Det var något mycket märkligt med Migrationsverkets beslut den 2/9-13 att ge alla syrier som tagit sig till Sverige permanent uppehållstillstånd – och därmed skapa lysande tider för människosmugglare från Syrien och hit. De verkligt fattiga och resurssvaga som behöver akut hjälp är förstås inte betjänta av ett sådant beslut. Detta är ett spel för gallerierna, låt vara ett kostsamt sådant. Men dessa kostnader måste ju förstås svensken i gemen ta, utan att käfta emot, för att den politiska eliten ska få se så där oförskämt god och härligt solidarisk ut.
Den posen hade man också ärligt och utan ironi kunnat hålla om de beslutande personerna hade gått in med egna pengar. Men att några tjänstemän på en myndighet,(i detta fall generaldirektören för Migrationsverket Anders Danielsson och rättschefen vid samma verk, Fredrik Beijer ) bara så där utan att tillfråga den som betalar – övriga skattebetalare eller snarare “folkhushållet”– kan ta ett beslut som påverkar många människor i det egna landet och skapar kostnader på 100-tals kanske 1000-tals miljoner kronor för folkhushållet, kulturella och social kostnader oräknade, borde väl i alla fall få någon person att tycka att det är en liten, liten aning märkligt. Frågan som uppkommer är hur det egentligen står till med de demokratiska processerna i det här landet.
/För de resurser som måste dras in för t.ex. vård, skola omsorg, försvar och rättsväsende för att finansiera invandring av lågutbildade alt. analfabeter som både materiellt och kulturellt skulle tjäna på att hjälpas på plats, se t.ex. >> och >> .
En försiktig beräkning ger vid handen att kostnaden för den unika svenska godheten och solidariteten med andra än de egna medborgarna uppgår till ca +2 % av BNP, d.v.s. minst runt 100 miljarder årligen. En del hävdar ännu större belopp. Mycket gott kunde göras inom landet för dessa pengar: men det är förstås ren egoism att tänka i de banorna. Förlåt. Att vi t.ex. har ett försvar som inte ens klarar en veckas strid vid ett lömskt anfall, t.ex. mot en strategisk del av landet som Gotland, från en stormakt med en halvgalning vid ratten får vi liksom ta, det är ju värt det priset att vara så där fantastiskt globalt (med visst urval förstås) solidarisk. Likaledes med den ordentliga och generella sänkning av småföretagens skatter och pålagor som kunde göras, så att företagandet kunde komma igång och svenska ungdomar får verkliga arbeten och äntligen få starta sina egna liv Detta måste vi förstås också avstå. Hur kunde jag vara så dum att inte inse det. Obegripligt. Jag är förmodligen lite trött./
Lönsamheten i PUT– d.v.s. fri försörjning om man inte får ett arbete (vilket, om det sker, normalt tar många år för människor som är helt främmande för vår kultur, vårt genomgående sekulära leverne och vårt mycket främmande språk) lär kunna innebära att en smugglare t.o.m. kan erbjuda resan på kredit. Återbetalningen är ju säkrad, pengar PUT-innehavaren kan påräknas med 100 % säkerhet och återbetalning kan göras tämligen snabbt.
Rättschefen Fredrik Beijer, som tar svenska medborgares ekonomiska resurser i anspråk för att kunna paradera sin oändliga godhet i Migrationsverkets korridorer, har förstås inget till övers för gnäll och knot kring detta. Här gäller ju högre värde, d.v.s. värden som står skyhögt över hemlösa i det egna landet, fattigpensionärer, ungdomsarbetslöshet, ett uselt försvar, en skola som redan är övermogen med konflikter och underprestationer på grund av dåligt utförd integration. Eller som nyspråket lyder: “Nu prövas solidariteten i Sverige och alla inblandade måste ta sitt ansvar.” Detta betyder förstås i klarspråk: “Betala och håll käft!”
Som brukligt är med denna typ av skyhög idealism falerar den i kontakt med den konkreta verklighet och någon måste då som vanligt betala priset för detta – och det är förstås i nuläget inte Beijer med likar.
En de av priset betalas med principlöshet och ren laglöshet när det gäller behandlingen av de anstormade massor som man kunde förutse, men som man liksom ändå inte riktigt ville ta tag i. Man lade t.o.m. ut dimridåer för att söva ev. kritik i det man hävdade att man hade läget under kontroll inför den förväntade anstormningen: “– Vi känner att vi har beredskap för att kunna möta en eventuell ökning av asylsökande, säger Fredrik Bengtsson, presschef på Migrationsverket” här >>
Fullt kaos på Migrationsverket – fast det är förstås ointressant för media
Merit Wagner med källor direkt in i Migrationsverket kan nu rapportera sanningen om det kaos och den fullständiga laglöshet som råder i hanteringar av anstormande flyktingar och eventuella lycksökare i osalig blandning. Den senare kategorin hinner man inte så noga kolla upp. Här ges carte blanche: här gäller det att beta av kön, kosta vad det kosta vill, några noggrannare undersökningar anses inte behövas. Och rapporterna om denna hållningslöshet i media, är omfattande förstås och indignerade frågor ställs till ansvariga? Inte det? Så vad som egentligen döljer sig bakom presschefens dimridåer utlagda mot den fördomsfulla populasen kan Ni se här >> och att detta varit känt länge för de flesta utom de breda lagren “allmänheten” framgår här >>.
Och så till slut Obama
Nu vill jag tillslut återknyta till rubriken. Vad hände inför Beijers beslut? Jo, President Obama var på väg till Sverige. Syrien var på tapeten. Reinfeldt ville ha något att visa upp, något som symboliserade den Svenska FN-linjen, den solidariska aspekten till skillnad från den krigiska. Det behövdes något tydligt, något rejält. Något som stack ut. Just det. PUT till alla! Det var en utmaning för hela världen och Europa att ta efter. Återigen var Sverige ett humanitärt föredöme och SD fick något att vrida sig i plågor av igen. Ohh, den satt bra Reinfeldt, kanske själva huvudmotivet för beslutet?
Hur som helst en signal till Migrationsverket från högsta ort med lite önskemål och funderingar som inte gick att misstolka. Husbonden ville ha ett beslut och fick det.
Detta är förstås rena spekulationer, men spar detta och kolla om 10-15 år när memoarerna börja komma om denna period. Fick jag rätt? Jag tror det.
