Efterkänslan är anonymisering
Kerstin Ortweds monument över Rapul Wallenberg ställer många intressanta spörsmål på sin spets: perceptionspsykologiska, socialpedagogiska, estetiska, etiska och slutligen frågan om det finns konstinriktningar som i sina formspråk helt enkelt saknar förmåga att uttrycka humanistiska värderingar och värden: den mänskliga smärtan, ensamheten, övergivenheten, närheten, modet, altruismen, de mänskliga rättigheterna.
I John Sundkvist fabulering kring Orweds verk i SvD (1/9-01) tas i första hand den estetiska dimensionen upp vilket jag menar är att svika sin uppgift som recensent i alla läsares tjänst. (Vi antar tills vidare, kanske något naivt, att det är allmänt för läsarnas information och upplysning Sundqvist skriver och inte för att stödja kamrater, ett eller annat kotteri eller en viss institution i samhället).
Här har vi ju trots allt att göra med ett monument som skall visa reverens för en enskild människas insats vilket innebär att den får en socialpedagogisk uppgift: att visa att samhället uppskattar insatsen och att verket därmed i sin etiska dimension blir till ett ikoniserat föredöme. Tror de flesta inser att i uppgiften att sätta upp ett monument som detta, med de individuella och personliga utgångspunkter som är för handen, är det just denna dimension som är den centrala. Allt annat riskerar ju att estetisera föremålet och dölja hans insatser bakom en formmässig mångtydighet.
Frågorna som borde ha ställts av en neutral och humanistiskt inklinerad recensent utifrån dessa självklara utgångspunkter blir då i huvudsak två:
1. Hur kan det av juryn valda verket mäta sig med de övriga 5 förslagen som juryn hade att välja mellan?
2. Hur lever det nu vinnande förslaget upp till sin principiellt viktiga etiska och socialpedagogiska dimension?
Sundqvist sviker i det första fallet men ger, sig själv förmodligen ovetande, ett ganska klart svar på den andra frågan.
Sundqvist är så ärlig, vilket hedrar honom, att han inser att “skulpturen kan inte återberätta den sammansatta historia den minner om…” indikerande att kopplingen till Raoul Wallenbergs liv och gärning formmässigt är minimal. Dock nämner han längre bak i texten att individen Wallenberg och hans insats via verkets form “…förs upp till ett allmännare plan och låter den äga rum i detta nu som verkande och skeende.” Det kan ju vara ofint men det vore intressant att få reda på vilka av Wallenbergs handlingar som på detta sätt förs upp till ett “allmännare” plan och vilka former som i så fall gestaltar vad. Ett hållbart svar på detta låter nog tyvärr vänta på sig. Orden semantisk geggamoja alternativt pretensiöst nonsens kommer lätt i tankarna.
Den “enastående innehållsliga rikedom och komplexitet” som Sundqvist anför är just det som gör monumentet (inte verket) otydligt, diffuserar det och anonymiserar föremålet.
Det behövs inte många omskrivningar i Sundkvist analys för att den skulle passa Evert Taubes torg, eller Bellmans torg eller Ferlins torg och tar man bort namnet på torget och Sundqvist inte kunde tolka autografen så skulle förmodligen inte ens Sundqvist gissa att det handlade om Raoul Wallenberg. Monumentets socialpedagogiska kraft är således noll eller nära noll.
Mitt förslag är att en bärs upp till moderna museet och ges ett rum för begrundande om huruvida modernismen i denna form passar som monument över personer som behöver ihågkommas och tydliggöras. (Jag hänvisar vidare till mina inlägga på www.svd.se/debatt)
UD har fortfarande hemligstämplade papper om Wallenberg, det står minimalt om personen i våra skolors samhällskunskapsböcker. Här gäller det tydligen att fortsätta anonymiseringen. Juryn och nu Sundkvist har lämnat ett inte särskilt vackert bidrag härtill.
