(Skapad 2009-08-31 överförd från kommentaren 1.0. Ursprungligen publicerad i tidningen Kulturen.)
En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen ”Figurationer, Realism och romantik i norsk samtidskonst” som visats på Edsviks konsthall i Sollentuna utanför Stockholm. Utställningen pågår t.o.m. 13/9-09.
Försvararna och bejakarna av figurationer har på olika håll bl.a. i utställningskatalogen gått i ställning mot modernismen som man menar är hegemonisk och förtryckande och i stället lyft fram – som en intressant och alternativ strömning – det man kallar retrogardismen. Denna skall ses som en rörelse i opposition till det moderna genombrottet från dadaisterna och framåt och för ett bejakade av den klassiska västerländska bild- och hantverkstraditionen inom måleriet.
Lars O Ericsson (SvD 8/12), menar att de ideologiska stödtrupperna för den figurativa skolan är historielösa. Modernismen är inte längre dominerande som konstriktning, utställningens agitatorer slår in öppna dörrar.
Mot detta invänder bildkonstnären och konstprofessorn Paul Grøtved (SvD 12/8) att det må vara att modernismen som konstriktning – d.v.s. den konceptuella provokationen som affärsidé – i ett bredare perspektiv har förlorat sin dominans men att den som ”institutionell hegemoni” fortfarande håller ställningarna. De första reaktionerna på utställningen talar klart till Grøtveds fördel. Många recensioner i allmänhet och Eva Ströms i synnerhet (Sydsvenskan 25/7) hade karaktären av grindvaktspamflett. Något skulle motas bort, är tydligt artfrämmande, ska inte in på domänen! Vad är då bättre än den gamla hederliga stigmatiseringsstämpeln, således upp med det beprövade nazistkortet. Vad Ström och andra inte räknat med var att den tiden då sådana billiga tricks funkade är förbi, motståndaren kan numera tala och har vissa intellektuella resurser att göra det. Resultatet har blivit en kraftigt skadeskjuten kritikerinstitution. Ett hål, en blotta: vilka ska nu stiga in och ”ta för sig”? Om några år kan vi summera.
Angående Lars O Ericssons anklagelser om en historielös debatt så tycks mig hans eget perspektiv inte riktigt fånga det väsentliga. De ansatser till figurativ konst som gjordes av nydadaismen och popkonsten på 60-talet var ju helt klart inom modernismens råmärken med provokationen och kulten av ”den nya” som ledmotiv. Att t.ex. att lyfta in kommersiella massproducerade serieteckningar på konstscenen är ju egentligen bara en fortsättning med andra medel av Duchamps flasktorkare från 1914. Men förstås ett intressant och givande grepp. Dock måste det noteras att den figurativa/föreställande konsten har allt funnits som en underström bakom modernismen ända sedan dess början och fram till nu. Så det figurativa i sig är inget nytt eller revolutionerande – här är hela etiketteringen och debatten klart missvisande. Det som särskiljer retrogardismen (för att nu fortsätta med den beteckningen) är framförallt återvändandet till det klassiska hantverket såsom det utvecklats från ca 1400-talet och fram till modernismens genombrott och dess förkastande av både det klassiska hantverket ”salongsmåleriet” och den västerländska figurativa kanon. Till detta skall även läggas en tydlig oppositionslusta och intellektuell artikulering av motståndet mot modernismen som etablerad institution.
Karantänsatta begrep åter till heders?
Nerdrumskolan och dess avläggare vill helt enkelt växla spår från kulten av det provokativa och ringaktningen av den västerländska konsttraditionen pre Duchamp, till ett uttryck där ett så udda och karantänsatt begrepp som skönheten och kanske t.o.m. det sublima som grundteman står i fokus. Till detta ska läggas möjligheten av att utifrån denna nya estetiska plattform åter börja bearbeta existentiella ämnen av klassiskt snitt; kärleken, döden, lidandet, åldrandet, naturen som besjälad eller mysterium etc. Saker som vi av naturliga skäl finner väldigt lite av i modernismen – och som också – förstås– är huvudorsaken till dess bristande förankring och sympati bland och från medborgarna i gemen. Provokation och s.k. installationer och konceptkonst som kräver tungomålstalande kritiker för att ”förstås” appellerar inte på människor som vänder sig till bild- och skulpturkonsten av samma skäl som till litteraturen: att dels bli estetiskt berikade, underhållna, kanske upplysta och i bästa fall få en genomlysning av de stora frågorna, som hos Shakespeare, Strindberg eller andra mästare – och då inom ett traderat formspråk eller ”schemata” för att använda den geniale konstvetaren E.H. Gombrich terminologi. Kreatörer av nämnda typ har som bekant varit lika vanliga inom den modernistsiska bild- och skulpturtraditionen som frihetliga humanister var inom den sovjetiska politbyrån.
Om vi renodlar finner vi följande särdrag:
1.En konst som vi kan sammanfatta under begreppet modernismen. Det karaktärstypiska är dels kulten av ”provokationen”, som i sin tur är en del av den radikalpolitiska (marxistiska eller anarkistiska) idén om att konsten måste ”reta borgaren” och ”provocera etablissemanget” – och dels kulten av ”det nya”, som blir en naturlig del när åtminstone 600-årig bildtradition förnekas som förebild och där kritikerkåren har som en av sina främsta positiva värderingsnycklar det som är ”nytt”.
2. En konst, låt oss här kalla den retrogardismen, som vill knyta an till förmodernistiska epoker där respekt för hantverkstekniken är en viktig del som ett avstamp för större konstnärliga möjligheter, liksom att man inte har några problem med att knyta an till äldre figurativa traditioner och motivkretsar, samt inte minst, att själva anslaget syftar till att fånga det som denna kanon i huvudsak arbetat med när den är som bäst, nämligen att dels via natur och föreställande element uttrycka rent estetiska värden i färg och form samt dels att spegla existentiella värden och ”de stora frågorna”.
Frågan man ställer sig inför utställningen och inför de verk som producerats av denna retrogardism är: vilka kopplingar finns mellan pretentioner och resultat? Vilka konstnärliga värden bär och vilka förblir tekniska ekvlibristnummer?
Mig tycks det som att Nerdrum med avläggare har funnit sådan glädje i att man funnit tillbaks till en svunnen teknik att man excellerar i den för dess egen skull och att man fastnat i en slags manierism även i motivkretsar: där man målar riddare och bönder eller vattenbärare i samma manér och färgskala och ålderdomliga klädesplagg som på den tid det begav sig. Teknik, absolut! Men varför plagiera färgskalor, klädedräker och motivkrets? Vad är poängen att göra bilder som kan sammanblandas med originalen från den epok man plagierar? Man talar om att detta görs i ”medveten protest” mot samtidskonsten/ modernismen. Men mig synes det mest som excellering i teknik och att man visar att man kan måla rustningar som de gamla mästarna. Jag säger inte att bilder med mytisk eller mystisk tendens är utan värde tvärtom, men ett historiserande måleri utan nycklar eller ingångar till vår egen tid kommer alltid att skapa ett främlingskap till betraktaren och i bästa fall stanna vid dekor och yta. Förmodligen är detta en nödvändig övergångsfas. Men det finns helt klart något klaustrofobiskt, instäng i många av dessa verk.
Men de konstnärer, som med sin fantastiska tekniska hantverksskicklighet som grund, hittat sett egen tonfall – och även skapat ingångar till vår egen tid eller använt den tidlösa naturen som motivkrets – är de som på allvar berör och som också kan bidra till att återerövra de breda folklagrens respekt för bildkonsten som en viktig hantverksbaserad konstform. Som exempel på den estetiska delen singulärt isolerad kan man ta Frank Brunner (f. 1971) som med sin fantastiska serie ”Rosenbuske” via sin hantverksskicklighet, färg och formkänsla möjliggör en stark skönhetsupplevelse där estetiken i sig står i fokus med naturen som motivbas.
Frank Brunner, Rosenbuske II, 2001.
En radikalt annorlunda karaktär framstår i Christopher Rådlunds verk. Om valet står mellan pennfäktaren Rådlund och konstnären så väljer jag 10 gånger av 10 konstnären. Hans verk ”Shostakovitch in Memorian” t.ex. är tvivlesutan ett genialiskt verk. Från det kreativa musikaliska geniets tänkta utblick förnimmer man starkt och drabbande hela den ödeläggande dystra kraften i det paranoida totalitära samhället. Så får hantverksskickligheten och det estetiska ögat till slut även samhälleliga och politiska aspekter! Se där vart åt det kan bära hän när figurationerna och en lysande teknik släpps loss!
Christopher Rådlund, Shostakovitch in Memorian, 2006
En radikalt annorlunda karaktär framstår i Christopher Rådlunds verk. Om valet står mellan pennfäktaren Rådlund och konstnären så väljer jag 10 gånger av 10 konstnären. Hans verk ”Shostakovitch in Memorian” t.ex. är tvivlesutan ett genialiskt verk. Från det kreativa musikaliska geniets tänkta utblick förnimmer man starkt och drabbande hela den ödeläggande dystra kraften i det paranoida totalitära samhället. Så får hantverksskickligheten och det estetiska ögat till slut även samhälleliga och politiska aspekter! Se där vart åt det kan bära hän när figurationerna och en lysande teknik släpps loss!
Denna utveckling av vad jag skulle kalla en nyhumanistisk trend med det figurativa hantverksmästerskapet som grund ställer stora krav på kritikerkårens tolerans och öppenhet. Säkerligen krävs i detta land nya krafter i den delen för att öppna upp och bredda synfältet.
På jakt efter en motivkrets
Om det är något som modernismen har missat under sin hegemoniska period under 1900-talet så är det samtidens mänskliga tragedier och konflikter. Särskilt gäller detta de identitetsgivande och humanistiskt civilisatoriska aspekterna av vår historia. Ett område där bildkonsten kan generera förlösning katharsis och förstärkning av positiva civilisatoriska känslokomplex. Ta alla dessa symbolmättade händelser som skulle kunna skildras med djup och finess av alla dessa nya hantverkets mästare: infångandet och avrättningen Claus von Stauffenberg efter mordförsöket på Hitler, Raoul Wallenberg i Budapest eller inför bortförandet till glömskan. Heroiska dåd av broderskap, systerskap och solidaritet under de långa krigen mot totalitarismen. Bilder i kraft av sitt motiv och utförande kan ha en positiv stärkande kraft på humanistiska och demokratiska värden, något som vi aldrig sett hos den provokativa modernismen vars grundvärden kan innehålla mycket bara inte en inriktning på skönhet och humanistiska pro-civilisatoriska budskap eller aspekter. Särskilt inte heroism eller tragik som något förlösande, stärkande, inspirerande och meddelat på allvar.
Vi har vidare alla dessa fruktansvärda brott under det blodiga 1900-talet fram till våra dagar som väntar på en starkare gestaltning än de fått inom bildkonsten: Gulagarkipelagen, nazismen som nämnts, de medvetet utförda svältkatastroferna i Ukraina och Kina, folkmorden i Kambodja, Rwanda m.fl. Vi har förstås också det enkla vardagliga ämnena med den nutida människan i sin miljö fångad i sin karaktär snarare än i ett fotografiskt uttryck. Och förstås även en utveckling av det sköna i Brunner anda. Allt från abstraktion till figurativt klassiskt mästerskap borde nu vara möjligt!
Kanske kan en läkning nu påbörjas av det brott, det totalitära förakt mot det föreställande och den västerländska kanon som modernismens så länge odlat – och som kommer att bli dess fall.
Slutet för modernismens som institution?
Rent institutionellt kommer modernismen och dess klienter att bita sig fast så länge den omedvetna naiva (eller korrumperade?) staten fortsätter att pytsa in pengar i systemet. Utan detta självdör garanterat hela modernismen i dess uttjatade provokativa delar eller kvarstår om behov och intresse finns genom enskilda mecenater och delar av den borgerlighet som upparbetat ett visst gillande av att bli ”retad”. If so – fine with me. Men institutionella lösningar som cementerar en modernistisk konstinstitution är inte fine. Stöd för ökad bredd i det svenska kulturlivet efterlyses! Öppna upp för avdrag från mecenater till konst, kultur och vetenskap, rejält och kraftigt! Stryp det ”sovjetiska” kulturrådet så som varande det planekonomiska monster det är. Ser vi på historien på det antika Grekland, renässansens Italien och framåt, så är det när en hantverkstradition bildas, när stöd från många håll kommer, när konstnären värdesätts som estetisk och existentiell värdeskapare, när hon konkurrerar om mästerskap med andra. Det är då blomningen sker, det är då tidlösa värden skapas.
