Tre grundpelare kan bära ”det svenska huset”

När en svensk politiker står i riksdagens talarstol och t.ex. presenterar den statliga budgeten, kan man i normalfallet anta att man någonstans bland alla andra motiv – som t.ex. ren maktvilja/optimera antalet röster i nästa val – vill Sveriges bästa. Man arbetar aktivt för att landet ska bli ett bättre land att leva i. Säger man att detta är en form av nationalism, så börjar många svenska politiker att skruva på sig och kanske även slå ifrån sig. En sådan beteckning vill man inte gärna ha på sig. Men så är det, den tysta underförstådda nationalismen existerar här som i alla andra länder. Inget fel i det. Konstigt vore det annars.

Man pratar också inte sällan om sammanhållning i landet som något viktigt. Problemet är att man agerar svagt och famlande för att stärka denna, för demokratins fortlevnad livsavgörande känsla av en grundläggande delad nationell gemenskap. Men det finns en lösning. Tre grundpelare: språket, medborgarskapet och konstitutionen (SMK), kan tillsammans bilda stommen i det gemensamma hus inom vars hägn och skydd de flesta kulturella och religiösa olikheter i Sverige kan utvecklas i fred och frihet.

Att vilja känna tillhörighet till det land man växer upp i är en fullständigt naturlig mänsklig drift som har med identitet och ens egna framtida möjligheter att göra. Som t.ex. Damon Rasti, en ung pojke med iranskt påbrå, noterade i ett skolhäfte: ”Jag skrev glatt att jag älskade när Sverige vann i fotboll och hatade när Sverige förlorade i hockey.” (SvD 22/11-12). Detta fick han dock bannor av sin far för. Denne insisterade på att han skulle behålla hans, den vuxnes kultur och identitet. Texten fick suddas bort. Dock fortsatte den unge pojken att försöka knyta an till det nya landet – tyvärr med en del bakslag. Det räcker inte alltid att som nyanländ med ett ”annorlunda etniskt utseende” vilja vara svensk. Förutom tillbakahållande krafter hemifrån möts han ofta av ifrågasättanden utifrån, vilket förstås är trist om än inte ovanligt – eller oförståeligt – ur ett universellt  kulturevolutionistiskt perspektiv.

Men med utbildning kring och erfarenhet av den mänskliga hud- och hårfärgens icke-logiska koppling till individuell karaktär och personlighet borde det mesta av denna främlingsrädsla eller misstänksamhet (xenofobi) kunna elimineras. Kanske kommer man också i debatten någon gång kunna lära sig att förstå skillnaden mellan just xenofobi och ”rasism”.

Det finns dock en fullt logisk evolutionsmässig förklaring till misstänksamhet mot främlingar som inte alls har med hat, ”ondska” eller lögnaktiga ”fördomar” att göra utan med överlevande för gruppen som sådan.

Om t.ex. en nordeuropé med europeiska utseedemarkörer flyttar till Japan eller Kina eller ett land i säg mellanöstern och inte ens kan språket, hur blir det då? Ja, båda faktorerna signalerar en skillnad: en potentiell icke-tillhörighet till den större gruppen/majoritetssamhället. En sådan icke-tillhörighet kan ju och bör mötas med positiv förväntning tills beteendet ev. motiverar något annat men en direkt misstänksamhet är inte oförståelig och heller inte oförsvarbar. Den behöver i så fall alls inte ske på grund av illvilja, ondska eller ”rasism” utan för att de nya kan innebära mer eller mindre stora s.k. ”transaktionskostnader” för medlemmen av majoritetssamhället.

Det handlar främst om kommunikation: förstår hanon de underförstådda koderna för beteende som gör att kommunikation och arbete löper någorlunda smärtfritt eller måste alls sägas ut och förklaras? Möjligheten för missförstånd och misstolkningar är, rent logiskt, stora. Att den så viktiga sociala tilliten i ett samhälle påverkas av kontradiktiva beteenden eller oförstående gentemot de sedvänjor och koder som etablerats för nämnda tillit är också självklart, vilket i sig är en legitim grund för misstänksamhet eller i alla fall vaksamhet. Har den nyanlända kanske beteendemönster som är på tvärs mot de som den större gruppen värdesätter högt? Det finns alltid en potentiell hotbild från den nyanlände – likaväl som möjligheten till s.k. ”berikning”.

Ett lands och en civilisations kultur är en komplex och intrikat väv av beteendemönster som socialiseras från tidig ålder och därför så svår, men alls inte omöjlig, att bli en del av – oavsett land man kommer till – med insikten att det kommer att kräva hårt arbete och ta tid. Dessutom är det förstås av största vikt att föräldrarna och släkten runt den nyanlände anser att det är bra att jag tar till mig den infödda och dominerande kulturen. Anser man inte det så dömer man mig antingen till utanförskap och en marginaliserad tillvaro inom den egna gruppen med ett implicit avståndstagande till majoritetern och/eller andra grupper,  d.v.s. en multikulturalstisk enklavering, eller så måste jag bryta med familj och släkt och gå vidare själv – alltid det svåraste.  Det som uppstår ur det första alternativet är en kulturetnifierande samhällsprocess i vilken den övergripande nationella sammanhållningen ständigt eroderas. Ur det andra finns risk för isolering, ensamhet och kanske också hämndaktioner från den grupp man medvetet lämnat.

Allt detta glöms bort när man bara slentrianmässigt häver ur sig ”rasism” så fort någon uttrycker tveksamhet mot att t.ex. få in personer som bär med sig en könssegregerad hederskultur in i ens sekulära och relativt jämlika närmiljö – oavsett med vilka påstått goda motiv detta görs.

I själva verket är verklig ”rasism”, d.v.s. att man tror på medfödda oföränderliga negativa egenskaper hos alla i en grupp med en viss hudfärg, som därför ska hållas kort, eller att man förespråkar överhöghet och lagstadgade privilegier p.g.a. att man tillhör en viss antropologisk ”ras” (som t.ex. de vita i tidigare Sydafrika), väldigt ovanligt och inget som någon vettig människa nuförtiden tar seriöst. I stället har begreppets negativa konnotationer tagits över av demagoger som ett invektiv för att försöka tysta motståndare som man ogillar av andra rent ideologiska skäl. Det är samma mekanism som om en charlatan och mytoman skulle tillverka en stämpel som det står Fascism på som han sedan använder för att bildligen stämpla ut sina meningsmotståndare till höger och vänster (mest till höger) på ett sätt som ingen någorlunda bildad och upplyst person kan ta på allvar, utom förstås hans ideologiska hejdukar som kluckar belåtet åt varje gång mytomanen får chansen att – i duperade media – visa upp den fina stämpeln offentligt och trycka dit någon med den. ”Dom gick på det en gång till!”.

Ett annat motiv till rasiststämpeln kan vara att använda den som ursäkt för att bedriva verbalt och reellt våld mot dem som man anser har en kollektiv ”rasistisk” eller ”kolonial”skuld att betala enbart p.g.a. att de har någon biologisk rasmarkering t.ex. ”vit”, som de som innehar den inte kan påverka, än mindre ska behöva be om ursäkt för. Den s.k. ”antirasisten” visar här således paradoxalt nog fram rasismen i sin renaste och obehagligaste form.

Klarspråk: det är inte rasism (och än mindre fascism) att ha en stark nationell identitetskänsla om man samtidigt bjuder in nyanlända att ta del i denna oavsett utseende eller religion. Det är heller inte rasism (förstås) att acceptera andra religioner och kulturidentiteter utifrån kravet att dessa ska följer landets lagar, respekterar en jämlik lagstiftning lika för alla, tar till sig landets språk för att möjliggöra kommunikation, arbete och deltagande i den politisk debatt som påverkar en själv.

Det som i själva verket är farligt för demokratin är inte en akademiskt ihopsnickrad imaginär kollektivistisk rasism, med biologiska och/eller kulturetniska markörer, påstått utövad av ett av världens mest toleranta och individualistiska folk. (Se här  >>  och här >>) Det som är verkligt farligt är istället en medveten strävan från en stats sida att skapa separatistiska enklaver – eller som det står i Sveriges grundlag, RF 2 §, sista stycket: ” …etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”.

Notera att det inte står det som borde vara självklart: att var och en inflyttad fritt och på egen bekostnad ska få utöva sin kultur, religion och samfundsliv utefter egna behov och intressen, så länge detta inte bryter mot allmänna lagar eller att man i processen utövar eller predikar våld mot medmänniskor eller det demokratiska systemet eller kräver särrättigheter gentemot andra medborgare i landet. Men det står alltså istället att särintressena ”ska främjas” d.v.s. en kulturetnisk enklavering ska aktivt uppmuntras och stödjas med skattemedel från det mottagande landets medborgare. Så har alltså mångkulturalismen lyfts bort från den dagliga debattens ifrågasättande till den svårföränderliga nimbus som en grundlag utgör. Kanske inte så begåvat, svenska politiker!

Men det är inte bara politiker som arbetar för att samhället ska splittras upp längs kulturetniska linjer utan även media börjar nu allt mer komma in på detta spår. Tidningar planerar bilagor på bl.a arabiska och sedan kommer krav på turkiska, somaliska och vad det nu finns för större inflyttad språkgrupper. Vad betyder detta? Fler saker förstås: bl.a så devalveras svenskan som rikslikare och gemensamt kommunikationsmedel för alla i landet, incitamenten att lära sig språket minskar drastiskt (man får ju ändå allt serverat på en bricka), länken till att förstå det nya landets historia historia försvagas, att bli svensk medborgare fullt ut blir mindre intressant och enklaveringen eskalerar. Sedan när tidningarnas bilagor gått i gång kommer som ett brev på posten krav på etermedia att följa efter, ”Vi kräver nyhetsändningar på arabiska!” och sedan fler underhållningsprogram – och att politiska krav på särlagstiftning för dessa grupper därefter skulle utebli är inte logiskt. Maktviljan hos en grupps representanter (självutnämnda eller inte) går alltid på tills den stöter på en klar och fast gräns.

Det är inte, för att återgå till inledningen, en förment rasism som är oroväckande i Sverige i dag utan övergivandet av en övergripande gemenskap till förmån för ett mångkulturalistiskt Babels hus, där grupp står mot grupp.

John Stuart Mill menade i sitt klassiska verk Representative Government att ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, inte kan skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva. En av eminenserna inom forskning kring etniska konflikter Donald. D Horowitz är i sitt verk Ethnic Groups in Conflict inne på samma linje när han understryker att undvikandet av partisplittring längs etniska linjer är kritiskt för att kunna bevara den civila freden.

En annan viktig komponent att hålla ögonen på är religionen.  Georg M Fredrickson säger i sitt standardverk Rasism angående framtiden att den biologiskt förankrade rasismen tappar mark som konfliktskapare mot slutet av 1900-talet ”Men en absolutistisk religion behåller sin dragningskraft och kan i sin militanta och polariserade form bli den största enskilda orsaken till konflikter och motsättningar mellan olika grupper under 2000-talet.”

Att fokusera på hudfärg ”ras” är hur som helst kontradiktivt till alla former av humanism, som ju bygger på individen och dennes handlingar och inte utseendemarkörer som bärarna inte kan rå för.

Dr Martin Luther Kings vision kan inte (utan att ta ställning för ondskan) avfärdas: ”Jag drömmer om den tid då en människa inte bedöms utifrån färgen på sin hud, utan halten i sin karaktär”. Om den drömmen ska kunna förverkligas måste således fokus vara på individen som handlande människa och inte destruktiva och falska kollektivistiska medfödda markörer som t.ex. ”vithet”.  Sistnämnda är inte bara dumt, det är djupt destruktivt för hela samhällsklimatet. Lika dumt är det svenska kvoteringstänkandet som måste karaktäriseras som en del av den svenska politiska (och delar av den intellektuella) elitens sjukdomsbild. Se här >>

Men det räcker inte med en öppen individcentrerad människosyn för att den civila freden ska kunna bevaras. Det krävs också frihet för kulturella egenheter att utvecklas, men då inom vissa gemensamhetsbildande institutioner som kraftfullt och med uthållighet vidmakthålls av staten och dessa är: ett gemensamt språk, ett åtråvärt medborgarskap som en inträdesbiljett till både rättigheter och skyldighet samt en välskriven allt sammanhållande demokratisk konstitution.

1. Språket

Som en grundförutsättning för integration krävs kunskap i det nya landets huvudspråk. Språket är dörren in till förståelse av både landets nutid och historia, samt ett verktyg att förmedla sina egna unika erfarenheter med och i det goda fallet berika det nya landet. Inte minst krävs det för att kunna förstå och delta i den politiska debatten och därmed påverka de beslut som man själv berörs av!

2. Medborgarskapet

I de flesta andra demokratiska kulturländer är det självklart att det följer skyldigheter och inte bara rättigheter med att bli medborgare – dock inte i Sverige. Så här skulle det t.ex. kunna låta om vi tog efter det kanadensiska sättet att se på medborgarskapet. Ordet Kanada har här ersatts av Sverige. (i övers.): ”Svenska medborgare har rättigheter och skyldigheter. Dessa härstammar från vår historia, är säkrade genom svensk lag och återspeglar vår gemensamma identitet, våra traditioner och värderingar.”

Det har indikerats från regeringshåll att en ny medborgarskapslag inte skulle innefatta några krav på kunskap om Sveriges historia utan fokusera på en ”gemensam framtid”(Erik Ullenhag, SvD 20/1-12). Men att bara se framåt, i linje med det svenska moderniseringsprojektet är döfött. Det ger bara en flyktig osjälvständighet som ängsligt tyr sig till trender och allt externt som uppfattas som självsäkert, men som inte nödvändigtvis är konstruktivt eller ens fredligt, det kan lika gärna vara extremism. Ullenhags nu införda förslag för att stärka medborgarskapet blev f.ö. bättre än ingenting men med tanke på vad det borde blivit, givet behovet, så var det skandalöst dåligt. Det bidde knappt ens en tumme. >>

Det krävs en insikt i att den ekonomi och de förmåner som gör Sverige intressant som ett land att fly till är ett resultat av många generationer av svenskars – inklusive invandrares – kreativitet och hårda arbete. Ett arbete som genom sitt resultat är värt all respekt. Utan grundläggande kunskaper om vår historia vet varken nya eller gamla medborgare varför landet ser ut som det gör. Kulturellt självförakt leder lika lite som ett förfrämligande i olika språkliga enklaver till att demokratin med lika rättigheter för alla och en civil fred kan vidmakthållas och utvecklas. Det krävs en känsla av gemenskap som bara ett delat språk och en delad historia kan ge. Men äganderätten till den historien är inte – nota bene – etniskt bestämd eller kravsatt utan tillkommer alla som blir medborgare i det nya landet. Men då krävs ett erkännande om att landet faktiskt har en historia och står upp för den!

Att spotta på eller tona ned det mottagande landets egen kultur (sahlinism) i tron att det gynnar integrationen är nog den enskilt mest korkade idén (eller snarare attityden: den är av förklarliga skäl inte genomförd som idékomplex) som hittills kommit fram i integrationsdebatten.

3. Konstitutionen

Det konstitutionella värdet – tydliggörandet av våra gemensamma rättigheter och skyldigheter och hur dessa är förankrade i demokratiska institutioner – vilka i sin tur emanerar ur en välskriven konstitutionell text – saknas lika starkt, om inte starkare, i Sverige än en genomtänkt medborgarskapsprocess. Någon har liknat våra grundlagar vid ”en kommunal städstadga” – föga inspirerande! Ett demokratiskt lands konstitution ska kunna lysa som en fyrbåk i ett skymningsläge. Ett förslag på hur allt detta ska lösas har jag lämnat i min senaste bok Sverige förnyat >>. Jag har även startat en stiftelse – Svensk Reform – vars huvudsyfte är att verka för en förbättring inom de tre nämnda områdena, framförallt sistnämnda.  (Se kolumnen till höger för länkar kring detta.)

Men att starta är en sak, att driva det hela framåt är en annan. Det behövs assistans, flera som ser värdet i detta och vill stödja arbetet. Välkommen om du vill bidra!

I det korta perspektivet behövs däremot förstås helt andra åtgärder för att få bukt med både utanförskap och arbetslöshet. Vilka dessa kan tänkas vara får kanske bli ämnet för en helt annan text.

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Konstitutionella frågor. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tre grundpelare kan bära ”det svenska huset”

  1. Ulf Sandmark skriver:

    Varför det är dags att fira Sverige!

    Varje 6 juni uppstår massor av diskussioner om varför Sverige skall ha en nationaldag och vad som skall firas. Ofta slutar det med ett ryck på axeln eller fastnar i outgrundliga grubblerier. Det finns ett klart och enkelt svar på dessa frågor och det är att vi behöver ta hand om varandra. Det är det djupare syftet med nationen och meningen i slagord som frihet, medborgarskap och rättvisa.

    Alla är svaga många gånger i livet, inte bara i början och på slutet, när våra egna krafter inte räcker. Men det handlar inte bara om överlevnad, utan om att vi ständigt behöver hjälp att förverkliga oss själva och nationen är medborgarnas gemensamma verktyg att ge oss själva bättre möjligheter till det.

    Med hjälp av nationen kan vi hjälpa varandra ta fram så mycket kreativitet som möjligt i oss själva och hos varandra. Det kräver resurser långt över våra egna. Det kräver ett levande språk, utbildning, vetenskap, rörlighet, tillgänglighet, maskiner, energi, lokaler och alla styresformer, institutioner och verksamheter för att tillhandahålla det. Allt detta har sin historia av medborgare som ingripit för att förbättra detta gemensamma liv, ofta till priset av stora offer, umbäranden och död.

    Även naturens potential förverkligas genom att varje nation kan utvecklas på sin hela yta och låta landet blomstra. Med kreativiteten kan människor lösa naturens problem med begränsade resurser. Nya material, energikällor och arbetsmetoder kan upptäckas och tillämpas av människor. Med sin kreativitet och kunnighet kan medborgarna utvidga friheten från nöd och återkommande resursbrist – potentiellt i oändlighet.

    Det nationaldagen borde fira är således den svenska nationens förmåga till kreativitet, skapandekraft, dådkraft och förmåga att göra gott mot varandra.

    När man talar om kreativitet rör man sig nära begreppen om vad mänsklighet och nation är, men också om vad Gud är. I religiösa termer är nationen ett verktyg att förverkliga den skapande Gudens rike på jorden. Med hjälp av nationen ger vi mening åt uttrycket Guds kärlek till människorna. Det räcker inte med att varje människa kan få ett individuellt och likaberättigat människovärde genom att skaffa sig en egen relation till sin Gud. Med nationalstatsidén från italienska renässansen gjordes det möjligt att skapa styresformer och samhällsinstitutioner för att hjälpa allt större folkgrupper att förverkliga sitt människovärde.

    Vår fred bygger på ”den andres väl” som det står i den Westfaliska fredens avtal från år 1648 – Sveriges största gåva till mänskligheten, som Sverige tillsammans med Frankrike fortfarande är skyddsmakt för. Hela FN-stadgan är organiserad enligt Westfaliska fredens principer där alla länder i Generalförsamlingen har samma rättigheter oavsett storlek. ”Den andres väl” innebär att vårt land kan leva i fred och välfärd enbart om våra grannländer också hjälps till välfärd. Med begreppet om ”den andres väl” projiceras vårt firande av Sverige ut i världen som ett firande av antimperialism, fred, frihet, välfärd och framsteg för alla länder i världen.

    Varje nation är olika sandlådor för kreativitet, vart och ett med hjälp av sitt språk, sin kultur, vetenskap, infrastruktur, styresformer och historia, precis som varje individ ges möjlighet till egen kreativitet genom eget garage, källare eller tonårsrum. Med kreativiteten kan vi finna vår mänsklighet och möjlighet till kontakt med andra folk på det djupaste planet.

    Anledningen till att svenskarna har så svårt att fira nationaldagen är olika saker som slår sönder sammanhållningen i landet, bl.a. ett existerande förtryck från enväldiga myndigheter, en ofullgången demokrati, orättvisor, ojämnlikhet och en brist i förståelsen av det gemensamma syftet med nationen.

    Men där finns också en propaganda framförd av olika feodala krafter som med snobbig nihilism gärna spottar på medborgerliga rättigheter, folkets representanter och institutioner. Ofta maskeras det som en återgång till ett liv nära naturen. Men oligarker och rika behöver inget samhälle till hjälp. När det händer något hämtas de från skogen av en lyxsuv eller ett jetplan till ett privatsjukhus eller välbetald advokat. Med hjälp av mäktiga korporationer och deras mediabolag kan de lätt konkurrera ut de folkvalda i inflytandet över s.k. ”självständiga” statstjänstemän som i Sverige fortfarande har den verkställande makten att styra landet.

    Hand i hand med den feodala propagandan mot nationen göms också imperiernas inflytande för att montera ned nationerna och varje motstånd mot deras globala herravälde och översitteri.

    Även om Sverige aldrig någonsin varit ockuperat, pågår en ständig kamp för att skapa frihet för nationens förmåga att förnya kreativiteten, för rätten till förändring, för rätten att bli något bättre, för rätten att hjälpa varandra förverkliga varje medborgares livsmöjligheter. Det är därför dags att fira Sverige på nationaldagen den 6 juni för svenska folkets ständiga kamp att skapa sin framtid.

    Så sjung ”Du gamla du fria” med kärlek, stolthet och frimodighet idag. Tänk på att den aldrig pådyvlats svenska folket av någon myndighet eller lag. Och kom ihåg att betoningarna inte ligger på ”var” eller ”dö” utan att det skall gå lika fort att sjunga ”ÄR” och ”BLIR” respektive ”LEVA”!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *