Svenska medelklasskvinnor draperar sig i ett plagg som skapats av en religion som i sina grundvalar är den mest könssegregerade av alla. Symbolvärdet är kristallklart, man solidariserar sig med kvinnor som antingen påtvingats detta plagg av andra eller som anser sig välja det för att uppfylla religionens krav på att inte visa sitt hår eller t.o.m ansikte på offentlig plats. Ingendera av idéerna stöds av dessa svenska kvinnors normala beteende eller uttryckta ideologi. Man försöker således, varken man vill det eller inte, normalisera ett plagg som bevisligen har ytterst tveksamma konnotationer vad gäller kvinnlig frihet och självständighet.
En annan olustig aspekt av händelsen är hanteringen i viktiga media. Källkritik, som borde vara varje journalists adelsmärke, lyser nu (lite som vanligt) med sin frånvaro. I SvD 21/8 t.ex. så pumpade journalisten Anna K Eriksson glatt ut nyheten kring detta med kampanjen som om den vore något mycket progressivt och frigörande för alla. Det kan hon ju få tycka men samtidigt är det ju högst rimligt att balansera detta med information (t.ex. i en faktaruta) om hijaben som ett förtryckarinstrument och inte minst en referens till någon som inpå bara huden upplevt just hijaben ur denna vinkel (i motsats till alla flåshurtiga “södermalmskvinnor” som glatt draperar sig i hucklet i fråga), lyssna t.ex. här >>.
För alternativa tolkningar till den av kampanjmakarna proklamerade tesen om “vita svenska män” som förövare se t.ex. polisens egen obefintliga redogörelse av händelsen i denna riktning samt kolla Radio 1 Cissi Wallin (19/8), vittnesuppgift i början av programmet. Hustrumisshandel? Bråk om en parkeringsplats startat av vem? (När det gäller vem en invandrarkvinna riskerar att få mest stryk av: en “vit svensk man” eller annan person, se här >> )
Här finns det uppenbarligen journalistiskt arbete att göra och materia att borra i, kanske t.o.m. ett scoop skulle bli resultatet av en sådan ansträngning? Nya konstiga uppgifter kring denna händelse tycks bubbla upp hela tiden. Men görs det? Det går inte att se av kända media ännu så länge. Här råder uppenbarligen den journalistiska latheten som bara retas en aning och öppnar munnen om betet (med en hyfsat väl dold krok) hängs framför näsan av progressiva kampanjmakare som vill normalisera kvinnoförtryck och flytta fram sina religiösa positioner.
Ovan beskrivna vinklar på problemställning har alltså inte ansetts journalistiskt relevant. Jag har i alla fall ingenstans sett dem i maninstream-media till dags dato. Slutsatsen av detta måste bli att media som idag krisar på alla håll och kanter, tror sig vinna nya anhängare och stärka sina respektive varumärken genom en ensidig och i grunden t.o.m. farlig spegling av agitation och propaganda från människor som alls inte vill kvinnors frihet och frigörelse. Jag prognostiserar att detta inte är en framgångsrik strategi.
