Om kulturbegreppet i allmänhet och svensk kultur i synnerhet

//Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Kulturen. Se här >>//

Kan man med någon rimlighet säga att ett lands kultur har egna specifika drag som skiljer den från andra länders? Finns det till exempel en särskild brittisk, fransk, dansk, kinesisk, indisk eller svensk kultur? Få skulle svara nej på den saken men inte så många skulle omedelbart kunna beskriva vad det i så fall är som utmärker eller särskiljer den ena landet från det andra.

Inbakat i nämnda frågeställning ligger också ett semantiskt problem, nämligen själva begreppet ”kultur”. Vad betyder det? Vad avses? I dagligt tal avser vi vanligen bilder, texter, ljud och former inom ”de sköna konsterna” d.v.s. bildkonst, skulptur, arkitektur, litteratur inklusive teater, musik, dans, samt de moderna utlöparna film, fotografi, och liknande. Kort sagt allt som skapas för att uttrycka något mer än en problemlösning för ett mänskligt behov av förenkling eller ökad effektivitet i en näringslivskedja av produktion och profit. Denna betydelse av begreppet kultur kan tjäna som inledning till en djupare analys av kulturbegreppet som sådant, där även vetenskapen (teoribildning) och ett lands specifikt egna traditioner inom andra områden bör inkluderas. En analys som här även innefattar den stundom påstått obefintliga svenska kulturen och vad den kan tänkas bestå av och innefatta – om den nu existerar – vilket den naturligtvis gör.

När jag skrev på min bok Sverige förnyat under 2011–2012 (som i grunden handlar om konstitutionella frågor) insåg jag att Sveriges historia är väldigt egen och unik vad gäller den konstitutionella utvecklingen. Det råder ingen tvekan om att Sverige har en kulturegen konstitutionell tradition – så varför skulle vi då inte kunna ha en egen variant på den västerländska kultur vi tillhör även inom de sköna konsterna, enligt den vida definition som angetts ovan?

När jag sedan stötte på kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroths syn på svensk kultur så som varande icke-existerande, kände jag mig tvungen att ställa några frågor till henne.1 Att en sådan inställning visavi det egna landets kultur kan innehas av en kulturminister är ju i sig fullständigt häpnadsväckande och ett tecken på ett slags kulturellt självförakt som fordrar en utredning i sig. Något som jag inte tänker göra här men som finns påbörjad i ett kapitel i nämnda bok.

Jag skickade därför en fråga till ministern om vad som egentligen menades med uttalandet, om hon kanske blivit felciterad. Jag nämnde också att seriösa intellektuella eller politiker i exempelvis Storbritannien eller Frankrike, trots stor invandring (det är väl där skon klämmer), aldrig skulle drömma om att förneka att det fanns en specifikt brittisk eller fransk kultur utvecklad genom århundraden.

Ministerns svar från 10/1-11 framgår av följande stycke ordagrant citerat:

“Globaliseringen har medfört att kulturen fått en allt viktigare roll när relationer byggs upp mellan länder. Sverige är idag ett land där många kulturer möts och befruktar varandra, vilket jag är stolt över. Kanske är dessa kulturmöten det som idag kan sägas vara det bästa exemplet på svensk kultur.” ²

Detta är ett märkligt svar. Kulturministern erkänner här att det finns specifika kulturer som kommer utifrån och befruktar varandra men någon svensk kultur är inte närvarande. Sverige agerar endast lokal för dessa möten.

Här nedan kommer ett utdrag från mitt svarsbrev på ministerns brev enl. ovan (från 27/1-11)

”Menar alltså kulturministern att det är en svensk kultur bara för att dessa möten sker inom svenskt geografiskt område? För uppenbarligen finns inget annat svenskt i dessa möten, som ju som anförts består av nationella minoriteters kulturer och utländska influenser. Eller finns det någonstans en komponent av svensk kultur som får vara med i dessa möten och att vi således kan konstatera att en svensk kultur finns som är annorlunda och något mer en än att bara tillhandahålla en trafikplats för nämnda möten – att vara värd för dem?

Mig förefaller det som att vi rör oss med oklara premisser:

Ett lands kultur i en mer avgränsad ”konstnärlig” mening kan sägas utgöra summan av artefakter skapade av människor, upplevda inte i huvudsak i sin funktionella aspekt utan dess estetiska: intressanta former, skicklighet i utförande (alla fysiska aspekter av hantverk och konstarter) och de känslor dessa genererar hos publiken/ägarna, samt dessa artefakters existentiella/abstrakta/kognitiva innehåll via språk och tolkning; filosofi, litteratur, musik, skådespeleri.

Den ansamlade delen av dessa ting på muséer, i arkiv och i människors hem; skapade inom Sveriges gränser och språkområden (t.ex. det finlandssvenska) sedan minst 1000 år kallas normalt det svenska kulturarvet. Detta förnyas ju f.ö. hela tiden i takt med att tiden går och skapade ting enligt definitionen tillförs arvet.

Kulturministern förnekar väl ändå inte förekomsten av ett sådant svensk kulturarv?

Om inte så har vi således i denna mening en tydlig, genom seklerna verkande svensk kultur ansamlad inom vårt geografiska område och vilande i huvudsak i nämnda artefakter och i vårt språk och dess rötter.

Är det f.ö. inte en svensk kulturministers skyldighet att hålla denna skatt levande för moderna svenskar inkl. nytillkomna medborgare med ursprung i andra länder liksom våra nationella minoriteter? – för dem att ta del av bearbeta och berika?

Till detta ska läggas den bredare definition av svensk kultur som innefattar alla handlingar som skapar ett avtryck i landets minne och fysiska landskap som ingenjörskonst, arkitektur, entreprenörskap, politik, vetenskap och medborgarnas samlade arbete, utvecklade kulturtypiska beteenden, moral- och rättsuppfattningar – allt i ständig rörelse och förändring.

Denna kultur blir svensk om inte annat just för att den äger rum inom Sveriges gränser och dess språkområde och med de nödvändigtvis unika förutsättningar i form av klimat, befolkning och (redan existerande) historia, som där är förhanden.

Således så har Sverige (med logisk nödvändighet) både en unik konstnärlig, estetisk och litterär kultur förankrad i dess språk och dess rötter och en egen levande kultur i en bredare bemärkelse på grund av dess från andra länder skilda förutsättningar och historia.

Är det rimligt att skämmas över vårt kulturarv?

Är det fel att säga att vi inte behöver skämmas – eller rent av i valda delar vara stolta över – vårt historiska svenska kulturarv i form av t.ex. litteratur, konst, hantverk, arkitektur, musik, vetenskap och entreprenörskap (och även en och annan politisk/samhällelig gärning) knutet till vårt land och vårt språkområde – ansamlat under århundraden? Vi nu levande är ju faktiskt arvtagare till allt detta.

Eller anser kanske kulturministern att det är störande att Sverige skulle påstå sig, gentemot besökare och minoriteter, ha ett specifikt kulturarv värt att lyfta fram?

Varför i så fall? Finns det exempel på länder vars invånare möts med respekt om de säger att de trots en tusenårig historia inte har någon egen kultur och således heller ingen sådan att vara stolt över (utom möjligen en midsommarstång…)?

Är vi kanske slutligen rent av överens om att svensk kultur dels uppstår i mötet mellan medborgare i Sverige (oavsett religion eller etnicitet) och dels via besökare i Sverige, som utifrån nämnda arv och sina egna erfarenheter, berikar och utvecklar kulturlivet men att det ändå – när det sker i Sverige och utifrån våra kulturella särdrag, språk och erfarenheter – blir till en svensk kultur på samma sätt som invandrare till Storbritannien eller USA både omformas av och utvecklar respektive lands kultur?

Frankrike har t.ex. mängder med invandrare: finns det därför ingen specifik fransk kultur som dessa inom språkområdet kan berika och utveckla – samtidigt som de, om de så önskar, kan behålla och värna om sina egna specifika kulturella ursprung?

Sverige har således en stark kultur så länge kulturarvet hålls levande, svenska språket består och kreativa människor från alla håll och ursprung bearbetar båda?

Tacksam för svar.”

Ministerns svar kan sammanfattas i följande stycken, ordagrant citerade (18/2-11).

”Givetvis anser jag att Sverige har en specifik kultur, hur denna ska definieras är dock och bör vara öppet för tolkning. Olika svar ges beroende på vilka perspektiv som tas som utgångspunkt. Tolkningarna av vad som är svensk kultur tenderar också att, i hög grad, vara tidsbundna.

Jag anser inte att det är min uppgift som kulturminister att slå fast en definition av vad som är svensk kultur. Däremot är min uppgift att värna samtalet om kulturen och kulturens roll. Man kan betrakta hela kulturpolitiken som ett pågående samtal om vad svensk kultur är och hur den ska utvecklas i framtiden”

Mitt svar på detta – och som utgör huvuddelen och kärnpunkten i denna artikel och samtidigt ett svar på de frågeställningar som ställdes i artikelns början – följer nedan (från 16/3-11).

Bästa kulturminister!

Tack för svar per 2011-02-18 på mitt brev från den 2011-01-27

Man kan inte undgå att bli lite imponerad av en minister som sätter av tid för att svara på en enkel medborgares frågor och i nästa steg engagerar sig i en diskussion om relativt komplexa ting.

Fördelen med detta ur medborgarens synvinkel är att misstron mot vårt politiska system till viss del kan minska och dels att man faktiskt kan nå fram till en del intressanta slutsatser – eller i alla fall i processen öka sin kunskap.

Parentes: Vänligen notera att jag inte förväntar mig något svar på detta brev, det vore att på ett alltför påträngande sätt ta din tid i anspråk, men måhända kan Du ändå vid tillfälle ta del av mina tankar, vilka kanske i bästa fall kan ge någon ny vinkel på problematiken i fråga. Möjligen skulle nedanstående kunna tjäna som en rudimentär ”grundplåt” för den nya ”Myndigheten för kulturanalys”, från vilken betydligt mer briljanta analyser så småningom – naturligtvis – kommer att flöda.

Hur som helst; utbytet av den hittillsvarande korrespondensen är att vi nu tycks överens om att Sverige faktiskt har en specifik kultur. Vi är inte bara en geografisk yta för externa gruppers kulturmöten. Gott så!

I nästa moment tar Du dock ett steg bort från detta erkännande till en defensivt relativistisk ståndpunkt i det Du värjer dig mot att det går att specificera vad som är en svensk kultur, eftersom (som Du säger) ”olika svar ges beroende på vilka perspektiv som tas till utgångspunkt”.

Tolkningarna tenderar också som Du skriver ”i hög grad vara tidsbundna”.

Du friskriver dig således från uppgiften att som minister definiera vad som är svensk kultur i det du anser att kulturpolitiken ska ses som ett ”pågående samtal om vad svensk kultur är och hur den ska utvecklas i framtiden.” Du nämner vidare att det inte ingår i din roll som kulturminister att ”definiera vad svensk kultur är”.

Min första fråga blir nu: om Du inte vet vad svensk kultur är hur ska Du då med alla medel (incitament) kunna få den att blomstra vilket väl ändå är en svensk kulturministers främsta uppgift?

Det är svårt att se att det som sägs i ditt sista brev är helt korrekt som verklighetsbeskrivning eller särskilt grundligt genomtänkt. Det hela känns som en ganska vag gardering. Ungefär som att om man skulle slå fast vad svensk kultur är så måste man samtidigt värdera den, det vill säga beskriva om det är bra eller dålig kultur och det vill man/Du inte, eftersom detta skulle kunna verka ”exkluderande”. Sistnämnda är ett modebegrepp som innebärande att det är fel att högt värdera sitt eget lands kultur eller framhäva sina företräden eftersom någon som är ny i kulturen eller inte tillhör den förmodas bli förnärmad därav.

Oaktat om detta är skälet eller ej så tror jag mig kunna visa att man mycket väl kan slå fast en objektiv definition av vad en mänsklig kultur är och består av (och därmed också den svenska kulturen).

Steget därefter blir att kategorisera kulturen vilket de allra flesta inte heller torde ha några problem med, även om det kan finnas lite olika gränsfall om vad som tillhör vad. Ta som exempel rockmusik när den blandas med klassisk musik eller utnyttjar den klassiska symfoniorkesterns sekelgamla instrumentuppsättning och historiskt utvecklade tematik. Kategorin klassisk konstmusik fusionerar med kategorin modern populärmusik.

Slutligen har vi själva värderandet av kulturen vilket jag föreställer mig är det Du egentligen värjer dig emot, men här gäller det att hålla isär begreppen: att skilja mellan kultur som producerad artefakt och upplevelsen/värderingen av densamma. Två skilda saker. Men även här går det att komma fram till slutsatser som alls inte är så relativistiska som ministern indikerar.

I det följande utgår jag i stort från filosofens Karl Poppers indelning av vårt varseblivna universum i tre världar,³ men med en ny vinkel och med fokus på kulturen. ⁴

Vi kan, för att förstå den mänskliga kulturen, särskilja den fysiska världen omkring oss själva från de mentala tillstånden inuti oss. Vi finner då dels en fysisk verklighet opåverkad av oss (Poppers värld 1: all obearbetad materia inom och utanför vår planet ned till minsta beståndsdel) och dels det vi har ”innanför pannbenet” (Poppers värld 2) och slutligen den ytter värld som är formad av människor (Poppers värld 3).

Värld 3 är alltså den värld – skapad av människan – i vilken alla mänskliga försök till problemlösning, resursutvinning, förståelse och upplevelser hamnar. Den innehåller allt från böcker med vetenskapliga teorier till konstverk, dataservrar, naturpåverkan och byggnader betraktade i sin fysiskt distribuerade eller lagrade form (t.ex. böcker, filer på en hårddisk, text på en bildskärm, färg och duk på en tavla).

Värld 2 är det vi tänker och känner. Här skapas med logisk nödvändighet allt från embryon till vetenskapliga teorier eller tankar för en teaterpjäs eller idéer till ett konstverk eller verktyg, men också moraliska tankar och idéer kring barnuppfostran, tankar och inlärda beteendemönster för lag, rätt och sedvänjor, en idé eller känsla inför ett motiv till ett konstverk, tankar och känslor om ens lands historia och kultur med mera.

Värld 2 interagerar dels med värld 1 (naturen) för att kontrollera och exploatera den och dels med värld 3 för att skapa nya teorier från befintliga, nya konstverk, existentiella propåer etc. i en ständigt ackumulativ process (så läge civilisationen varar).

Men för att dessa mentala tillstånd ska kunna materialiseras i värld 3 av fysiska, för andra tillgängliga, objekt krävs ytterligare en värld nämligen världen av mänskliga handlingar (värld 4). Denna värld utgör bryggan mellan de mentala tillstånden och dess fysiska materialisering: den vetenskapliga teorin skrivs ned och testas i fysiska experiment som om de lyckas kan omsättas i nya produkter eller tjänster. Musiken spelas i en viss lokal eller situation. Konstnären fattar penseln och doppar den i färg. Författaren bearbetar tangentbordet som så småningom resulterar i trycksvärta på ett papper eller digitala tecken på en dataskärm. Skådespelaren reciterar dramatikerns text. Byggherren murar efter arkitektens ritningar (som nyss var tankar).⁵

Vi har nu scenen riggad för att förstå vad mänsklig kultur är. Den är i grunden inget annat är summan av alla värld-3-föremål (pjäser, byggnader, möbler, vapen, fordon, verktyg, texter, inskriptioner, noter till musik, etc., etc.) Detta kan sammanfattas som kulturarvet i ett land eller en civilisation i bredast möjliga bemärkelse.

I värld 2 (världen av mentala tillstånd) kan sedan kulturen kategoriseras på olika sätt som till exempel bruksdesign avseende husgeråd och kläder eller som symfonier eller vetenskapliga teorier eller bildkonst eller film eller skönlitteratur eller faktatexter; allt skapat av människor genom sina handlingar (värld 4) via och till den ständigt överlagrade mänskliga kulturen (värld 3).

Man skulle kunna kalla dessa olika världar vid andra namn med det förändrar inte den faktiska existensen av det vi här kallar värld 3. Den finns där färdig för bearbetning och upptäckter om den inte glöms bort, göms undan eller förträngas och därför sakta förintas till främmande objekt som ingen längre förstår, som vittrar bort, blir till ruiner, återgår till ”stoft” (värld 1).

Dessa världar och deras inbördes relationer ger oss goda verktyg för att förstå vad som konstituerar ett mänskligt samhälle, men låt oss här fokusera på det vi normalt menar med kultur (i en snävare bemärkelse): det vill säga ting och fenomen som inte i huvudsak är skapade utifrån ett praktiskt syfte, som produkter och verktyg, utan för den upplevelse de ger i världen av mentala tillstånd (värld 2): de ”sköna konsterna” i vid bemärkelse.

I dessa kulturuttryck kan vi urskilja en estetisk och en existentiell aspekt.

1. Den estetiska innefattar det som gäller färg, form, balans, kontraster, harmoni/disharmoni. Det kan vara skönheten i en vackert formad grekisk vas, en färgkaskad av målaren William Turner i perfekt balanserad dynamik eller fraseringen och tonaliteten i en sonett av Shakespeare.

2. Den existentiella aspekten inbegriper en (kognitiv) tolkning av världen, livet, döden, samhället och de oändliga aspekter och vinklar som kan läggas på dessa ting och som vi – via de estetiska aspekterna – upplever i värld 2 – vår värld av mentala tillstånd.

Utifrån ovanstående kan vi nu klart se den växelverkan som råder mellan fysiska objekt och mentala tillstånd: först en människa som får en idé (värld 2) och genom en handling (värld 4) skapar ett kulturobjekt (värld 3). Därefter andra människor som interagerar med samma objekt (värld 4), får upplevelser (värld 2) och kanske även nya idéer som i sin tur resulterar i nya kulturella objekt (värld 3), till exempel en ny keramisk form eller en förbättring av en existerande vetenskaplig teori. Dessa fysiska mänskligt skapade ting genererar sedan, i en jämförande analys, en ny konststil eller nya teorier etc. – allt i en ständigt pågående kreativ process.⁶

Om vi nu lämnar de många fruktbara konsekvenserna av denna beskrivning av den mänskliga kulturen generellt och försöker applicera den på Sverige och svensk kultur finner vi följande.

Sverige har ett rikt kulturarv sedan i åtminstone tusen år tillbaka i tiden i betydelsen värld-3-objekt. Det gäller allt från gamla gravkullar till byggnadsverk, texter och bilder i arkiv, på muséer och i miljoner privata hem, skriven nationell och lokal historia; noter och inspelningar av musik, skulpturer, konsthantverk med mera: allt som vi normalt räknar in i den samhälleliga, estetiska och existentiella kulturen.

Detta är inte kontroversiellt. Allt detta finns där och det byggs på dagligen och stundligen med nya värld-3-obejkt: via nu levande och verkande människors mentala tillstånd och påföljande handlingar. Låt oss kalla detta kulturarvet.

Inte heller kategoriseringen borde vara kontroversiell men kan säkert ändå debatteras: tillhör serieteckningar folkkulturen, är stråkkvartetter en del av en hög- eller så kallad finkultur etc., etc.? Jag skulle säga att dessa gränsdragningar är mer till för att förenkla samtal kring och beskrivningar av kulturen än definitiva – förstås. Det finns alltid gränsöverskridningar och fusioner. Men dessa kategoriseringar kan ändå tjäna som begrepp vid analys och beskrivning av kulturfenomen generellt. Det är väldigt svårt att vara utan dem, helt enkelt för att det finns faktiska skillnader i kulturuttryck från det estetiskt väldigt enkla (ett gardinmönster) till det både estetiskt och existentiellt väldigt djupa och komplexa (en symfoni av Allan Petterson eller en pjäs av August Strindberg) och vi behöver begrepp för att beskriva och kategorisera dessa olika värld 3-objekt. Måhända är det detta som Du som minister avser – för att efter denna rundmålning återvända till sakfrågan – när Du menar att det finns olika definitioner av svensk kultur under olika epoker. Det är i så fall korrekt i betydelsen att man kan ha haft olika uppfattningar om vad som tillhör en verkligt ”sofistikerad kultur” och vad som är av mer ”folklig” art. Men återigen; detta påverkar inte vad som faktiskt är svensk kultur, det vill säga kulturarvet (värld 3) och det som i nuet pågår (värld 4) och som därefter blir en del av och förnyar/förändrar samma arv (värld 3). Upplevelsen (värld 2) av det svenska i värld 3 = den svenska kulturidentiteten).

Uttryckt på annat sätt: svensk kultur är det som under sekler ackumulerats inom landets gränser och språkområden⁷ plus det som pågår i nuet som en bearbetning av detta och andra länders och kulturers motsvarande arv – och som därefter går vidare till värld 3 som både ett minne och en resurs för återanvändning, kunskap och inspiration samt stannar i våra sinnen – värld 2 – som en kulturell identitet. En med logisk nödvändighet mycket varierad identitet men ändå med vissa gemensamma konstanter: språket framförallt men också den kanon av personer, verk och händelser som ännu traderas i någon form av kollektiva processer.⁸

Detta alltså som bidrag till det pågående samtalet om vad svensk kultur är.

Det borde inte vara särskilt svårt för en minister att se vilka delar som då tillhör den svenska kulturen i normal estetisk-existentiell mening, nämligen allt från design, konsthantverk (modernt såväl som gammalt) till installationer och symfonier.

Det skulle bära iväg alldeles för långt om jag skulle gå in på värderingen av de kulturella artefakterna (värld 3) samt de kreativa insatser som föregår dem, men låt mig bara poängtera att det förstås är skillnad på ett tapetmönster och en dikt av Stagnelius eller en symfoni av Frans Berwald. Och vari ligger denna skillnad? Förstås i komplexiteten: där vi i det ena fallet i huvudsak finner grundläggande estetiska förhållanden, som mönster, färg, symmetri, asymmetri, föreställning kontra abstraktion etc., så finner vi i de senare fallen, förutom rent estetiska aspekter i rytm och klang, så många fler aspekter i språk och känslomässiga associationer som berör på ett djupare existentiellt plan. Det är därför fullt relevant att skilja mellan dekorativ konst och högkulturella uttrycksformer. Detta betyder dock inte att dekorativ konst eller design saknar värde, bara att det har ett annat värde och en mindre potential att berika människan på djupet.

Vilka delar bör då en kulturminister förneka som kulturprodukt? Ingendera förstås men samtidigt vara i fullt medvetande om att ett land kan fungera väl utan gardiner men knappast kalla sig verkligt civiliserat utan dessa högkulturella verk som förklarar, uttrycker och på djupet berikar; som kan gestalta de stora frågorna och som också kan ge någon slags gemensam identitet genom att de förklarar eller diskuterar människornas, världens, landets och medborgarnas gemensamma öde.

Så hur är det egentligen med kulturpolitikens mål, är det att föra att ”pågående samtal om vad svensk kultur är”? Nej, den frågan är redan besvarad. Du vet vad det är. Frågan är i stället hur en svensk regering kan befordra och stödja kulturskapandet (och bevarandet) i landet så att den inhemska kulturen kan utvecklas och blomstra och den svenska kulturella identiteten och självförtroendet stärkas? (Vi förutsätter här att en famlande, osäker, självutplånande svensk kulturell identitet inte leder till något som helst positivt: varken för medborgarna själva eller för människor från andra kulturer som potentiellt vill känna delaktighet och stolthet i sitt nya hemland.)

Förslag till svar på frågan följer här:

1. Mål: Kulturarvet bevaras och görs tillgängligt för så många som möjligt för inspiration och bearbetning.

Åtgärder: Stöd och uppmuntran till riksmuseer, konstnärliga institutioner, arkiv, bibliotek och till dem som vill bearbeta detsamma och återskapa verk från det eller skapa nya med inspiration därifrån. Detta är en nationell angelägenhet och eftersom ingen annan kan göra det med nuvarande regler, så faller uppgiften naturligt på dig och ditt departement. Det har vidare framgått att Ert departement och underliggande institutioner är njugga med stöd (om det ens utgår något) till en genre inom filmen som kallas ”kulturarvsfilm”.⁹ Detta är skamligt och måste förstås ändras.

2. Mål: Införa regler och incitament inom kulturområdet så att bearbetningen av kulturarvet och alla slags nyskapande kulturyttringar utifrån detsamma befordras.

Åtgärder: Inför en generös avdragsrätt för stöd till alla kulturprojekt som verkar för att bevara det svenska kulturarvet och (via det svenska språket) bearbeta och utveckla det – oavsett vem eller vilka som gör det. Låt tusen blommor blomma och centralisera inte allt till ett ”sovjetiskt” kulturråd. Denna ordning är hårresande!¹⁰

3. Mål: Underlätta och belöna allt skapande som har potential att frambringa sådana genialiska verk som fångar och bearbetar både samtidens problem på djupet och de allmängiltiga frågorna. Gardindesign är bra. Filmer och dramer som fångar och gestaltar tusendens existentiella frågor är bättre. Kan inte både finnas sida vid sida? Naturligtvis, men här är frågan vad staten ska stödja och uppmuntra med begränsade medel.

Åtgärder: Svårt. Det hänger ihop med mål 2, men också med att motverka politiskt korrekta (historielöst idealiserande) föreställningar som att kultur för att vara värdefull måste gestalta dagsaktuella ideologiska trender eller ännu värre att kulturen måste skapas eller gestaltas av ett viss numerisk balans av kollektiv, till exempel kvinnor versus män. Denna ”matematiska jämställdhet” har förstås i grunden inget att göra med kvalitet i leveransen och är direkt förolämpande mot de personer, män såväl som kvinnor, som nått sin position på en marknad där publiken, kollegor och kritiker, inom respektive institutioner, styr genom uppskattning – och således skapar karriärer. Alla har möjlighet att försöka slå igenom, men inga garantier till framgång finns – förstås. Därför är det så extremt tarvligt gentemot de människor som har kämpat hårt för att komma dit de är att indirekt förklena deras insatser genom att vilja kvotera bort någon från deras värv och kall eller utan tillstymmelse till evidens insinuera att de är där de är av någon slags oegentlig orsak. Och allt detta för att någon i ledande position har tagit som sin stora ansvarsfulla uppgift att räkna könsorgan och efter summering funnit en ”obalans” som de sedan annonserar som ett samhällsproblem.

Att ge bidrag till någon eller några enkom för att de har en viss genitalieuppsättning eller hormonstruktur är så infantilt att det är genant att ens tro att någon skulle vilja göra det. En sådan utgångspunkt är förstås garanterat kontraproduktiv och det är svårt att se att någon i ett politiskt system präglat av förnuft och eftertanke skulle komma på tanken att initiera ett sådant program med skattemedel. Skulle sådana förslag ändå komma från till exempel Ert departement och beslut därefter tas i denna riktning, måste vi nog tyvärr konstatera att vårt politiska system inte längre styrs av de värden jag nyss nämnde.

Med dessa ord avslutar jag härmed vår korrespondens för denna gång. Lycka till i Ditt fortsatt viktiga arbete!

_____________________________________

Comments

comments