(Skapad 2009-06-06 överförd från kommentaren.nu 1.0)
Den 6 juni 1523 utsågs Gustav Vasa till kung. 1809 års regeringsform infördes den 6 juni liksom den nuvarande (usla) från 1974. Sedan 1916 har svenska flaggans dag firats på detta datum.
Som synes spridda skurar av politisk formalia om än inte alls oviktiga sådana – tvärtom. Gustav Vasa var trots sitt centralistiska våldsvälde en riksenare in i en farlig tid. Utan honom kanske vi alla hade pratat danska idag. Plötsligt känner man sig väldigt tacksam. Så vi säger tack Gustaf på Gustafsdagen just i den delen! I övrigt när det gäller kamp mot fogdeväldet är jag Nils Dackes man hela vägen. Därför skulle jag paradoxalt nog kunna fira även 8 oktober och då med en starkare känsla.
En del vill hävda midsommarafton som en mer passande nationaldag och den känns definitivt som mer av folkets dag med sina uråldriga rötter i hednatid och resandet av kransbeprydda symboler för fruktsamhet. Im all for it.
Överhuvudtaget synes det viktigt att vi har högtider då vi kan samlas och glädjas över det gemensamma vi har, så länge vi har något. Och vad har vi? Vi har vårt land inom obrutna gränser och vi har vår demokrati försvarad i en visserligen bristfällig men ändå konstitution. Vi har en historia och en kultur byggd och skapad av förfäder och förmödrar som gärna kallade sig svenskar. Mycket av detta är väldigt vackert och värt vår beundran och respekt. Det kan inte förfaras utan allvarliga konsekvenser för identitet och hemmahörande. Förutom de rent konstnärliga och historiska värden som riskerar att gå till spillo. Vi har också till slut och till sist vårt gemensamma språk. Det som binder oss mellan alla olikheter I övrigt.
Men vi har också språkförbistring och många nya kulturer som ännu står häpna eller till och med oförstående inför det nya landet och dess “normalitet”. Och vi har svenskar som står oförstående inför dem. Detta är ett djupt olyckligt eller t.o.m. farligt läge.
Men framförallt är det alltför många som inte får en chans att hitta en till ett värdigt liv på grund av beslut fattade av politiker framsprungna ur ett undermåligt system för politiskt beslutsfattade. Jag talar om de två mesta allvarliga och mest tragiska av det svenska politiska systemets alla misslyckanden: alla dessa invandrades inlåsning i arbetslöshet och utanförskap och ovanpå detta den generellt sett extremt höga svenska ungdomsarbetslösheten.
Med förlov sagt Fredrik Reinfeldt. Du och dina taktiserande partibröder vill gå till val 2010 på visionen om budgetdisciplin och den allestädesnärvarande “klimatfrågan”. Men detta är inget man som nationell ansvarig politiker borde ha som första fokus. Budgeten visst, men den är ett medel inte ett självändamål och klimatet – där blir det bara löjligt. Här skulle det för en gång skull räcka med en svenska självtillräckligheten: om alla andra länder gjorde som Sverige så skulle kampen mot miljöproblemen ta ett jättekliv!
Sanningen är att Sveriges bidrag till klimatförändringen är försumbar. De stora problemen är förstås i Baltikum, Kina och överallt där man sitter fast i äldre teknik eller prioriterar tillväxt framför miljöhänsyn. Så detta Fredrik kan faktiskt släppas. Det finns viktigare mer skriande problem innanför landets gränser! Det land du är satt att bygga, försvara och stärka.
Citat från DN: 5/6-09: ”Arbetslösheten bland de unga i EU är närmare 19 procent. I Sverige, som halkar efter, är ungdomsarbetslösheten högre än 25 procent.” Jo, så är det och i enskilda invandrarområden ännu högre 40, 60, 80 %.
När ungdomar – invandrare som svenskar – börjar famla och tvivla på en framtid med utveckling och egenförsörjning (inom lagens och landets gränser) är det en tragik utan botten och en skam för ett politiskt ledarskap att tolererar detta en enda dag- och ett svek att inte dygnet runt arbeta för en förbättring.
Alla ekonomer och människor med någorlunda sunt förnuft i behåll inser att har man höga trösklar i form av höga ingångslöner (för oerfaren arbetskraft) och oflexibla regler som gör det riskfyllt att anställa och höga arbetsgivaravgifter jämfört med konkurrentländer, så blir det inte mycket anställningar av. It’s basic!. Men detta får inte sägas högt för då går man emot en av de nya moderaternas taktiska hörnstenar att inte ”reta upp facket”. Men taktik före att se verkligheten i vitögat håller inte i längden. Verkligheten kommer alltid i kapp och slår dig – hårt.
Ett politiskt statsmannaskap värt namnet kännetecknas av att våga tala om allvarliga problem med allvar och att försöka ”samla nationen” att flytta fokus från status quo till något annat önskvärt, beskriva problemet ge en lösning utifrån en inspirerande vision och om det krävs våga vara radikal, annorlunda och ta nya djärva grepp. Det betalar sig i respekt och det ger oftast resultat.
Toby Blair t.ex. flyttade gamla stelnade Labour åt ett mer liberalt håll där de kreativa frigörande lösningarna fanns – och han blev belönad. Reinfeldt däremot flyttar sig åt det håll där lösningarna inte finns, till ett dogmatiskt oflexibelt fack, kvarhållande vid straffskatt på utbildning och entreprenörskap (värnskatten), en ovilja att släppa fram det privata mecenatskapet och det civila samhället genom avdrag för gåvor till forskning och kultur m.m. Statsvetaren Erik Moberg har träffande (2007) beskrivit det ledarskap som Fredrik Reinfeldt hittills prövat och anför följande:
“Reinfeldt framstår snarare – inom politikens område – som den företagsledare som ändrar produkten hur som helst för att maximera vinsten […] Sådant kan gå bra i affärsvärlden, men i politiken håller det knappast inte i längden.”
Av en politisk ledare kan man kräva en inspirerande vision, något som drar engagemang till sig, inspirerar och ger en vidare mening åt det dagliga slitet. Fingret i luften innebär bara att man blir ett offer för dåliga rådgivare – och snart nog är verkligheten i kapp.
Men ännu är inte hoppet ute för Fredrik Reinfeldt, men han måste snart börja tala med en egen röst, en klar och tydlig stämma och ta konflikterna mot dem som bara vill vara kvar i det gamla – dem som verkligheten ändå snart kommer ikapp. Någonstans märker man en kraft: men den slumrar, hålls tillbaka. Släpp loss Reinfeldt. Ta kommandot! Om inte, om ingen kraft finns som slumrar, ja då ser det mörkt ut för gamla Svedala. Tills det kommer nya krafter. Ty de kommer – alltid.
Men mycket skada kan tyvärr var skedd innan dess.
Hur som haver: Skål för Sverige och låt vår vackra flagga alltid flamma stolt mot dunkla skyar!
