Innan vi börjar nagelfara Neuraths debakel följer här några ovedersägliga fakta kring den ofta kolporterade uppfattningen att bolagsstyrelser med kvinnor i per automatik leder till mer framgångsrika företag eller har andra positiva effekter för respektive bolag.
Den bästa informationen från undersökningar får man med s.k. metastudier d.v.s. en sammanvägning av ett flertal studier inom samma forskningsområde. Här följer en sammanställning av fjorton stora undersökningar där man kommit fram till följande tre grupper av resultat ((Kossowska, A-M, Smith, N, Smith, V & Verner, M, Århus 2005):
Sju av fjorton undersökningar visar inte ett samband mellan kvinnor i styrelse/ledning och lönsamhet.
Sex av fjorton visar samvariation men inget orsakssamband mellan kvinnor i styrelse/ledning och lönsamhet
En av fjorton visar tendenser till positiv effekt mellan kvinnor ledning och lönsamhet
Noll (0) av fjorton visar ett orsakssamband mellan kvinnor i styrelsen och ett bolags framgångar på marknaden.
Norge
Norge brukar ju dras fram som ett “positivt” exempel och visst, rent matematiskt har en del bolag uppnått det som lagen stadgar, men är det bra för näringslivet och näringsfriheten? Förstås inte.
Så här säger Mai-Lill Ibsen, norskt styrelseproffs med insideinformation:
”40% av [de norska] företagen bestämde sig för att undvika den nya lagen genom att avlista sig från börsen. Två tredjedelar av dem erkände att kvoteringsreglerna låg bakom beslutet.”
Hon säger också att den nya lagen INTE har stimulerat norska kvinnor att satsa på en karriär som styrelseproffs. Se här >>
Det finns också vederhäftiga underökningar som visar att kvoterade bolag visar en sämre utveckling än andra där ägarna – som står hela risken – får bestämma själva vilka som ska leda bolaget. Detta är också logiskt efter som kön i sig inte är en kompetens, bara en kollektiv egenskap, särskilt inte när den blir pådyvlad. Se här >>
Se även detta >>
Ett antal dumheter
Själva grundfrågan, som ingen kvoteringsfeminist vågar ta i, är hur någon person med en viss kollektiv egenskap (t.ex. kön)– och som inte är representerad i styrningen av ett privat projekt (t.ex. ett börsbolag) – med något rimligt argument kan anses ha dragningsrätt på annans egendom, d.v.s. kan kräva att få vara med och bestämma över det som någon annan arbetat upp, tagit risker med och driver. Det är ju egentligen ofattbart att frågan ens uppkommit. Lika ofattbart dumt som att en matematisk jämställdhet är något eftersträvansvärt: d.v.s. att man i en verksamhet räknar könsdelar och sedan om de är någorlunda lika i antal tror sig ha nått ett samhälleligt Nirvana.
Till dessa dumheter får också räknas ”demokratiargumentet”. Ett företag är inget politiskt projekt, det är per definition ett privat projekt i avsikt att tillfredsställa ett behov på en marknad och i processen bli belönad för det och i självklart måste grundaren och ägarna också få besluta om ledningen för sitt projekt. Varför ska de annars ta risken? Allt annat är djupt oetiskt och destruktivt för näringsfriheten och incitamenten för företagande liksom företagens möjligheter till framgångar. Vilket också tydligt framgår av faktasammanställningen ovan. ”Kompisargumentet” är också helt irrelevant. Om så en ägare sätter in sin udda polare marsianen i styrelsen, så är det hans eller hennes fulla rätt. Det är majoritetsägarnas bolag, för vilket de måste svara inför alla andra ägare och inte minst inför marknaden, som snabbt och brutalt kommer att korrigera en defekt ledning. Så fungera marknaden och måste det fungera om näringsfrihet och entreprenörskap ska kunna frodas.
För den som vill se fler av de obesvarade frågor som kvoteringsfeministerna ständigt duckar för kan göra det här (en sajt som ligger lite för fäfot för närvarande. Det finns gränser för hur mycket man hinner med – och så tror man naivt att den inte behövs: att förnuftet ska råda. Men icke sa Nicke.) Se här >>
Nu till Carolina Neuraths kolumn
Saken gäller som vanligt CN:s ständigt pågående mullvadsarbete för att få en lag om könskvotering till bolagsstyrelserna införd i Sverige. I denna kamp skys inga medel, inga övertramp är för stora. Det är bara att nöta på liksom, låtsas om man har rätt – alltid lurar det någon. Problemet är att de flesta läsare nog är klipskare än vad CN tycks tro. Istället för att stärka argumenten för kvotering sänker hon trovärdigheten för sin egen journalistik. Se här >>
Neurath tycks faktisk drivas av en så enfaldig matematiserad jämställdhetsvision som beskrivits ovan. Det i sig är ju anmärkningsvärt för en journalist som borde vara införstådd med marknadsekonomins funktionssätt. Efter att korrekt men vinklat citat av ett svenskt styrelseproffs, som angående styrelsesammansättning säger att det handlade om att ”sätta bolagets bästa i första hand, och inte könsfrågor”, kommer ljuget. Det måste vara medvetet. Neurath är ju så klart insatt i de undersökningar som rör hennes egna käpphästar:
”Samtidigt finns en mängd studier som slår fast att bolag med kvinnor på beslutsfattande poster presterar bättre och redovisar högre vinster än de som enbart har män i styrelserna. Några undersökningar som visar på motsatsen är svåra att hitta.”
What?! Nej Carolina, det finns inte EN ENDA underökning som visar något orsakssamband kring detta. Däremot flera data och en nämnd undersökning som visar på motsatsen. Se ovan.
Carolina Neurath ljuger alltså uppenbrligen medvetet läsarna rätt upp i ansiktet – och med SvD:s goda minne (man rör inte en journalistprisvinnare). Detta bygger dock inte en image av kvalitetsjournalistik, den SvD i den tidningskris som nu råder så väl behöver – men ändå inte riktigt förmår skapa fullt ut. Sorgligt.
När jag ändå är inne på avdelningen skojare måste jag nämna professorn i stats- och genusvetenskap vid Stockholms universitet Drude Dahlerup. Hon säger i en artikel i samma tidning: ”jämställda företag är mer framgångsrika än ojämställda” vidare ” – De som har hög andel kvinnor gör bättre resultat” Inget av detta stämmer förstås. Professorn delar agenda med Neurath och kör på i desinformationsspåret. Inte snyggt från en akademiker. Men vi måste inse att ”genusvetenskapen” erkänner inte ett popperianskt sanningsideal av falsifierbara hypoteser. Här råder ”maktanalys”: sanningen bestäms av den som har makten att offentligt hävda att man besitter den, genom fora som t.ex. seminarier, i undervisning, via böcker – och artiklar i SvD. >>
Tanken att ett specifikt kön i sig skulle ha någon inverkan på ett bolags utveckling är ju sig så befängd att ett barn kan förstå det. Men det är uppenbart att det inte handlar om förnuft för dessa bolagsfeminister det handlar om MAKT, man vill åt makt genom juridiska genvägar och då tycks alla medel vara tillåtna inklusive uppenbara lögner.
Sedan väntar jag och flera med mig fortfarande på svar på ett gammalt brev till journalistprisvinnaren.
Här är det igen >>
Eftersom inget svar kommer måste orsaken vara att inga hållbara svar finns, men det kan förträngas och ignoreras utan att det syns offentligt görs naturligtvis. Det är en självklar del av mullvadsarbetet.
Handen på hjärtat, vi vet det alla att Andreas Cervenka är den stora stjärnan på Svd Näringsliv, en stilist vida överlägsen Neurath och så mycket kunnigare och oerhört mycket intressantare att läsa. Skulle säga att Svd:s näringsliv står och faller med honom. Med CN:s tycks det tyvärr luta åt det senare.
Uppenbarligen är det andra faktorer än kompetens som avgör var ett stort journalistpris ska hamna.
17/8-13
Efter det att denna text skrevs har det framkommit ytterligare fakta kring kvoteringar inte bara till styrelser utan generellt: “Johanna Möllerström undersökt hur samarbete inom grupper påverkas av kvotering. En tydlig effekt syntes: När deltagare kvoteras in så minskar samarbetet inom hela gruppen. Inte bara gentemot dem som kvoterats in, utan generellt. Ett dystert resultat. Men egentligen inte förvånande.” Se SvD 15/8-13, ledare av Ivar Arpi.
Kvoteringsivrarna står nu helt utan argument. Det är slut. Game over.
Men kommer ledande tidningar och media att sluta ge luft åt de tokar som låtsas om att spelet ännu inte är slut, att det ännu finns en chans att debila politiker kan fås att svälja betet? Naturligtvis inte. Falsifierade vänsteråsikter hittar du överallt. Så länge maktägande politiker som Anders Borg kan säga att “– Det är uppenbart att det här löses i en väldigt, väldigt långsam takt. Jag tycker att argumenten mot lagstiftning gradvis eroderar och att skälen för att överväga lagstiftning har stärkts” >>, så kommer man att mala på med skrik, halvsanningar, rena lögner och högljuddhet. Det har ju fungerat förut för svensk lagstiftning ( t.ex. allt som har med sex och pornografi att göra).
Notera två saker: (1.) Det hela “löses” d.v.s. han utgår från att det det finns ett problem och att det är politikerna sak att räkna könsdelar i av andra ägda och drivna verksamheter och därefter uppstäla ett matematiskt problem. Detta i sig ger starka tvivel kring Borgs självständighet som tänkare. När han sedan (2.) säger att “argumenten eroderat”, så är han antingen medvetet lögnaktig eller bara okunnig. Att han skulle vara okunnig är det minst troliga.
Borg är verkligen ingen man med en karaktär som präglas av insikt om det viktiga i att principfast arbeta för sanning och rätt: som att de att åtgärder som befordrar välstånd och utveckling (borttagande av värnskatten) ska införas för landets bästa och argumenteras för inför medborgarna, även om det är till priset av trakasserier på Twitter och i A-pressen. Det kallas civilkurage och präglas av en önskan att kunna se sig i spegeln även efter att ens period vid makten är slut. Samma sak med kvotering. En man som en gång i tiden kommunicerat frihetliga principer och som rimligen måste inse värdet av äganderättens koppling till beslutanderätten, försöker göra på departementen verksamma genuskommisarier och några gapiga kolumnister i media till viljes, genom att desavouera sin intelligens. Det är inte snyggt och det är mycket tråkigt och destruktivt för Sveriges framtida utveckling.
