(Skapad 2001-09-14. Överförd från kommentaren.nu 1.0)
Min konstsyn i mer utarbetad form framgår inte av den här korta essän. Men jag är inte främmande för att utveckla den på annat håll. Det som däremot är primitivt i det här sammanhanget är det totalitära och för modernismen och konceptkonsten så typiska föraktet för den konstnärliga traditionens och hantverkets betydelse när det gäller att kunna avkoda och förstå konstnärens intentioner.
Det fins ju många aspekter på det här: konstteoretiska, perceptionspsykologiska, social-estetiska: hur ett föremål kan lyckas och inte lyckas att kommunicera med sin sociala, samhälleliga omgivning.
En viktig aspekt är modernismens kris i betydelse konstnärens självtillräcklighet, att ansvaret inte sträcker sig längre (särskilt i konceptkonsten och den non-figurativa konsten i allmänhet) än att man utgår på ett naivt sätt från att konstnärens visioner kan speglas vidare i ett verk samtidigt som man tagit avstånd från de schematan, som den gamle fine konstvetaren Gombrich uttryckte det, de figurativa organiska element som, genom ett succesivt tillsammans med publiken utvecklat visuellt språk, ensamma förmår gestalta och uttrycka humanistiska värden.
Helt enkelt för att den mänskliga perceptionen fungerar så att mänskliga känslor och sentiment endast kan tolkas via element från människor och natur eftersom perceptionen via det naturliga urvalet lärt sig att tolka mänskliga uttryck och organiska formen i sin kamp för överlevnaden. Abstraktionen i sig kan endast uttrycka det som finns “in abstracto” d.v.s. balanser mellan former och färger. Den är i sina bästa stunder rent dekorativ i sin vardagliga form helt enkelt trist och tom.
Vad göra med Wallenbergmonumentet?
Sten Nordin och Mikael Söderlund (dåvarande beslutsfattare i Stockholms Stadshus) har ju varit negativa från början och det är bara synd att de inte hade tillräcklig kraft att manövrera ut Birgitta Rydell, kulturborgarrådet, som tycks ha svalt den modernitiska svadan med hull och hår utan att ägna föremålet för monumentet en tanke.
Hon tycks se det här som ett modernistiskt kulturprojekt vars största merit är att det väcker debatt. Det är för mig en märklig inställning. Avsikten med ett monument av denna typ är naturligtvis att hedra en viss person och hans insats och inte att skapa en konstteoretisk debatt. Förstår man inte prioriteringarna som detta innebär i monumentets utformning så är man helt enkelt inte kompetent att vare sig sitta i juryn eller deltaga i debatten.
Var kan man stå för en stunds kontemplation, hur vet man ens att det är ett minne över Raoul Walenberg? Varför finns den korta informationen som kan leda till vidare studium? Var ska man lägga blommor – vid namnteckningen: den ofta överlövade, översnöade, nedsmutsade.
Att trampa på något är ju en uråldrig metafor för förödmjukelse och nedvärdering, och i den här fallet trampar människor bokstavligen på en stor människas namn. Det lägger ytterligare en bisarr dimension till det här “monumentet” och skulle i sig ha varit tillräckligt för att avvisa det.
Sammantaget är det uppenbart att det här monumentet inte kommer att visas sig värdigt uppgiften. Ett förslag är att frakta det till Moderna muséet där det kan ställas ut för kontemplation över den abstrakta modernismens tillkortakommanden inom monumentbyggande – och säkert också för begrundande av dess uppenbart instabila grund av semantisk geggamoja.
Till slut kommer ett värdigt monument att uppföras. Det är förhoppningen. Men ännu återstår mycket surddeg, många rädslor från de som känner att det blev fel, många som känner sig hotade och utmanade av kritiken och ingen vill släppa till ett erkännande av fel inför hotet att tappa allt.
Men så är det. De kommer att förlora allt, det är min övertygelse. Men ännu bygger de på sina valgravar, förbunkrar sig i sina semantiska kokonger av förmodad modernistisk progressivitet. Det är sannerligen patetiskt att skåda.
Och sorgligt för Raoul Wallenbergs minne.
