dem från den klass i skolan, de så gärna vill vara en del av, till en separat enhet där det språk som de själva betraktar som sitt första språk för framtiden i Sverige blir till ett ”andraspråk” och med mera basala kunskapskrav och med sämre pedagogisk utgångspunkt, eller som det heter i Skolverkets beskrivning på deras hemsida, som säger att det är viktigt att inte ”ställa för tidiga krav på språklig korrekthet.” Den kravlösa flumskolan lever vidare i olika gömslen i skolvärlden.

Den centrala problematiken här är den tidiga urskiljningen av människor ur gemenskapen samt den deklassering av deras framtida funktionella ”modersmål” – svenskan – som etiketteringen av detta som ett ”andraspråk” innebär. (Bättre då att nivågruppera svenskan i olika steg, men fortfarande med svenska som ”förstaspråk”.)

När denna urskiljande pedagogik infördes 1995 av S och V var det en hård debatt. Från oppositionen framfördes bl.a. att ” ”… man sätter en stämpel i pannan på invandrarelever [födda i Sverige] som säger att de inte klarar av samma krav som elever med svenska föräldrar som har svenska som modersmål” (Anf. 190 i 1994/95:UbU19). Men vänstern vann och målet: att eleverna skulle ”traska olika vägar” mot samma mål – likvärdiga kunskaper i svenska genom kollektiv separation – har av tillgänglig empirisk forskning att döma inte uppnåtts.

Forskningen är dock tydlig när det gäller elevernas upplevelse av den tvångsmässiga segregeringen till andraspråksklasser. Här kommer några citat: ”Resultaten visar att eleverna upplever ett starkt utanförskap i relation till såväl lärare som skolans övriga elever.” Eleverna upplever att de är ”särbehandlade i mindre grupp, varvid de upplevde undervisningen som en lägre form av svenska”. (Parszyk 1999). Elevernas ”behov av gemenskap med klassen och klasskamraterna var mycket stort eftersom de varken upplevde sig utstötta eller exkluderade där. Deras stora motivation att få tillhöra gjorde att de kämpade för att få vara kvar i gemenskapen” (Torpsten, 2008). Universitetslektor Lena Fridlund har i sin senaste avhandling Interkulturell undervisning – ett pedagogiskt dilemma (Gtb universitet), bl.a. redovisat mera kring detta. Läs den!

Så här säger några ungdomar och föräldrar (om sina svenskfödda barn) själva drabbade av nämnda särskiljning och exkludering. Filmen är gjord av elever vid Röda korsets folkhögskola: >>>

Hela den knäppa begreppsapparaten med svenska som ”andraspråk” för elever som ska leva och verka i Sverige går till baks vid den OERHÖRDA BETYDELSEN som ligger i att svenska skattebetalare ska stå kostnaden för att underhålla det språk som föräldrarna eller föräldern till det barn som kommer till Sverige talar. Det sägs nämligen vara bevisat bortom allt rimligt tvivel att detta underlättar inlärningen av det nya landets språk. Tittar man närmare på det empiriska underlaget för dessa påståenden så är det förvånansvärt magert, i praktiken obefintligt. Det finns dels en studie av fyrtio (40!) finska familjer utan kontrollgrupper eller mer avancerad analys, samt den stora undersökningen av amerikanerna Thomas och Collier som gjordes 1997, där man menade sig visa tydligt positiva tecken på inlärningen generellt hos immigranter, när fokus låg på modersmålet. Tyvärr har det vid en närmare granskning visat sig att Thomas och Colliers studie är ytterst dåligt utförd och att de slutsatser som dras omöjlige kan tas på allvar, främst p.g.a. brister i deras vetenskapliga metod. Se t.ex. här: >>

Se även detta (borsta upp danskan först eller rädda dig med Google translate) >>.

Slutsatsen blir att fokuset på modersmålsundervisningen för invandrades barn (och den enorma kostsamma apparat som byggts upp kring detta,) saknar empirisk grund. Varför stadgas då detta språkliga korthus upp, lappas och lagas fortlöpande? En förklaring kan vara att har ledande politiker en gång duperats så har politikerna förtvivlat svårt att ändra sig eller ens förstå att de blivit duperade. Ty vissa pedagoger är experter på att med semantisk geggamoja ge intrycket av att de vet bäst. Under tiden har ett pedagogindustriellt komplex byggts upp i landet. I detta finns röststarka krafter som med förment progressiva termer försvarar sina revir och sin försörjning, senast iakttaget i snömossvaret (SvD 26/10) på den nämnde moderaten Sedat Dogrus inlägg på Brännpunkt (23/10) i samma tidning >>, som får svar här >>.

Så vad göra? Hoppet står till regeringen (Björklund?), men något säger mig att i ett valår vill man inte utmana nämnda krafter. Locket på som vanligt, sedan får man se. Kanske tillsätter man en utredning som, om den kommer med förslag som kräver statsmannaskap för att genomföras d.v.s. ta konflikten med det pedagogindustriella komplexet, tas om hand genom att man gör en ”Ask” – tillsätter ännu en utredning! Med rätt direktiv kan man till slut komma fram till att allt i stort sett är OK. Man behöver inte ta någon konflikt, phuu vilken lättnad!

Svårare än så är det ju inte att sätta ett land i en sakta nedåtgående spiral mot botten.

Comments

comments

Det här inlägget postades i Alliansen, Historia och identitet, Skolväsendet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *