Medborgarskapsutredningen: Ett steg framåt men mycket fattas

(Denna text är en något längre version av den artikel som Svensk Tidskrift publicerade 24/5-13. Se här >>)

Så kom då den medborgarskapsutredning som Erik Ullenhag annonserade i januari 2012 bl.a. med orden: ”Sverige är inte och bör inte förminskas till en samling olika etniska eller religiösa enklaver som lever i parallella världar utan ömsesidig kontakt med varandra. Ett samhälle som vill utvecklas måste våga diskutera, ompröva och värna om sina värderingar, våga ta konflikt och debatt om det önskvärda.” (SvD 20/1-12)

Det som utmärker utredarna är dock inte en attityd av att frimodig våga ta en debatt om det önskvärda utan mer en typisk svensk återhållsamhet där det som kunde vara principiellt tydligt och konsekvent istället blir vagt och stannar på halva vägen. Några exempel följer nedan. (Om inte annat framgår är samtliga citat från SOU 2013:29.)

Huvudmannaskapet för ceremonierna

Ska man ha ceremonier som handlar om relationen medborgare stat så ska naturligtvis staten hålla i detta, medborgarskapet är en relation individ-stat och inte individ-kommun. Utredningsförslaget uttrycker i själva verket att den svenska staten inte förmår agera logiskt i något så centralt som välkomnandet till medborgarskapet, vilket lätt kan leda till misstanken att man agerar principlöst och ”pragmatiskt” även på andra områden t.ex. visavi skyddet av mänskliga rättigheter – ingen bra start på en livslång relation. Utredningen får i denna del underkänt för man inte resonerat logiskt och principiellt.

Ceremoniernas juridiska status och innehåll

Utredningen menar att ceremonierna ska var frivilliga och inte som i t.ex. Kanada och USA vara en slutpunkt i en medborgarskapsprocess efter vilken medborgarskapet erhålles. Något bärande argument för detta ges dock inte. Utredarna säger: ”Som vissa kommuner påpekat förekommer redan i dag att det uppstår förvirring kring dessa dokument, eftersom de ofta endast delas ut till personer som närvarar vid ceremonierna men kan uppfattas som ett bevis på själva medborgarskapet.”

Denna naturliga reaktion borde man, som i de anglosaxiska länderna, tagit fasta på och låtit ceremonierna bli obligatoriska – en verklig rite de passage – och att medborgarskapsbeviset, överlämnas i slutet av ceremonin, varefter medborgarskapet träder i kraft.

I stället har man krånglat till det och helt i onödan öppnat för missförstånd.

Språk, historia och värden

Vad gäller svenska språkets betydelse för integration och arbete har utredningen hamnat relativt rätt. Man föreslår en språkbonus innebärande att den som lär sig det svenska språket kan erhålla medborgarskap tidigare än annars eftersom detta vitnar om en uttalad ambition att bli delaktig i det svenska samhället. Den argumentationen kan man acceptera, även om det förvisso även finnas andra mer maliciösa skäl att snabbt får svenskt medborgarskap. Men i linje med utredningens extrema försiktighet anser man sig inte kunna kräva ens det enklaste test för att konstatera kunskap i det språk utan vilket den nye medborgaren – och även det mottagande – kommer att få problem. Det är beklagligt.

När det sedan gäller de krav på kunskaper om landets samhällsfunktioner och historia har utredarna gått helt vilse. Följande länder har, förutom någon form av krav på förståelse av landets språk, även krav på ett minimum av kunskap om landets styrelseskick, fri-och rättigheter, kultur och historia: Australien, Danmark, Frankrike, Kanada, Norge (delvis), Tyskland, USA.  Men enligt de svenska utredarna är dessa krav helt onödiga och det räcker gott med bara språket.  ”…vidare kan den som har kunskaper i svenska också tillgodogöra sig kunskaper om samhället. Mot den bakgrunden finns enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl för att knyta kunskaper om samhället till naturalisationsförfarandet.” Några övriga skäl än denna vaga förhoppning ges inte till varför en garanterad, från mottagarlandet medvetet utformad kunskapsgrund att bygga vidare på, inte föreslås. Man anar att det skulle kunna bli alltför arbetsamma ”konflikter” som måste tas med de som förespråkar ett helt kravlöst (och därmed lågvärderat och poänglöst) medborgarskap.  Inte imponerande. Utredningen uttrycker den sedan decennier manifesterade svenska självspäkningen vad gäller att framhålla något som skulle kunna tolkas som en självmedveten och stolt hållning (hua!) till det egna landets samhällsskick, kultur och historia.

Men kulturellt självförakt leder lika lite som ett förfrämligande i olika språkliga enklaver till att demokratin med lika rättigheter för alla och en civil fred kan vidmakthållas och utvecklas. Det krävs en känsla av gemenskap som bara ett delat språk och en delad historia – och en gemensam framtid – kan ge. Men äganderätten till den historien är inte – nota bene – etniskt bestämd eller kravsatt utan tillkommer alla som blir medborgare i det nya landet. Men då krävs ett erkännande om att landet faktiskt har en historia och står upp för den! Det är inte svårt att hålla med statsvetaren Andreas Johansson Heinö, när han säger ”Mångkulturalism som hindrar självsäkra uttryck för majoritetskulturen är kontraproduktiv; en kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i. [!]” (Ur boken Hur mycket mångfald tål demokratin).

Att tona ned, förringa eller mot bättre vetande förneka det mottagande landets egen kultur i tron att det gynnar integrationen är nog den enskilt mest korkade idén (eller snarare attityden: den är av förklarliga skäl inte genomförd som idékomplex) som hittills kommit fram i integrationsdebatten.

Redovisad kunskap i institutionella förhållanden och historia är bara positivt för båda parter i medborgarskapsavtalet, vilket de stora invandrarländerna insett. Men Sverige som först de senaste årtiondena implementerat en relativ massinvandring från en mängd tidigare okända kulturer har ännu inte förstått hur detta ska hanteras för att bevara en nationell samhörighet. Man famlar, tar myrsteg och processen går lätt i stå vid minsta kritik från kravlöshetens destruktiva apostlar.

Här följer nu några förslag utifrån ovanstående resonemang som bättre än utrednings är ägnade att stärka både den nye medborgarens möjligheter att finna sin plats i landet, förstå det på ett grundläggande sätt samt att staten markera den samhörighet med Sverige som utredarna mycket riktigt säger är en av det svenska medborgarskapets viktigaste funktioner.

Hur det kunde ha låtit om man bättre följt utredningens direktiv: 

1. Processen för naturalisation fram till ceremonin

Inför, förutom ett grundläggande språkredovisning i svenska, ett kunskapskrav gällande märkeshändelser och personer i svensk politisk och kulturell historia, de demokratiska institutionernas namn och funktionssätt, viktiga mediekanaler för samhällsdiskussion och ur man agerar för att göra sin röst hörd, föreningslivets funktionssätt samt aktuella och populära verksamheter (t.ex. idrottsgrenar) personer och traditioner. Utbildningsmaterial för detta tas fram enligt modell från Kanada.

2. Medborgarskapsceremonin

Medborgarskapsprocessen är komplett efter genomgången ceremoni under vilken även en trohetsed ska läsas kollektivt av de närvarande. Ett bevis på erhållet medborgarskap ska utges i slutet av nämnda ceremoni i form av vackert diplom. Vid varje ceremoni ska en så högt uppsatt person som möjligt i den svenska staten (företrädesvis och där det är möjligt statschefen och medlemmar av dennes familj) inleda ceremonin med ett tal.

3. Medborgarskapshus

Landskapen är uråldriga identitetsområden i Sverige. Det är därför lämpligt att staten i samråd med kommunerna i resp. landskap tillskapar ett förändamålet värdigt medborgarskapshus. I detta finns förutom en lämplig ceremonisal också permanenta och löpande utställningar om svensk historia samt mer tillfälliga om aktuella händelser, trender och personer. Att besökas även av skolklasser etc. som ett led i förståelsen av och samhörigheten med sitt eget land.

Slutord

I en utopisk värld av sunt förnuft och insikt skulle förstås dessa förslag vara självklara och implementeras utan dröjsmål – eftersom de stärker integrationen och samhörigheten med det nya landet – men, om några reaktioner alls kommer, så kan man istället se fram emot att man på mediala plattformar drar fram sina väl använda ”stalinorglar” laddade med invektiv, medvetna missförstånd och allmän dumhet.  Sedan avfyras i rask takt salva efter salva mot den som påstås hysa, vad ska vi tro – ”exkluderande åsikter”? eller något ännu värre (här är man väldigt fantasifull).

Ett svischande tjutande ljud hörs över natthimlen när pjäserna fyras av mot sitt inte särskilt berörda mål. Det märkliga är att svenska politiker tycks tro att dessa fåniga bombardemang är viktiga, ”en opinion” liksom. Man lyssnar ängsligt och backar hem. Inte särskilt klarsynt och definitivt inte statsmannamässigt, men ett typiskt inslag i dagens svenskhet är det likväl – ett inslag som vi kanske en vacker dag, i en avlägsen framtid, kan släppa och lämna bakom oss.

 

 

 

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Konstitutionella frågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera