(Skapad 2001-03-06 överför från kommentaren 1.0)
Den 8 november 1944, alltså för ca 60 år sedan, startade de fasansfulla “dödsmarcherna” från Budapest med destination Hegyeshalom vid den österrikiska gränsen. Adolf Eichmann, denne nitiske judeutrotare, fick av olika anledningar inte längre tillgång till några tåg för transport av de ungerska ”skadedjuren” till den taggtrådsomgärdade slutstationen i Auschwitz. Men Eichmann, fylld av nazistisk kreativitet, fann snabbt en lösning på problemet. Den gick ut på att de judiska män som kunde samlas in skulle skickas ut att, under hugg och slag givetvis, gräva skyttegravar runt Budapest.
Kvinnor och barn däremot skulle få gå till fots de tjugo milen till Hegyeshalom. Tanken var att de svaga skulle sällas bort efter hand och att de “starka” som återstod skulle räknas in vid gränsen för vidare transport till olika befästningsarbeten i Österrike. Planen verkställdes och de ihopsamlade kvinnorna och barnen föstes i väg som de kom och stod: ofta i tunna kappor och inte på något sätt preparerade för den långa marsch som nu låg framför dem. De barbariska gendarmerna utförde sina vaktuppgifter med en exempellös grymhet. De som inte orkade hålla takten slogs blodiga varefter de antingen sköts på stället eller lämnades att dö i dikena. De nattliga timmarnas vila och sömn bestods under bar himmel och när morgonljuset kom var det alltid några “svaga” som kunde räknas bort: lik med kläderna fastfrusna i marken efter nattens frost. Under tiden i Budapest härjade de ungerska nazisterna de s.k. “Pilkorsarna”. Såsom ungerns nya ledare, (installerade av tyskarna den 10 oktober 1944 genom en statskupp), levde de nu fritt ut sina bestialiska lustar. Dessa pilkorsare, ofta pojkar i tonåren, brukade bl.a. som en rutinsyssla slita kläderna av de judar man fångat ihop, kedja dem tre och tre och släpa ned dem till kajerna vid Donau. Där, vid kajkanten, sköts den mittersta personen i varje grupp med påföljd att de två andra i gruppen drogs med i fallet ned i floden. Man roade sig sedan med att skjuta prick på de som ännu levde och som desperat kämpade för sinasnart släckta liv. Och så var det Fader Kun Franciskanermunken. I sin svarta munkkåpa där repet kring magen var kompletterat med ett pistolbälte – drog han och hans följe av pilkorsare omkring och tog hand om ”de otrogna”. Under en enda natt tog detta bisarra sällskap livet av över 200 människor. Fader Kuns credo löd: ”I Jesu Kristu heliga namn, eld!” Till denna groteska uppräkning kan vi också lägga en viss fru Zalzer, en socitetsdam med riddräkt, ridpiska och blankpolerade läderstövlar som stridsmundering. Handväskan hade hon bytt ut mot en kulsprutepistol. Denna dam hade som specialitet att, nedstigen i pilkorsarnas tortyrkammare, brännskada judiska kvinnor med stearinljus innan hon satte kniven eller en kula i dem.
I denna helvetets nedersta krets verkade och kämpade vid denna tid en ung svensk. Han sov tre till fyra timmar per natt, utnyttjade sitt stora kontaktnät till bristningsgränsen, mutade och bluffade, förde fram de kungliga svenska insignierna inför barbarer plötsligt fyllda av respekt. Han ömsom ryade och var ömsom farbroderligt förklarande. Och med det sällsynta mod och med den sällsynta energi och ledarförmåga som var hans lyckades han också slita tusentals och åter tusentals människor ur blodstrilande och tillsynes omättliga käftar.
Vid en lunch nyligen med en utländsk bekant, kom vi att diskutera denne man.
– En sådan man har väl en stor betydelse i dagens Sverige, sade min lunchkamrat med ett konstaterande snarare än ett undrande tonfall.
– Det finns väl museer, plaketter, statyer och gator som bär hans namn?
– Ingalunda, svarade jag torrt och sanningsenligt. Dock är det visst något på gång: ett frimärke och en trafikrefug.
– Men nog används han väl flitigt i skolorna så att ungdomen som ju i hög grad törstar efter idealitet och föredömen, får se och veta vad mod och medmänsklighet i förening kan betyda?
– Inte alls. Det är möjligt att Du finner det märkligt men Raoul Wallenberg-”affären” varit ett glödande kol som bollats runt av svenska regeringar i över 40 år. Nu har man lagt den i källaren i hopp om att glöden skall bli aska så att man kan presentera en urna och få det hela överstökat. Under tiden har man låtsats göra ett monument, men det är så anonymiserat att ingen som går förbi kan ens ana till vad dess förvridna former är en hyllning.
Min vän stirrade på mig till synes förbluffad.
– Och hur många regeringshuvuden har folket låtit rulla på grund av denna klandervärda brist på adekvat myndighetsutövning?
– Inga alls, svarade jag återigen sanningsenligt.
Utlänningen tystnade och han lade pannan i djupa veck. Efter en stund återtog han:
– Vi får alltså anta att Raoul Wallenberg-förträngningen ingår som en fullt logisk del i det social experiment som kallas Sverige. Denna gång för att visa att en genomgjuten materialism är möjlig en nation behöver ingen själ; moraliska och etiska hjältar utanför staten (men handlande i dess namn) göre sig icke besvär?
– Inte omöjligt. Inte alls omöjligt.
– Ett märkligt folk det svenska som tillåter detta ske. I sanning märkligt.
– Amen, sade jag och fann för stunden intet mer att tillägga i denna sak.
