(Skapad 2006-11-20 och överförd från kommentaren.nu 1.0.
Även publicerad i tidningen Kulturen.)
Förfallets natur
Begreppet förfall är inte alldeles lätt att hantera. Inte minst gäller detta den standard av icke-förfall som impliceras som måttstock för att kunna säga att något ”fallit”. Går det till exempel med någon grad av säkerhet hävda att en sådan standard är universell eller rör vi oss med nödvändighet med helt godtyckliga och därmed också relativa måttstockar när vi säger att något förfallit?
Har t.ex. språket förfallit bara för att vi börjar använda andra ord än den äldre generationen? De flesta skulle säkert, som en ren modernistisk reflex, svara nej på den frågan: ”vi är väl inte gammelmodiga heller?” Rent hypotetiskt skulle dock en analys av det faktiska läget mycket väl kunna komma till slutsatsen att både ordförråd och möjligheterna att uttrycka subtila nyanser i språket faktiskt har minskat generellt hos befolkningen. Förutsatt att man godkänner premissen att ett språk ska ha optimalt med nyanseringsmöjligheter och att ett bättre tillstånd i det hänseendet har rått vid en tidigare tidpunkt, så har det skett ett förfall. Denna typ av premiss kan vi kalla målstandard vilken alltså är lika med den utgångspunkt utifrån vilken eventuellt förfall mäts och analyseras.
Men hur är det med målstandarder in abstracto, d.v.s. en utgångspunkt som mer byger på ett ideal snarare än en konkret historisk situation? Kan man säga att verkligheten har förfallit i relation till någons icke-realiserade vision av ett visst sorts samhälle? Knappast. Eftersom samhället aldrig varit vid i det ideala tillståndet kan man inte konstatera ett förfall. Däremot kan självfallet den som bär på sitt ideal uppleva att det existerande tillståndet sviker hans eller hennes önskningar och därmed ur någon synpunkt är förfallet i betydelsen undermåligt, värt förakt eller långt ifrån dess egentliga inneboende potential. Vi har uppenbarligen här att göra med en mycket mer subjektiv upplevelse, som dock, som allt subjektivt, kan kontrolleras mot verkligheten – i den mån den gör anspråk på att beskriva den. Vi behöver inte uppfinna ett begrepp för denna subjektivism utan kan använda det träffande begreppet utopism. Begreppet är användbart eftersom indikerar dess idealistiska och verklighetsfrånvända ursprung samtidigt som det är neutralt vad gäller idealens innehåll och faktiska konsekvenser för människor om det skulle realiseras: dessa kan visa sig vara både eftersträvansvärda såväl som mordiska eller förtryckande. Endast en prövning mot historia och vetande samt allmän mänsklig erfarenhet kan visa detta.
Från vilken tidpunkt förföll romarriket?
Det är naturligtvis oerhört svårt för att inte säga omöjligt att peka ut en exakt punkt eller händelse utifrån vilket romarriket förföll och vilket historiskt läge som i så fall konstituerade en höjdpunkt (målstandard enl. ovan) från vilken det sedan gick utför.
Dock kan vi konstatera att det faktiskt föll och att någonstans på vägen gick det så snett att dess livskraft ej kunde vidmakthållas. Även om vi alltså inte kan fastställa ett exakt datum från vilket riket började glida mot sin undergång så finns ändå svaren där i människornas handlingar inom rikets ramar – och utanför. Varje verksamhetsområde som borgade för dess överlevnad måste därför analyseras var för sig för att sedan kopplas tillsammans med övriga i en konsekvensanalys. Man kan i en sådan svårligen gå förbi rättsväsendets tillstånd, militärens organisation, näringsliv och skatter, det politiska systemet, kultur och religion, identitet och medborgarskap, för att nu nämna några uppenbart viktiga områden.
Mått för välstånd
När det gäller så stora entiteter som hela samhällen med den myriad av komplexa verksamheter och mänskliga företeelser som där inom försiggår så går som sagt någon fast punkt eller enskild orsak svårligen att peka ut. Dock finns det förstås mått som indikerar tillståndet i de olika behovs- och verksamhetsområdena i ett samhälle vid varje historisk tidpunkt: tillgången på mat och arbete för ett större flertal, fungerande infrastrukturer i form av vägar, distributionskanaler för färskvatten, avlopp och liknade. Vidare kan nämnas valutans stabilitet, fungerande avtalsinstitut som möjliggör handel och därmed välståndsuppbyggnad, en rättsordning som utan våld kan lösa tvister, en statlig skyddsmakt som kan utmäta straff mot godtyckligt våld (och därmed implicit stävja det), närvaron/frånvaron av möjligheter till skolgång och utbildning, för att nämna något av principiell vikt.
Det är värt att notera att det mått mot vilket ett samhälles förfall kan konstateras, knappas kan betraktas som godtyckligt eller ens relativt utan tvärtom kan sägas vara generellt överenskommet och underförstått. Visst kan man tänka sig någon som skulle hävda att ett samhälle med undermålig distribution av färskvatten, usla vägar och kommunikationer, möjligheten att träffa på godtyckligt våld på gator och torg utan någon möjlighet till institutionell bestraffning eller beskydd, utbildning via muntlig tradering, handel via rena byten eller rofferi, att ett sådant samhällstillstånd skulle vara präglat av ”icke-förfall”, men argumenten för en sådan relativisering torde vara omöjliga att tas på allvar.
De allra flesta vet, förstår och kan fastslå den objektiva skillnaden i förfallsnivå mellan att t.ex. ständigt vara utsatt för möjligheten att stöta på godtyckligt våld i en sönderfallande beväpnad anarki och att leva i en någorlunda fungerande rättsstat med en begränsad mängd vapen i omlopp.
En annan sak är den historiska relativiseringen på ett sluttande plan: möjligheten av att det kan bli ännu värre. I exemplet ovan kan man ju tänka sig möjligheten av att den usla våldsplågade anarkin ersätts av ett regelrätt folkmord, av masstortyr etc. I det fallet blir ju det senare ett förfallstillstånd i relation till det föregående – som dock ändå inte kan karaktäriseras som en ”målstandard” eftersom detta begrepp relaterar till ett allmänmänskligt ”gott” tillstånd. Vi får snarare olika grader av förfall vilka säkerligen också har logiska kopplingar till varandra.
Det finns säkert de som skulle förneka att förfallsbegreppet är användbart överhuvudtaget och istället tala om slumpens skördar eller kanske med hegeliansk accent mena att det som är per definition – genom den dialektiska processens framåtriktade rörelse – aldrig kan vara sämre än det förflutna. En idiotisk tanke naturligtvis, men inte alls ovanlig och ofta underförstådd i olika resonemang av typen : ”Det är ju i alla fall modernt” (om än vedervärdigt, fult eller plågsamt) eller ”När vi var unga så fanns det också mycket våldsbrott (oavsett hur den faktiska statistiken ser ut) eller ”de unga reder sig alltid till slut och kommer in i samhället”. Underförstått i sistnämnda utsaga är att traderingen av sådana primära moraliska värden som respekt för människovärdet, hederlighet, ansvarstagande för det egna livet alltid och under alla förhållande traderas från en äldre generation till en yngre på ett effektivt sätt. Något som det naturligtvis inte finns några som helst garantier för.
Med den hegelianska tankefiguren så skulle vidare t.ex. Hitlerriket vara ett (nödvändigt) framsteg över Weimarrepubliken eller Lenins statskupp ett (nödvändigt) framsteg framför den konstituerande församlingens påbörjade demokratisering. En sådan teori kan möjligen användas som djävulens advokatyr men juryn torde vara mer än lovligt svagsint för att ta intryck. Historiens dom är ändå given.
Tillbaka till Rom
Hur var det då med människorna själva i romarriket: Upplevde de runt om i riket plötsligt att nu har något hänt, nu är vi alla på väg in i mörkret? Säkerligen inte. Förändringarna kom stegvis och bakom det numera välkända uttrycket ”de små stegens tyrrani” torde vi finna en av de mest relevanta mekanismerna bakom ”acceptansen” av mänskligt och samhälleligt förfall. Människans enorma anpassningsbarhet gjorde att man vande sig och gick vidare med livet som det var givet. Några insåg naturligtvis varthän det barkade, men eftersom bildning och historiskt minne ofta är ett av förfallets första offer visste man inte så noga vad man skulle jämföra med. Vad man successivt fasades in i var ett alltmer korrumperat rättssystem, tyngre till slut drakoniska skatter, en allt mer lokal handel, försämrat eller obefintligt underhåll av vägar och övrig infrastruktur samt en ökning av kringströvande rövare och våldsmän, då och då uppblandade av soldathopar anförda av någon ny lokal furste eller potentiell kejsaraspirant på väg till Rom.
Sverige ett land i förfall?
Om vi tittar på Sverige kan vi vara överens om en målstandard utifrån vilken vi kan applicera förfallsbegreppet?
En övertygad kommunist i den leninistiska skolan eller en nazist som ser på sina respektive historiska förverkliganden med nostalgi betraktar säkerligen själva den svenska demokratin som ett förfallstillstånd. I nazistens fall blir de rasistiska/främlingsfientliga utbrott som en demokrat kallar för regression (tillbakabildning) till en progression (framsteg). Detta innebär dock förstås inte att vi inte på goda humanistiska grunder kan säga att både nazisten och kommunisten har fel. De har inte bara fel ideologiskt och värdemässigt utan också rent objektivt utifrån de faktiska konsekvenser för välstånd och mänsklig frihet som de förordade systemen oundvikligen genom sin inneboende logik producerar.
Som konstaterades i fallet med romarriket så kan man studera en mängd vitala verksamhetsområden i ett samhälle för att utifrån en historisk analys och sökande efter en målstandard se hur ett eventuellt. förfall fått fäste. I Sveriges fall skulle det kunna vara rättssystemets utveckling, utbildningsväsendets funktionssätt i grund- resp. högskolan, demokratins förmåga att fatta viktiga beslut utan att fastna i intressegruppslåsningar, vålds- och brottsutvecklingen, det konstitutionella tänkandets utveckling m.fl. områden. Ett till synes givet fall för förfallsanalys är den ekonomiska kräftgång som Sverige gjort sedan 1970 – det omtalade s.k. raset i välfärdsligan. Till detta måste i så fall läggas en analys av förfallet inom media som inte klarat att förmedla denna nedgång tillräckligt tydligt för att påverka opinionen att välja nya ledare. Ett annat tydligt exempel är den tilltagande analfabetiseringen inom skolan. Om man möjligen skulle kunna se en ekonomisk kräftgång som något gott (dock enl. min mening ohållbart i ett utfört resonemang) så lär man knappast kunna säga samma sak om de bristande språkkunskaperna.
Det finns hur som helst mycket forskning och studium att göra i en begynnande svensk ”förfallsfilosofi”. Den som ser sig om i riket torde finna material i överflöd.
Några tänkare kring förfallsbegreppet
Att se samhällen och samtidigt se en livscykel är en oändligt gammal företeelse i människans tänkande. Idag inser de flesta att denna typ av holism – att se hela samhällen som agerande helheter vars handlingar och rörelser kan förutses – är förfelad. Det är historicism, för att tala med Karl Popper. En myrstack kan möjligen ses som ett enda handlande kollektiv eller en ”metakropp” men med den ständigt närvarande möjligheten av fribrytande kreativa mänskliga individer blir allt annorlunda.
Min tes är att man endast kan tala om förfall – egentligen en slags kompetensinfarkter i kombination med brist i efterfrågan – inom begränsade verksamhetsområden men att spridningseffekter kan påverka en hel samhällskultur och kanske även en hel civilisation. Men av detta följer inte att alla verksamhetsområden med nödvändighet måste drabbas. Insikter kan göras, fickor av motstånd bildas, sanningssträvan och bildning uppmuntras, nya existentiella kraftfält skapas. Tillsammans möjliggör detta nya kulturella strömningar med stark formbildande förmåga.
Som den mest typiska exponenten för av historicism i Poppers mening brukar man nämna Oswald Spengler, som i ett krigstrött Europa efter första världskriget nådde en stor men kort ryktbarhet med sinVästerlandets undergång. Spengler såg alla samhällen eller snarare civilisationer så som genomgående fyra faser korresponderande med de fyra årstiderna. Någon hållbar förklaring till varför det oundvikligen måste vara så gav aldrig Spengler och hans teorier är vidhäftade med så många oklarheter att de omöjligen idag kan ses från annan synvinkel än den rent poetiska: slående analogier utan logisk eller empirisk stringens.
Karl Marx är en annan typisk historicist som förutsade samhällens omvälvning utifrån några skevt förenklade betraktelser om klasskamp och produktivkrafter. Naturligtvis kom hans förutsägelser på skam.
Edward Gibbon med sin Romerska Rikets nedgång och fall hade en betydligt sundare syn på samhällsförändring och såg det numera uppenbara: att ett samhälles utveckling kan vara motsägelsefull med samtidig blomstring och förfall med korsvisa påverkningar beroende på samhällsområde och de regler och människor som styr och verkar i dem, och att områdenas betydelse för omgivande samhällen kan variera i olika historiska skeden.
Beträffande romarriket så kan man mycket kort nämna att Gibbon, som jag tolkar honom, såg dess fall så som ett resultat av att kejsarmaktens seger över republiken successivt urholkade de breda befolkningslagrens delaktighet i staten och därmed utplånade den allmänanda eller virtú – med vilket avses en bred och aktiv delaktighet i statens utveckling och affärer – till förmån för en allt större polarisering mellan folk och de besuttna vilka sög upp resurser till prål, krig, intriger, korruption och skådespel; allt medan den verksamhetskraft som fanns i medborgarandan succesivt dog ut. Detta minskade i sin tur försvarskraften mot anfallande barbarhorder och bidrog till en atomisering eller andlig centrifugering av människorna i riket. Det fanns inga starka motiv att ”…bevara det statsskick som är vårt. En sådan känsla, som gjort republikens legioner nästan oövervinnerliga, kunde bara göra ett mycket svagt intryck på en despotisk furstes lejda tjänare.” Till detta skall läggas imperiets centralism och bedrägliga lugn som hindrade att kättaren eller nyskaparen kunde finna en stödjepunkt och som utbredde en förlamande likformighet över samhället.
En modern och förkättrad men inte desto mindre stundtals briljant uttolkare av historien är Paul Johnson. Hans analys är ett utmärkt komplement till Gibbons och förmodligen ännu mer mitt i prick. Efter att ha beskrivit den ekonomiska nedgången på 300-talet e.kr. krossandet av medelklassen och utvecklingen mot den kompletta korporativa staten med huvudsakligen två samhällsgrupper honestiores (godsägare, högre ämbetsmän och präster) samt humiliores (de återstående mer eller mindre förslavade massorna), säger Johnsson: ”Medelklassen, som utgjort själva grunden och instrumentet för den klassiska civilisationen, som hade producerat och prisat det attiska dramat, templen och de offentliga byggnaderna i Grekland – och deras skulpturer – Thykydides, Polybios och Herodotos historiska verk, Arkimedes och Euklides naturvetenskap, Platons, Aristoteles och Epikuros filosofi, Vergilius och Horatius diktverk, Juvenalis och Tacitus satir och framförallt den romerska lagen, denna väldiga infrastruktur som bildade grunden för medelklassens moraluppfattning. Så gott som allting av värde i den klassiska världen hade sitt ursprung i städernas borgerskap och därför betydde dess förslavande och ekonomiska undergång – dessa två var oskiljaktigt förenade – en oundviklig tillbakagång till arkaiska former av social ekonomisk organisation, kort sagt en återgång till det orientaliska tyrraniet”.
Litteratur enl. ovan:
Karl Popper (1902–1994) The Poverty of Historicism, London Ark, 1986.
Oswald Spengler (1880-1936) Västerlandets undergång, Atlantis 1997
(Originaltitel: Der Untergang des Albenlandes.)
Edward Gibbon (1737–1794) Det romerska rikets uppgång och fall
(Originaltitel: The Decline and Fall of the Roman Empire)
Paul Johnson (1928-) Samhällets fiender, Ration 1980.
(Originaltitel: Enemies of Society)
