Från generalist till arkitekturkritiker

Det lär inte råda någon tvekan om att jag är en generalist snarare än specialist. Jag har svår att stanna inom ett område, nyfikenhet och intresse drar mig åt flera håll. Intet mänskligt är mig främmande! (för att citera en klassisk dramatiker). Man skulle kunna säga att jag är specialist på att vara generalist.

Om en samhällsfilosof ska kunna leverera något av värde så måste denne ta hänsyn till konsekvenserna för samhällets alla delar, då krävs en så bred kunskapsbas som möjligt, men med detta sagt så tror jag det i slutändan inte har så mycket att göra med maximal kunskap om det mänskliga samhällets alla detaljområden. Jag tror på en insikt i grundläggande enkla ekvationer som sedan producerar en stor mångfald och komplexitet. Precis som mandelbrotmängden producerar en svindlande komplexitet så kan reglerna i en väl skriven konstitution skapa en stort och fantastik rikt och komplext samhälle, men inom de ramar som konstitutionen ger, bl.a. vad gäller gränserna för makten, styrkan i de mänskliga rättigheterna och en jämlikt verkande lagstiftning.

Det grundläggande för en god utveckling i samhället är det konstitutionella regelverkets konstruktionen – vare sig den finns i skriftlig nedtecknad form eller är traderad som en del av kulturen.  Vi talar då om politisk maktstruktur, maktkontroll och maktbalanser, rättsstat och mänskliga rättigheter. Utifrån detta emanerar sedan det minst lika viktiga incitamenten för ekonomiskt beteende (konkret politik), liksom de förutsättningar som därvid ges för både en god fysisk miljö och en bra miljö för kulturellt skapande – vars funktion är (borde vara!) att berikar och fördjupa människors liv i det aktuella samhället.

Jag har personligen intresserat mig närmare för tre områden som jag menar är de viktigaste beståndsdelarna för en förståelse av det mänskliga samhället. Kanske inte oväntat motsvarar dessa delvis de tre ämnen jag läste på universitetet för nu ganska länge sedan, och de är: samhällsfilosofi baserad på en popperiansk vetenskapssyn (och även innefattande ekonomiska variabler), socialantropologi d.v.s. läran om människan och de egenheter i beteendet som evolutionen gett henne och slutligen konst- och kulturhistoria: läran om det mänskliga skapandes estetiska och existentiella dimension, utan vilket livet vore ett extremt fattigt och dödligt slavande från morgon till kväll.

När det gäller sistnämnda så finns det, som i allt mänskligt, perioder av förfall där både kvalitet och innehåll stagnerar, och perioder av lysande bedrifter: individuella ibland och mer kollektivt verkande ibland. Shakespeare skulle kunna var ett exempel på det förra och renässansen och den svenska guldåldern inom litteraturen mot slutet av 1800-talet exempel på den senare mer kollektiva blomstringen.

Arkitekturen brukar räknas som en delmängd av konsten i vid bemärkelse och inom denna rörelse så har det enligt mitt (och mångas) förmenande rådit ett förfall allt sedan den intoleranta funktionalismen ville skära av alla band med traditionen i början av 1920-talet. Inget gott har någonsin kommit av att kapa banden till ackumulerad kunskap eller genom att förneka den evolutionära och organiska utvecklingens betydelse. För en utveckling av dessa tankegångar skulle jag säga att Steven Pinkers bok, The Blank Slate, är ett måste (finns även på svenska).

För en polemisk analys av den just nu rådande brutalfunktionalismens härjningar i vårt land se detta inlägg >>.

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Konst och kultur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *