Paula Neuding gör en oväntad vänstersväng

Ibland blir man förvånad över hur människor som man trodde hade solida frihetliga och humanistiska principer som grund för sitt tänkande plötsligt framför åsikter som i sina konsekvenser faktiskt innebär att de förespråkar idéer motsatta dem man har trott de hade tidigare. Man känner sig lite lurad och släpper, med viss sorg i sinnet, den personen som ett möjlig deltagare i ens eget framtid lag för samhällsförändring och intellektuell gemenskap.

Paulina Neuding gör lite av ett sådant förvandlingsnummer i sin kolumn i SvD 29/6-13 med titeln ”USA:s domare är inte smakdomare”. Se här >>.

 Premiss

Låt oss börja med ett relevant faktaunderlag.

En demokratisk konstitution kan skapas på lite olika sätt. En variant visas av Storbritannien, där olika händelser och dokument lagras på varandra genom historien tills en demokrati med speciella former och traditioner bildats och där dessa traditioner och begränsningar av makten är så starka att man inte anser att en skriven konstitution med tillhörande författningsdomstol behövs. Som särskilt viktiga dokument inlemmade i det förenade kungadömets konstitution kan här nämna Magna Carta (1215) och Bill of Rights (1689). I ett sådant land räknar man med att den lokala regionala makten samt yttrandefriheten och de begränsningar i maktutövandet som själva traditionen och the rule of law vidmakthållit räcker. Faran med ett sådant system är förstås om de traditioner och de värden som detta system baseras på eroderar.

En vanligare form hos moderna demokratier är en i ett enda dokument härbärgerad konstitution.  Den mest kända och numera äldsta demokratiska konstitutionen i världen är förstås U.S.A.:s, skapad av politiker, jurister och filosofer i en allmän debatt. I sin slutform blir detta med nödvändighet ett juridiskt dokument – och ett sådant tolkas förstås bäst av statsrättsligt skolade jurister. Innan de tillträder sina ämbeten, som de f.ö. väljs till i en demokratisk process, blir de hårt kontrollerade för integritet, kompetens och passion för de mänskliga rättigheter – som ju konstitutionen ytterst är skapad för att skydda.

Konstitutionens själva existensberättigande är att sätta gränser för det politiska maktutövandet, att tygla tyranniet och stävja det maktfullkomliga godtycket. Det säger sig självt att det då vore extremt vådligt för att inte säga dumdristigt att låta politikerna själva kontrollera om de brutit mot konstitutionens bokstav eller anda. Det behövs en utomstående oberoende kraft med tydliga mandat.

Man kan heller aldrig lägga på den enskilda väljaren att analysera om alla de tusentals beslut som fattas under en mandatperiod, av vilka ett flertal kan kamoufleras under demagogiska dimridåer och av vilka många inte ens kommer till allmänhetens kännedom eftersom media visar ointresse eller brister i information av andra skäl. Detta måste ligga på den fjärde makt som följer efter politikerna, väljarkåren och media, nämligen en författningsdomstol.

Ett folk med en demokratisk konstitution utan en författningsdomstol lever alltid farligt och riskerar att förfalla till en demokratur, vars ända skillnad från en ren diktatur är att majoriteterna växlar – beroende på hur politikerna i symbios med media lyckas manipulera opinionen till sin fördel – och där mänskliga rättighet blir till en alltmer krympande restprodukt från en mer frihetlig epok.

Vänstern d.v.s. de som ser kollektiva rättigheter som stående över individens (som alltid, utom de själva förstås, sitter fast i ”strukturer” eller ”klasser” eller ”kön”) är allergiska mot starka konstitutioner eftersom ”jurister hindrar folket vilja att komma fram”. Problemet med denna hållning är förstås att ”folket vilja” alltid är liktydigt med det som en liten klick politiker och intellektuella definierar som ”folket”. Folket själv som majoritet är sällan, för att inte säga aldrig, med på deras experiment och utopism, vilket enkelt visas av vänsterns avoghet mot folkomröstningar eller hur sällan, om någonsin, man advokerar införandet av en verkligt folklig makt som t.ex. det Schweiziska systemet med rullande beslutande folkomröstningar.

Nej, vänsterns motstånd mot en författningsdomstol baseras helt på dess inneboende maktvilja att styra, inte med folket, utan över det: att kunna fritt experimentera med de utopistiska tankegångar av kollektivistisk art, (med nödvändighet byggda på paternalism och medborgarförakt) vilka oftast, för att inte säga alltid, är baserade på olika inskränkningar i människor frihet, som t.ex. olika kvoteringslagar eller att man frånkänner den konstitutionella grundprincipen om en jämlik lagstiftning lika för alla någon relevans i det man föreslår att olika grupper ska ha vissa lagstadgade förmåner eller privilegier, som t.ex. att inte alla småföretag ska ha samma typ av bidragssystem utan det ska finns vissa förmåner och bidrag, statligt sanktionerade, för kvinnor eller andra förment ”missgynnade grupper”, som måste särbehandlas. Ett extremt men belysande exempel är förslaget man skulle beskatta ett visst kollektiv – män – hårdare än andra. Se här >> .

En sådan skatt skulle förstås inte ha någon utsikt att gå igenom utifrån det konstitutionella grundvärdet om lagstyre och individuella rättigheter.

Således för att runda av: vänsterns vill härja fritt mellan valen medan värnaren om rättsstaten och konstitutionens roll som ramverk för maktutövningen anser att det är omöjligt för både väljare och media att konstitutionellt kontrollera alla beslut som tas från maktviljans slutna rum – och således utkräva ansvar för dem i ett val – varför en författningsdomstol med maktmedel är oundgänglig.

Nu till P.N.:s kolumn

P.N. tar upp Domalagen i USA som innebär att Staten inte erkänner homosexuella äktenskap som ingås i de delstater där det är tillåtet.

P.N. är nu kritisk till att författningsdomstolen tog upp denna lag till avgörande och att den borde ha avgjorts politiskt.  Detta är ju en legitim uppfattning, problemet är bara att Obama vägrade att ta i frågan eftersom han hävdade att Domalagen var ”unconstitutional”(!) >> och satte den därmed på spåret till Supreme Court.

Här tycks P.N. mena att Obama gjorde en miss som inte själv tog tag i frågan, men vänder sedan detta märkligt nog till en kritik av författningsdomstolar i allmänhet – och med vänsterns argument! ”Doma skulle ha avskaffats”, avslutar hon, ”men av folkvalda politiker inte av jurister”.

Ok, men de folkvalda tog ju inte sitt ansvar således måste SC ta tag i frågan. Nu kan man visserligen inte utan grund anklaga SC för att inte tillräckligt noga vägt frågan mot själva konstitutionens texter, vilket är dess uppgift, utan också eventuellt till någon del låtit sig föras med av en högljudd opinion. Men motiveringen till beslutet, som i grunden bara innebär att staten och dess myndigheter ska vara neutrala i relation till de äktenskapsformer som de olika delstaterna beslutar ska få finnas, var juridisk och inte politisk. Bedömningen gjordes gentemot konstitutionens 5:e tillägg. Case closed.

P.N.. hävdar nu att ”grundlagsfäderna inte var ute efter att skapa en upplyst despoti där makten ligger hos rättslärda i svarta kåpor”! Men snälla, det politiska systemet passade ju! SC fick ärendet och gjorde sin bedömning. Om någon har felat här så är det politikerna inte att systemet med en författningsdomstol är fel, förstås. I så fall får vi börja räkna in P.N.. bland vänsterkollektivisterna, och så kanske det är, men det kom oväntat.

Något som styrker den testen är att P.N.. indikerar att det faktum att jurister dömde ut svenska politikers kvoteringsiver utifrån grundläggande konstitutionella principer om likabehandling var fel. Likaså att svenska präster ska ha en stor yttrandefrihet. Det går inte att läsa hennes förkastelsedom över ”rättslärda i svart kåpor” på annat sätt. Politikerna skulle ha fått igenom sina förslag hur konstitutionellt rättsvidriga de än var. Mycket märkligt.

P.N.. som nu alltså plötsligt argumenterar från vänster påpekar att den vänster som jublar över SC:s beslut minsann annars inte har något till övers för juridisk vakt över konstitutionen. Ok, so what? Det är den gamla vanliga principlösheten hos anti-konstitutionella klickar; det man gynnas av köper man, övrigt ska ignoreras eller bekämpas. Det finns ett bra begrepp för detta – maktopportunism.

Men att därav som P.N.. tycks göra dra slutsatsen att politikerna ska lämnas i fred under mandatperioderna utan att besväras av någon konstitution än mindre av någon extern kraft med makt och myndighet att tolka och kontrollerar att de håller sig inom angivet ramverk, är minst sagt tråkig. Stämmer den, vilken den tycks göra, tvingas jag konstatera att det är over and out från min sida. Inte för att P.N. bryr sig, men ändå. Jag gör det.

Ha det gott!

Comments

comments

Det här inlägget postades i Konstitutionella frågor, Media. Bokmärk permalänken.

Kommentera