(Skapad 2001-09-04. ursprungligen publicerad på Svd debatt, webben)
Här följer mitt slutord från debatten om Raoul Wallenbergmonumentet på SvD:s webb augusti-september 2001.
Slutord
Detta har varit en intressant debatt och det är möjligt att jag går vidare med den i ett annat medium. Men det får räcka för min del här och nu.
Den allt överväldigande majoriteten av de som skrivit in har liksom jag varit negativa eller kraftigt negativa till minnesmärket över Raoul Wallenberg. En viktig röst, säkert patetisk i de fåtaliga monumentförsvarares ögon är från den äldre kvinna som tydligen blivit föremål för en konkret räddningsoperation av Wallenberg: ”Var ska jag lägga blomman?” Hon begärde säkert inte mycket, bara inte en ”lekplats, smygande figurer, urtida trädstammar..” (Ur juryns motivering)
En del har tagit kritik mot monumentet som kritik mot ”konsten” eller påstådda krav på hyperrealism inom konsten och andra ännu märkligare pådyvelser, men det är sådan man får ta i sådana här debatter. De som varit kritiska till monumentet har, menar jag, följt sin sunda intuitiva känsla och perception och inte gjort några förväntade efterkonstruktioner eller väntat på förklaringar/manualer från konstnärer eller jury för något man inte ”förstår”.
Jag har dessutom utifrån en rent formalistisk analys menat att Ortweds former i sig har en mycket liten möjlighet att i sig själva uttrycka vare sig Wallenbergs öde, gärning eller för en besökare låta förstå att det är Wallenberg det handlar om.
Även de som tar monumentet i försvar kan knappas undgå att hålla med om att monumentet är kraftigt anonymiserat i relation till föremålet. Jag har menat att föremålet för minnesmärket inte har förtjänat en sådan anonymisering. Ett försvar för nuvarande monument blir således ett försvar för en anonymisering av Raoul Wallenberg och hans gärningar. Man måste då fråga sig varför man vill se en sådan anonymisering.
Jag har vidare förespråkar Franco Leidis förslag som, ehuru abstrakt i sin arkitektoniska formgivning, ändå har en stark socialpedagogisk kraft som gör att även om man lyckas utradera kunskapen om Raouls insats från t.ex våra skolböcker så kan människor ändå få impulser att forska vidare kring mannen (och andra som varit delaktiga med honom) och hans öde. Något som ett anonymiserat verk däremot minimerar chanserna för. Samtidigt anknyter Leidis verk till tiden och uttrycker ett stort allvar. Det kan säker finnas eller skapas även andra alternativa minnesmärken med samma intentioner som Leidis.
Jag tror det så småningom kommer ett nytt minnesmärke. Måhända kan en privat tomtägare upplåta plats någonstans. Nästa problem blir då att hantera tillstånd från fastighetsnämnd ”skönhetsrådet”, revirpinkande klickar inom kulturmedia och vad som nu kan lägga hinder ivägen. Inte så lätt men det kan kanske gå. Kan monumentet flyttas upp till moderna muséet för begrundan över vad som gick fel? Eller skickas tillbaks till Danmark? Kan man folkomrösta om minnesmärken över bemärkta personer? Frågor för framtiden.
Det måste också till en sinnesförändring på politiskt håll. Som det är i dag är det få om ens någon politiker som vill ta en debatt om ett av en ”konstjury” utvalt verk. Man tycker sig inte ha de verbala verktygen att göra detta och man är livrädd att bli stämplad som ”bakåtsträvare” eller ännu värre. Hellre då låta dem få sin vilja fram. Faktum är dock, och ingen torde kunna förneka det, att en jury inte bara kan vara vara felaktigt sammansatt visavi sin uppgift utan också göra ett felaktigt val (t.ex gynna någon viss konstriktning eller kotteri som man har försänkningar i) visavi samma uppgift. Detta blir ju då allvarligt särskilt i fallet med minnesmärken som är tänkta att stå i långliga tider. Det här är inga enkla frågor men en politiker kan dock aldrig bara lämna walk over, särskilt när det gäller verk med en viktig humanitär, socialpedagogisk och historisk aspekt.
Måhända får Raoul Wallenberg till slut det minnesmärke han förtjänar. Det får bli en förhoppning att gå vidare med.
