Hedlunds fabler

Stefan Hedlund vid centret för Rysslandsstudier i Uppsala är en märklig figur. Likt en papegoja upprepar han i den ena undermåligt resonerande artikeln efter den andra att Ryssland minsann inte utgör något militärt hot mot sin omgivning allra minst mot Sverige, varför det svenska försvarets implosion inte är så mycket att bråka om. Det ska hur som helst inte stärkas med argumentet att Ryssland utgör något hot. Att förstärka Gotlands försvar är enligt Hedlund således bara pengar i sjön. Allt är OK, no worrys. Hedlunds briljanta analysförmåga borgar för lugn och fred i närområdet. Något säger mig, och säkert flera med mig, att Hedlund alls inte är att lita på, något annat än Sveriges väl styr hans agerande. Frågan är vad? Det kan ju inte vara lidelse för sanning, logik och relevanta fakta efter som dessa ting är så sparsamt förekommande i hans artiklar. Vad kan det då vara? Vi återkommer till det.

”Så här säger en kommentator ”Bosse59” på en försvarsblog om Hedlund.

Jag har sedan 90-talet bevistat flera av Stefan Hedlunds föreläsningar och läst hans böcker och artiklar (flyktingströmmar, maffia, demokrati, ekonomiska under, miljökatastrofer, smuggling etc) Med förundran har jag konstaterat att hans svarta domedagsanalyser och ljusa framtidsscenarier alltid visat sig vara fullständigt felaktiga ett halvår senare. Kanske för att han i första hand är ekonom och inte vet så mycket om historia och säkerhetspolitik som han försöker ge sken utav.>>

Huvudpunkten i Hedlunds resonemang är att visserligen gör Ryssland nu en upprustning som enligt hans egna ord är ”förskräckande” SvD 15/10-12 >> , men eftersom den inhemska försvarsindustrin stundtals fungerar dåligt och man istället köpt in hypermoderna stridssystem från Frankrike (bl.a. landstingsbåtar), Storbritannien och Israel, medan inhemskt material successivt moderniseras, så är detta inget att oroa sig för.  Analyserar vi Hedlunds argument närmare i denna sak finner vi ingenstans några hållbara belägg för att: 1. Den förskräckande upprustningen avbrutits. 2. Att densamma i någon nämnvärd grad försvagats eftersom inhemskt mindre modern material ersatts av toppmodern utländsk i tillräcklig grad. Det är vidare väl känt att man i många ryska materielprojekt alls inte släpar eller har problem utan tvärtom ligger före tidsplanen, t.ex. när det gäller stridsflygplan, för att inte tala om den massiva sjösättningen av nya krigsfartyg.

Men Hedlund tycker att han just levererat ett dräpande argument och går därför glatt vidare till nästa punkt där ha vill detronisera myten om ”den omfattande övningsverksamheten”. Detta gör han genom att beskriva den omfattande övningen i vårt närområde ”Zapad-2009” som avslutades med en simulerad kärnvapenattack mot Warszawa. Denna övning tolkar Hedlund som ett svaghetstecken. Det är ingen som skräms av alla dessa konventionella stridskrafter, menar Hedlund, man är därför tvungen att ta till kärnvapenhotet. Övningen är därför alltså ”ett extremt svaghetstecken”. Men stopp och belägg: om ett grannland har överlägsna konventionella stridskrafter efter en upprustning och dessutom plussar på med ett kärnvapenhot är detta då inte, av rent logiska skäl, tillräckligt för att det hotade landet/länderna i området kan konstatera ett reellt existerande hot, som kräver åtgärder? Naturligtvis är det så. Och kan inte samma hotbild göra att länderna blir mer medgörliga i relationen med den hotande partnern i en utpressningssituation om man undvikler att stärka sina egna försvar? Självklart. Men Hedlund med sin nollställda strategiska kompetens hävdar istället att nämnda övning är ”ett extremt svaghetstecken”. Endast en i ämnet debil debattredaktör på SvD kan tycka att den typen av argument är värda att publicera.

I samma artikel citeras en peson som är kritisk till Hedlunds resonemang: ”…ingen, inte ens Hedlund, kan idag garantera att Ryssland blir en pålitlig demokratisk och förutsägbara aktör i vårt närområde”.

Hedlund svarar: ”Detta är säkert sant, och att antyda att jag på något vis skulle ha hävdat något annat är fria fantasier.” Notera orden ”säkert sant”, ett visst tvivel utsår den gode Hedlund. Han lämnar en möjlighet att det faktisk kan vara sant att Hedlund kan garantera detta. I nästa mening får vi svaret. Hedlund kan faktisk ”avvisa” att det finns några ”utåtriktade hot” från Ryssland i det han näst intill komiskt sätt förtränger exemplet Georgien och förstås alla cyberattacker mot länder i Baltikum etc. (man får således anta att dessa inte ingår i definitionen av utåtriktade hot), och själva volymen i upprustningen är bara för inhemskt politiskt bruk.  Inget att bry sig om. Allt står och faller nämligen med Putin och han, det vet Hedlund, kommer att tvingas bort senast 2018. Hur de militärer som getts stora fördelar och makt i skuggan av upprustningen plötsligt skulle förvandlas till mjuka demokratiska humanister och acceptera en demilitarisering framgår inte av artikeln, men man får anta att SvD-debatt så småningom öppnar sina annars väl förseglade portar för en kria i ämnet av Hedlund.

Ett tredje scenario, att en hotad Putin skulle ta den slutliga diktatoriska makten genom ett angrepp på Baltikum med en möjlig stödjepunkt på Gotland, skojar Hedlund bort som ett scenario från en thriller. Det måste kännas bra att ha en så ofelbar kristallkula hemma på kammaren i Uppsala. Men historien har gång på gång visat en obehaglig förmåga att inte sällan spela upp, inte det vänaste utan det värsta möjliga scenariot. Och det är utifrån ett sådant som ett försvar måste byggas – förstås. Motsatsen är ingenting annat än självdestruktiv ansvarslöshet.

Den 13/8-13 >> är så Hedlund ute och valsar igen, nu på om möjligt ännu skrangligare ben än tidigare. Ämnestorkan och kompisarna på SvD-debatt ger återigen en öppning.

Denna gång argumenterar Hedlund, inte oväntat, emot sig själv i det han nu hävdar att det alls inte förekommer någon kraftig militär upprustning i Ryssland (!). Något han i artikeln från 15/10-12 medgav vara förskräckande men sedan avfärdade som ofarlig eftersom man hade en del (av allt att döma tillfälliga) problem med en del inhemskt krigsmaterial (som kompenserats av utländskt). Nu har Hedlund funnit ett problem med en ubåtsrobot ”Bulava” och tar det till intäkt för att förkasta hela tesen om rysk upprustning (!). Men som en betydligt mer insatt och välresonerad försvarsdebattör säger ”Ur svensk synvinkel är det inte riktigt Bulava som är mest intressant utan snarare de resurser som i högre grad förekommer i Östersjöområdet.>>

De 1000 nya militärhelikoptrarna redo för blixtattacker, de nya landstigningsfartygen, de väl fungerande bombplanen, (nyligen influgna och testade mot Sverige som bekant), attackplanen, nybyggnationen av väldiga flygfält i Kaliningrad m.m. Allt detta betyder ingenting för Sverige i en framtid, enlig Hedlund. Man har problem med en ubåtsrobot alltså kan allt tal om en rysk upprustning avfärdas.

Att det tar tid för ett sovjetiskt system att ställa om till högsta västerländska snitt inser någonstans Hedlund och langar in brasklappen att man hur som helst bör ta hänsyn till detta med en del sekunda ryskt material vid diskussionen om ryskt upprustning, Frågan blir då: är det någon seriös debattör som inte tar hänsyn till detta i debatten? Och vad spelar det egentligen för roll i ett scenario där övermakten ändå är så massiv att en del sekunda material inte kommer att ge någon effekt på beslutet att sjösätta ett – jämfört med svenska större försvarsövningar – enormt väl övat och planerat aggressivt projekt mot ett grannland.? Svar: Ingen alls. Detta inser dock inte ”rysslandskännaren” Hedlund, som likt en robotröst på repeat repriserar sina ultratunna teser.

Hedlund far också med direkt osanning i det han hävdar att man redan börjat dra in på det ryska försvaret i budgeten. Samma blogg igen:

I själva verket antogs i den senaste ryska statsbudgeten från början av juli ökade försvarsanslagen från drygt 15 % till 22 %, medan man minskade utgifterna mot den sociala sektorn.

Här avslöjar sig Hedlund som den ganska obehagliga demagog han uppenbarligen är.

Nästa tes, som väl förvånar hela världen, är att Putin inte är en särskilt auktoritär ledare: en ledare som kan tänkas gå i krig för att försvara och befästa och utöka sin och sitt lands makt. Av artikeln framgår dock inga som helst relevanta eller bärande argument för en sådan tes varför jag lämnar eländet okommenterat.

Hedlund slutar sitt aktstycke med att nämna att svensk ”försvarspolitik befinner sig i en djup kris”. Notera här att det inte är försvaret i sig om är i kris utan politiken. Likt en miljöpartist, som vill försvara Sverige med sittdemonstrationer och blommor i (de fåtaliga) gevären, hävdar Hedlund att svenska folket frågar sig varför vi spenderar så mycket som 46 miljarder på ett försvar som inte fungerar. Kanske vore bättre att lägga ned det helt? Det finns ju ändå inget hot från Ryssland. Det har ju Hedlund så förtjänstfullt klarlagt… Det verkar vara den enda rimliga slutsatsen av Hedlunds artikel. En slutsats som i verklighetens karga ljus blir lika farligt oansvarig som maskrospartiets försvarsdoktrin för det land man aspirerar på att leda.

Men vad motiverar då Hedlund till dessa bisarra inlägg?

Jag ser tre möjliga förklaringar.

1. Det var en känd sovjetisk taktik under kalla kriget att enrollera intellektuella i väst för att försvaga försvarsviljan: utså tvivel över det egna landets försvarsförmåga och beskriva fienden (Sovjet och östblocket) i ett fredligt humanistisk skimmer, som bara hade försvar för att man kände sig hotad av de aggressiva imperialistiska krafterna. Det är förstås svårare idag att uppleva det icke-marxistiska Ryssland som en förebild som naiva västintellektuella kan falla i farstun för, men att arvtagarna till KGB skulle ha kastat denna taktik över bord är föga sannolikt. Man försöker nog där det går. Pengar är ju alltid ett gångbart medel, som inte sällan väger tyngre än ideologiska övertygelser. Skulle Putin et Concortes peka på en typ av intellektuell som efter emottagandet av regelbundna ”checkar” gör mycket bra ifrån sig skulle Hedlund tveklöst hamna högt upp på listan. Men är det troligt? Nej, det tror jag ändå inte. Någon av följande två är betydlig troligare, förmodligen är det en kombination av 2 och 3.

2. Hedlund är en av de många intellektuell som har ”hjärtat till vänster” – och följdaktligen huvudet under armen. I en förmodad ungdomsvurm fanns bilden av det elakartade militärindustriella komplexet (ett analytiskt tungt ord, det liksom drar i demonstrationstarmen). Hedlund som i grunden är nationalekonom, trots att han uppenbarligen inte följer den ryska budgetpolitiken särskilt noga, rysslandskännare som han är, tycker det är lite kul att utan nämnvärd militärstrategisk kompetens djävlas lite med detta ondskesfulla ”komplex”. Det kan också vara så att han aspirerar på platsen som miljöpartiets försvarsteoretiska expert. Den positionen skulle passa honom som hand i handske.

3. En tredje förklaring är att Hedlund gör som regeringskansliets representant i styrelsen för institutet där han verkar vill. Katarina Engberg heter hon och är en av arkitekterna bakom det svenska försvarsfiaskot. Ytterst lurar då Anders Borgs som vill lägga pengarna på annat än försvaret, vilket är väl känt. Hedlund skäller således om detta stämmer på mattes och husses order och ger vacker tass. En inte särskilt uppbygglig bild av en ”fri” intellektuell. Men en bild som inte är särskilt ovanlig rent historiskt.

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Försvaret. Bokmärk permalänken.

Kommentera