Skapat 2001-08-21 överfört från kommentaren.nu 1.0. Ursprungligen publicerad på Svd:s debattsida.)
Raoul Wallenberg är tillsammans med Winston Churchill hedersmedborgare i USA – en mycket ovanlig ärebetygelse. Minnesmärken sätts upp värden över, judiska barn ges hans förnamn, människorättsinstitut och gator bär hans namn. Sverige däremot, hans fädernesland, har länge tyckt att det räcker med något enstaka frimärke – tills läget blev så uppenbart pinsamt att man beslutade att göra om en trafikrefug vid Berzeli Park i Stockholm till Raoul Wallenbergs plats – samt därstädes presentera ett monument.
Raoul Wallenbergs historiska insats bestod som bekant i att han, tillsammans med sina medarbetare, i det andra världskrigets slutskede i Budapest, genom stort personligt mod, smartness och fräckhet, lyckades rädda närmare 100.000 judars liv.
Sverige däremot, hans fädernesland, har länge tyckt att det räcker med något enstaka frimärke – tills läget blev så uppenbart pinsamt att man beslutade att göra om en trafikrefug vid Berzeli Park i Stockholm till Raoul Wallenbergs plats – samt därstädes presentera ett monument.
Naturligtvis, som i det mesta det officiella Sverige gjort för denne man, så har det gått fel även med monumentprojektet.
Juryn som skulle välja monumentet bestod till tongivande del av en samling modernistiska skönandar vars konstteoretiska svada, som brukligt är i den branschen, stod i omvänd proportion till den förnuftsmässiga substansen i det man säger. Följaktligen har man valt ett monument av Kirsten Ortwed som säger ingenting, zip zero, nada om Raoul Wallenbergs gärning för nuvarande och kommande släkten – såsom ett monument av den här typen naturligtvis måste göra. Istället är det ytterligare ett exempel på en tomt skramlande nonfigurativ skulptur utan några som helst referenspunkter till föremålets liv och gärning – annat än hans autograf skriven i sten på marken, snart överlövad, översnöad och nedsmutsad. En modell av monumentet kan ses på Stadsbyggnadskontoret, Flemmingg. 4.
Det begränsade utrymmet i den här spalten förbjuder mig att utbreda mig i en semantisk analys av hela motiveringen, men lyssna till de här saxningarna ur motiveringen:
” Hon skapar en lekplats…Hennes figurer är öppna för tolkningar: sfinxer, kroppar, urtida trädstammar…Kring den (namnteckningen) sprider sig hennes vilande, smygande figurer, namnlösa, förklädda…”
Juryn betonar hela tiden att Raoul Wallenbergs öde är för storslaget för monumentets och minnesmärkets traditionella former (dvs. med figurativa referenser till föremålet och dennes verk/person). Detta är naturligtvis kapitalt nonsens. Många människor betraktar säkert de kristna martyrernas öde eller Jesus liv och verk (för att bara ta några träffande exempel) som mycket eller extremt storslagna – saknas det därför i vår civilisation passande värdiga konstverk över dessa människoöden? Juryn svamlar helt enkelt och har grovt misslyckats med sitt uppdrag och istället låtit en svagsint modernistisk retorik falla ut i ett enfaldigt beslut.
Jag tar tillbaka all min kritik om någon ur juryn på ett förnuftsmässigt sätt kan förklara hur en gymnasist som om 10 år, när de sista av det lilla som står om Raoul Wallenberg i våra svenska skolböcker är utraderat, hur han (eller hon) när han snubblar över ”hundlorten” som någon insändare liknat verket vid, hur han ska begripa något som helst av Raoul Wallenbergs liv och öde och ännu mindre att dessa former skulle indikera Sveriges stolthet över hans gärning. Tro mig, någon sådan förklaring från juryn kommer inte. Det finns helt enkelt ingen faktisk grund för en sådan i monumentförslaget. Bortom den estetiska retoriken finns nämligen bara en sak– tomhet, substanslöshet.
Till slut finns det bara ett självklart krav att ställa nämligen att Stockholms stad utser en ny jury och gör om hela beslutsprocessen. Man måste inse sitt misstag. Allt annat är en skandal.
