(Skapat 2001-08-29. urspungligen publicerad på Svd debatt, webben.)
Den mesta av responsen på mitt initiala inlägg i SvD Gästdebatt var positiva och stödjande. Det fanns dock en del negativa – från olika utgångspunkter. Här följer några av dessa samt mina svar. Av intergitets och copyrightskäl namngers inte övriga debattörer. De som vill läsa debatten i sin helhet hänvisas till SvD.
En debattör här kallad ”K.A”. Hävdade bl.a följande:
Konstens väsens kan aldrig låta sig skönjas hos någon som vägrar inse sin bristande förståelse eller som gör egenskapen synonym med något negativt. Allt vi daglidags sysslar med – t.ex. matematik och fysik – förutsätter en positiv nyfikenhet och glädje samt en vilja att överbrygga oförståelsen, om vi ska kunna tillägna oss dess innebörd. Så förhåller det sig även med konst. Bespara Wallenberg allt ogrundat tyckande och försök se till det väsentliga, just så som han själv gjorde.
————————————————————————
Leif Erixell svarade: – 2001-08-29 kl. 13:29
Att stå med mössan i hand inför ”konstens väsen”
K.A,
Den syn du gör dig till tolk för innebär att det är bristande förståelse som gör att man uppfattar Orweds verk som helt tomt, alternativ en skymf mot Wallenbergs minne. Upplevelsen av konst (till skillnad mot filisofi och matematik) innebär att det är just upplevelse och inte logisk/matematisk förståelse. Kan man inte lita till sin intuitiva upplevelse vad gäller objekt vars uppgift det är att just gestalta och uttrycka känslor/stämmningar så har man en underdånig och föga efterföljansvärd syn på ”konstens väsen”. Du väntar på en manual från Ortwed/juryn som ska intelektuellt förklara det du inte kan uppleva? Det är just den uppfattningen som låter den moderna perifida konstinstitutionen fortfarandse tro att man gör något väsentligt.
Det finns många ingångar på dessa ting: perceptionspsykologiska, socialestetiska. I grund och botten är det dock så att det spelar roll för uttrycket vilka former/färger en konstnär använder. Och formen i sig begränsar antalet möjliga tolkningar. I Ortweds verk finns helt enkelt inte (rent objektivt) sådana formelement som av percetionen kan uppfattas som gestaltande pietet inför Wallenbergs liv och verk. Därav kritiken av den modernistiska retoriken som ångar på som om ett formelement kan uttrycka vad som helst bara man väver tillräckligt vackra och pretentiösa ord omkring det. Den bristande förståelsen såväl som naiviteten ligger således på helt andra håll än vad Du vill indikera.
Kommentar från “L.O.”:
”Leif Du borde nog läsa Wassily Kandinsky, Om det andliga i konsteninnan du avfärdar det konstverk som flera okunniga personer här kallar sniglar etc. Du ansluter dig tydligen till dessa primitiva uttalanden men försöker ändå dig på en konstteoretisk analys. Nåja, det är inte mycket att diskutera. Det räcker med Wallenbergs namnteckning för den som vill komma ihåg och vörda hans minne. För mig har det alltid varit en gåta varför just denne man ska framhållas framför så många andra vars insatser för att rädda judar och andra människor var nog så betydelsefulla. Kanske svaret finns i hans namn och i den organisation som i sin styrka och mediemakt aldrig låtit oss glömma”.
Kommentar till “L.O”:
Du nöjer dig med en namnteckning som ingen kan se att det är Raouls om man inte vet om det i förväg. Hel OK, för mig. Det kunde dock vara mer än så.
Själfallet har jag läst Kandinsky och en uppsjö andra verk. Kandinskys bok är fylld av många vackra ord. Men hans verk förblir abstrakta och som sådana kan de förstås ha en starkt estetiskt värde. Av skäl som jag nämnt tidgare så förblir hans verbala uttalande och de faktiska uttrycket i hans verk två skilda saker. Han saknar helt enkelt de schemata (överenskomna tolkningsnycklar) som en konstnärlig tradition arbetat fram i en växelverkan mellan publik och konstnär och som bröts vid den moderna genombrottet till förmån för den fribrytande snart atomiserade konstnären. Jag föreslår Gombrich som kvällslektyr här.
Dina märkliga insinuationer i övrigt och oförståelse för varför en man ska hedras som genom en individuell insats har räddat tiotusentals människors liv och sedan misshandlads av sitt eget land vad gäller möjligheterna till frigivning förtjänar ingen kommentar.
Här följer ett svar från mig på inlägg i samma stil som L.O. som undrar varför inte andra som gjort insatser för judarna ska ha ett monument och om inte den judiska lobbyn ligger bakom intresset för Wallenberg.
Tror mera på att anledningen till att vi till slut sätter upp ett monument är att Raoul Wallenberg var/är svensk och att hans individuella insats förtjänar att ihågkommas. Tror du att den judiska lobbyn i USA ligger bakom, så får du väl tro det. Har inget emot ett monument av Schindler och andra också, men kanske i första hand i hans hemland. Annars kan vi inte få nog många påminnelser om att det i mörka tider har funnits människor som stått upp för humanitet och människovärde.
