8/5-13
Jag trodde grävdebatten var avsomnad och klar och att alla insett att Janne J vunnit den på walk over, och att radikalfeminismen lidit ett svårt nederlag. vilket ju är det oundvikliga resultatet när man studerar materialet närmare. Detta har dock inte nått fram till alla tydligen. Nu dyker ytterligare ett debilt inlägg upp. Se här >>. Vad som helst tydligen utom sanning och konsekvens.
31/3-13
Detta inlägg skulle bara bli en kort resumé över “grävdebatten”, men när jag trodde jag var klar så dök det upp ett nytt spår som måste nystas upp och till slut blev det till en ganska så lång essä om ett mediaklimat och en ideologi som gått helt över styr.
Rekommendationen är att ta en kopp kaffe/te och sätta av minst 30 minuter till läsning och reflektion.
Ännu bättre är att först lyssna igenom hela debatten och sedan läsa resten, men då talar vi om ca ytterligare 1 timme. >>
Sammanfattande preludium
Några etablerade mediaprofiler som Johan Hakelius och Janne Josefsson reagerade i mitten av mars 2013 på den devota inställning och den röda matta som under krypande bugningar rullats ut av ledande media för Maria Sveland och hennes nya bok “Hatet”. Hakelius agerade från Aftonbladet 11/3-13 och dessförinnan Josefsson på Grävande Journalisters seminarium 9/3-13. Sistnämnda persons deltagande på seminariet och de frågor han där ställde till Sveland resulterade i diverse anklagelser från talträngda feminister mot Janne Josefsson särskilt, och män ”med makt” i allmänhet, innefattande att de sysslade med ”förminskning”, ”härskartekniker” och att de inte var människor vars åsikter var värda respekt utan ”gubbslem” som måste lära sig att ta mindre plats.
Gräv 1
För Hakelius tirad se här >> Ingen stor dagstidning utom Expressen hade någon form av substantiell kritik. I Expressen kunde man dock läsa bl.a. följande: ”Maria Sveland verkar okritiskt ha svalt 80- och 90-talens mest enkelspåriga radikal- och vänsterfeminism i synen på våld i nära relationer…”men även här var kritiken inte särskilt radikal utan levererades fortfarande utifrån en vänsterfeministisk s.k. diskurs. Se här >>. INGEN journalist i alla de morgon- och kvällssoffor Sveland fått sitta och göra reklam för sin bok i, har ställt EN ENDA kritisk fråga om innehållet eller de “teser” som drivs i boken.
Mest patetisk i detta sammanhang var kanske intervjun med den i sammanhanget devote Beppe Starbrink som i SVT:s Gokväll (7/3-13) inte bara såg ut som han jobbade på Leopard förlag utan också på ett komiskt/förrädiskt (stryk det som ej önskas) sätt blandade ihop Maria Svelands radikalfeminism med ”jämställdhet” (som även kan ha en fullt legitim liberal definition utifrån likhet i rättigheter, men respekt för olikheter i utfall). Frågan som ställdes var ”vad är det som gör att vissa människor är så rädda för feminism och jämställdhet att de är beredda att hota med våld”. >> Tid ca 9.17
Den kvasipsykologiska förklaringen att det skulle handla om rädsla som grund för hot är också noterbar sammanhanget. Det kan faktiskt lika gärna handla om en mental störning, aggressivitet p.g.a. att man tar åt sig personligen av kollektiva förödmjukelser och har dålig impulskontroll m.m. Orsakerna bakom hoten lär således variera från person till person. I fallet med den socialdemokratiske kampanjarbetaren som stod bakom merparten av de allvarligaste/sjukaste hoten mot många prominenta kvinnor (och som enligt andra kvasispykologer borde varit en SD:are med relationsproblem) så gav han själv följande, inte helt uttömmande förklaring: ” – Jag gjorde det under en period när jag mådde dåligt…” >> Inte helt kristallklart vad detta mer exakt betyder, men att tolka in rädsla för feminism eller “jämställdhet” i motivbilden känns minst sagt långsökt.
Starbrink avslutar med att fråga om vilka de viktigaste feministiska frågorna är just nu (och som då kan förstås som motiv för den “vrede” som dessa feminister tycks hysa och profitera på). Tre saker nämndes av Sveland. Dessa tre ting föranleder mig att här göra en snabbanalys av radikalfeminismen. En mer omfattande analys skulle säkerligen kunna göras, men slutsatserna skulle i och med en sådan knappast förändras. Men om ett förlag vore intresserat av – och hade kurage nog (där sprack det) att ge ut en bok med titeln “Den svenska statsfeminismens uppgång och fall”, så ska jag i alla fall fundera på saken.
En snabbalanys av radikalfeminismens grundteser utifrån Svelands tre punkter
1. Våldet mot kvinnor.
Kommentar: detta är inte ett feministiskt problem det är ett samhällsproblem på samma sätt som våld mellan och mot män är det (mycket större i absoluta tal dessutom). Det måste hanteras via empiri: vilka är förövarna, varför gör de det, vad kan vi göra för att stoppa det? Svepande förklaringsmodeller som “patriarkatet” eller alla män är medskyldiga, etc. leder absolut ingenstans, förutom att de de facto är utan substans, d.v.s. ohållbara.
2. Löneskillnaderna
Kommentar: Här tror radikalfeminister av Svelands typ på fullt allvar att det är “könsmaktsordningen”, “sociala strukturer” som orsakar de skillnader som görs i yrkesval av kvinnor resp, män.; att det t.ex. är fler män inom byggsektorn eller teknikyrken beror på att dessa människor under sin uppväxt utsätts för en allvarlig hjärntvätt som lär dem vad de ska intressera sig för när de blir äldre. Att det skulle finnas intressen som individer av olika kön generellt dras mot som teknik, fysiska yrken, vård, service p.g.a. inneboende evolutionärt skapade beteendeinklinationer finns inte i deras föreställningsvärld. Människan är helt formbar enligt dessa brillianta teoretiker: vi har fötts som blanka kort/tomma kärl och med den utrustningen lyckats överleva i hundratusentals år. Någon evolutionärt beteendebagage kan vi således per definition inte ha med oss. (Exit hela evolutionsteorin). Här måste vi då först räkna bort alla oss med erfarenhet av att se barn växa upp– hur fasta de är i sin personlighet och läggning trots påverkan från allt och alla i sin uppväxt. Och vi måste förstås också blunda hårt inför de samhällsexperiment (säg Sovjetkommunismen) där man försökt skapa den nya socialistiska människan fri från alla “borgerliga” och /alt. “patriarkala fördomar” som t.ex. den att man mer vårdar det man äger än det som alla d.v.s. “folket” eller “samhället” sägs äga. Kan t.ex. en radikalfeminist förklara de beteendeskiftningar som sker under tonåren mellan heterosexuella pojkar och flickor– och den ökade emotiva såväl som erotiska attraktion mellan dem som då äger rum – med påverkan från patriarkatet? Kan kan detta – och de känslostormar som följer – någonsin vara inlärt? Naturligtvis inte. Bevisen för beteendeförändringar relaterade till olika hormonnivåer är förintande och kan hur gärna de än skulle vilja det (och de vill de) inte viftas bort. Och om nu hormoner (ytterst gener) påverkar beteendemönster i tonåren varför skulle de inte göra det resten av livet också? Det finns ingen logik i att det inte skulle göra det. Radikalfeminsmen stupar till slut på kärleken. Där tog det slut.
Vidare så är det motsatt all erfarenhet att människor är som pavlonska hundar vilka beter sig enligt könsmässiga (eller andra) förväntningar. Den som uppfostrat ett barn känner detta som ett faktum. Det är dessutom en ganska bedrövlig människosyn (och farlig) som leder till att det upplevs vara rätt och riktigt att sätta människor i omskolningsläger för att få fram en “bättre” människa enligt någon utopisk planritning t.ex. det som nu sker överallt på våra daghem.
I en marknadsekonomi – för att nu återgå till frågan om löneskillnaderna – så är det förstås så att om man arbetar mer än det motsatta könet i stora kollektiva system med liten lönekonkurrens, arbetar mer deltid och är sjukskriven mer så drar detta upp löneskillnaden totalt sett mellan könen, men denna skillnad är förstås då inte grundad i diskriminering. Man talar ibland om att det finns en “oförklarade skillnad” mellan könen (där man tagit hänsyn till de flesta relevanta faktorer) med runt 1 % i seriösa undersökningar. >> Denna procent kan bero på slumpartade faktorer och är i alla händelser så liten att den inte kan tjäna som argument för en radikalfeministisk förklaringsmodell.
Teorin om könet som en social konstruktion saknar helt stöd i modern biospykologisk forskning, således måste denna förträngas eller baktalas. Men när man ändå blir konfronterad med dessa forskare så visar man hela vidden av sin självgoda intolerans och okunskap. >>
3. Hemarbetet – det “obetalda arbetet”
Här kan man bara säga att feministerna pratar om allt utom livet. Vad som är värt att leva för: är det att att arbeta i sitt anletes svett för att får samma pension som mannen eller kan det i linje med punkt två vara frivilliga val att prioritera barn och hem och tro att kärleken håller och under tiden se till att man har ett bra äktenskapsförord och vara trygg i sin giftorätt?
Det är hur som helst kvinnans val och ingen politiker – eller “intellektuell” – har rätt att håna eller trampa på deras livsval, än mindre hänföra det till en patriarkal konspiration, på grund av att hon inte bidrar “optimalt” till ett mätbart BNP-resultat. Det finns andra värden i livet. Låt oss respektera dem.
Radikalfeminismen är således, för de som händelsevis tror något annat, en intellektuell kökkenmödding som inte går att ta på allvar. >> Och försöker man hitta någon sammanhängade substans rent teoretiskt i Svelands ”teoribildning” så går man garanterat bet. >>
Sveland och Ström
Tidigare har Sveland fått breda ut sig på två helsidor på DN:s kultursida >> där, även om man gör en intensiv närläsning, det enda man kan få ut av artikeln är:
1. Personer som Per Ström inte bör lämnas utrymme i media att framföra sina åsikter.
2. Eftersom Breivik hatade feminister av alla schatteringar så är en kritik av feministisk teori och attityd rasistisk (!), samt förstås det viktigaste av allt:
3. Världen måste få veta att Sveland har ont i magen av sakernas allmänna tillstånd.
En redaktör med kurage och kvalitetsanspråk hade refuserat eländet eller i alla fall kokat ner det till en notis på ca 500 tecken och sedan fyllt spalterna med något med större intellektuell halt. Men här talar vi om en äkta kärnfamiljshatare och radikalfeminist, då bjuds det utrymme: då lämnas den stora megafonen över. Folket (fast egentligen redaktörer och kollegor) ska adresseras och talas till rätta om vilka debatter som bör och inte bör tillåtas. Noteras kan att Pär Ström, som Sveland anser inte ska få utrymme i offentliga debatter och som det enligt vokal uppgift under grävdebatten, ”det är under hennes värdighet att debattera med” (enl. ljudfil nedan) nu också har lämnat debatten, enligt egen utsago p.g.a. allvarlig mobbing och hot. Pär Ström har kallat sin, enligt många feminister uppenbart extrema och hotfulla uppfattning för ”jämställdism”. Den innebär i korthet att män och kvinnor ska behandlas lika och att man ska respektera utfallet av deras respektive livsval även om detta resulterar i könsspecifika skillnader. (Hua…visst är det läskigt?) Läs själva här >>
Här har vi ett obehagligt försök att förklara varför det är legitimt att vara jättearg på Per Ström (och legitimera mobbing?). >> Dessa befängda inlägg pulveriseras här >> och här >>.
Det som blir tydligt när man läser detta är hur ohederligt dessa vänsterfeminister argumenterar, hur man skruvar på fakta och medvetet eller omedvetet missar själva poängen i det Ström för fram.
Gräv 2
Så ser det alltså ut i dagens mediasverige på högsta ort, man har en GEMENSAM hjärna, man ”tänker” likadant, man marknadsför extrema och illa underbyggda teorier som om det vore självklarheter. Obehagligt är bara förnamnet. Detta alltså inom en yrkeskategori som enigt sina egna ideal ska vara kritisk mot auktoriteter, frigjorda och någorlunda fördomsfria.
Man slår fast könsmaktsordningen men kan inte ens börja förklara, utan att idiotförklara alla kvinnor, varför den ”reproduceras” i en liberal demokrati där de legala rättigheterna att utforma sina liv som man vill och förmår existerar. Om nu kvinnorna i demokratiska rättsstater överallt är förtryckta av “patriarkatet” så måste man också blunda för det faktum att män är i majoritet bland samhällets utslagna, i utsatthet för våld, i självmordsstatistiken och att mannens genomsnittslivslängd är kortare än kvinnans. För att nu nämna några få av all motsägelser som finns i könsmaktsordningsparadigmet. Den lider vidare svårt av extremt förträngnings- och förnekelsesyndrom mot all rationella vetenskap som på ett närmast övertydligt sätt visar att de skillnader mellan könen som finns i livsval, yrkesroller och generella beteendemönster har evolutionsbaserade biospsykologiska förklaringar. Kort sagt är radikalfeminismen, liksom f.ö. all kollektiviserande feminism/ideologi, präglad av ett extremt tunnelseende, med en inbyggd intolerans för alternativa förklaringar. Kort sagt en ”closed shop” för verklig forskning som motsäger deras grundaxiom. Det finns dock en viss rationalitet i detta: skulle man öppna för ifrågasättande så skulle man ju finna det som en utomstående frihetlig och rationell humanist inte kan undgå att finna, d.v.s. att teorierna står på samma empiriska grund som astrologi eller jorden-är-platt-sällskapet.
Det faktum att jag här intar en kritisk stans mot en kollektivistisk kvasi-intellektuell rörelse innebär att jag kan drabbas (as if I cared) av deras argumentationsstrategi; invektiv och glåpord och otidiga påhopp. Kanske kommer de som är kritiska mot radikalfeministisk teori eller allmänt kollektivistiska ideologier i en framtid t.o.m att drabbas av polisiära aktioner och dras inför domstol. Ta nu ett djupt andetag, men detta tycks faktiskt inte vara ett för tidig aprilskämt. Se här >>.
En dålig norgehistoria? Man kan ju hoppas, men svenska “intellektuella” har uppenbarligen varit involvereade som t.ex. Leninpristagaren Mattias Gardell och Maria Sveland själv. Detta tyder på att de ändå kanske skulle kunna få någon spridningseffekt även till vårt land.
Gräv 3
För att nu efter denna måhända något utdragna men nödvändiga utvikning återgå till debatten på Gräv så intervjuas i samband därmed Sveland i tidningen Journalisten >>.
Citat:
“Du är också kritisk till att debattörer som Pär Ström bjuds in av medierna. Varför ska de hållas kort?
– Därför att de konsekvent förvränger fakta och är på en så låg nivå att det är absurt att bjuda in dem till debatter.” Läs igen och igen. Jämför sedan debattnivån på det Ström skriver med det Sveland och hennes fränder säger. Slutsatsen kan bara bli en: det finns bara en part som förvränger fakta och lägger sig på en pinsamt låg nivå – och det är de facto inte Ström.
För ytterligare information om Svelands relation till fakta, se här >>.
Sveland avslutar intervjun med det ominösa”: “Jag tror att vi måste våga vägra ta debatten.” Det var detta som Janne Josefsson på goda grunder hade reagerat på och som han vill konfrontera Sveland med. För det är ju faktiskt en åsikt som slår mot själva grunden för en demokrati och själva motivet bakom yttrandefriheten: nämligen att alla åsikter ska kunna mötas och att förnuft, humanism, empiri och etablerad kunskaps till slut sorterar ut de allra mest okunniga och extrema från debatten för att till slut kunna nå en slags syntes, best practise, som leder framåt och kan utveckla samhället med bibehållen respekt för medborgarens frihet och självbestämmande.
I Svelands värld så finns det bara en korrekt uppfattning (hennes egen och ideologiska likasinnade), och den ska förstås ges offentligt utrymme, men utan mothugg. De ska “vägra ta debatten” alt. faula ut motståndaren med invektiv. Detta beskrivs med stor tydlighet här >>.
Blir det ändå mothugg eller ställs skarpa frågor som den Janne Josefsson gjorde på grävseminariet, ja då blir Sveland plötsligt ett drabbat offer som “förminskas” och de som framför åsikterna använder “härskarmetoder”, samt att förstås att hon ”mår dåligt” alternativt ”får ont i magen”. Men som en klok kvinna sagt: det är när man ignorerar någon utan orsak som man kan tala om ”förminskning”: att ställa en fråga eller diskutera en persons åsikt är tvärtom att visa respekt >>.
Respektlöst är däremot vänsterfeministernas ordval och tilltalsattityd mot de som ifrågasätter deras teser. Ta till exempel Svelands tillskyndare Sofia Mirjamsdotter som slet åt sig mikrofonen och drog till med det respektfulla tilltalet ”gubbslem”, ett tilltag som vänsterfeminister på olika håll sedan försökte/försöker skämta bort >>.
Gubbslem – en etymologisk analys
Jag har inte ens bland nazisternas eller kommunisternas glåpord mot sina, så småningom likviderade, motståndare kunnat hitta motsvarigheten till ett så lågt och djupt kränkande uttryck. Låt mig därför dröja något vid hur och varför detta ord visar ett bottenlös och oresonligt förakt för en människa av manligt kön. Vi kan först konstatera det självklara i att det är ett invektiv, det är tänkt att vara nedsättande. Först har vi förleden ”gubb” från ordet ”gubbe”. Här alluderas uppenbart på nidbilden av en äldre man ” den sure och otrevlige gubben som ständigt gnatar och bråkar och som byns alla barn är rädda för, och den skröplige gubben som mödosamt hankar sig fram med en käpp” >> Till detta lägger man substantivet ”slem”. Ordet har få positiva konnotationer istället väcker det tillsammans med förleden gubbe associationer till en gammal man som dessutom är sjuklig, oren och äcklig i största allmänhet. Slutsatsen blir att äldre män som plågas av sjukdomar i luftrör och lungor och kanske lider allmänt på grund av brist på omvårdnad är DJUPT FÖRAKTLIGA varelser. Sådana människor förtjänar ingen respekt, de får därför tjäna som etymologisk grund för ett invektiv med vars hjälp ideologiska motståndare i sanning förminskas.
Medvetna om att det kanske trots allt är LITE graverande att använda ordet försöker man blanda bort korten genom att hävda att ordet syftar på en alg (!), och att kalla någon för en alg är väl inte så farligt, liksom. Ungefär som att det skulle finnas något som helst skäl att använda en alg som invektiv i en debatt eller ens använda ett algord överhuvudtaget i en diskussion. (Här visar dessa ideologer hur svårt de har att resonera logiskt).
En högt uppsatt makthavare Anna Serner, VD för filminstitutet och förkämpe för den extremt idiotiska tanken att könsfördelningen inom regissörsyrket ska vara 50/50 (oklart hur hon ser på Queer- och transpersoner), trots att det är stor majoritet män som söker sig till yrket och trots att kön i sig inte säger något om kompetens och kvalitet i leveransen. Så här säger hon på Facebook (numera stängt men det finns skärmdumpar ute på nätet):
Reaktion från media om detta verkligen är lämpligt från en myndighetschef? Noll. SVT Kulturnyheterna? Noll. Kulturministern? Noll. Den enhetstänkade hjärnan i media i arbete igen. Fortfarande lika obehagligt.
Summering av denna ordanalys: att feminister de facto använder ordet gubbslem, visar djupet i deras oresonliga kollektivistiska hat (med största sannolikhet terapuetiskt motiverat, en variant av Solanas skada.)
Radikalfeminismens ideologiska grund
Nästa reträttposition inför dessa anklagelser är: men vänta nu, det är ju liksom på skämt, samma som det där med att en mentalt skadad persons manifest, ”Scummanifestet” till bredden fyllt av oresonligt och grovt generaliserande hat mot män bara var lite så där en kul grej. Män generellt och utan undantag var visserligen värda att utrotas varenda en, men hej, lite humor måste man väl ha, säger de flesta kritiker som var positiva till texten (och de fyllde alla större media). Den ska inte tas bokstavligt förstås, texten är ju ”litterär”, gu bevars. Kom igen visa lite humor, var inte så ”stiff”! Så skulle man möjligen kunna se det om författaren var just författare och inte annat, (och om man bortsåg från att även en författare har ansvar för innehållet i sin text och de konsekvenser den kan få) Men här har vi att göra med en uppenbart mentals djupt skadad peson som faktisk gjort tre försök att mörda människor eller som det sägs i en välresonerad text:” Solanas sköt för att döda medlemmar av den utpekade gruppen. Mycket mindre litterärt kan det inte bli >>.
Här är förresten en passus ur pjäsen på Turteatern:
”Mannen kommer inte längre att existera. Om män vore smarta skulle de syssla med biologisk forskning för att transformera sig till kvinnor. Det är omoraliskt att fortsätta att reproducera män, känslomässiga krymplingar…”
Fniss, fniss, visst är det kul! Särskilt när man vet bakgrunden till texten. Alldeles bortsett från dess vidriga groteskt generaliserande kollektivism.
Gräv 4
I en intervju i P1 12/3 anför Sveland att Janne Josefsson var “högröd” och att hon inte ville gå i svaromål eftersom det inte var någon “debatt”. Av ovanstående är det dock lätt att dra slutsatsen att anledningen till att hon inte gick i svaromål var att hon saknar argument för sin sak. För Sveland gäller uppenbarligen dialog bara om det är med likasinnade. Annars gäller monolog. Beljugandet av Ström t.ex. är extremt lågt och tarvligt. Hon insåg förstås att det inte skulle fungera mot Janne Josefsson och tar därför på sig offerkoftan. Lyssnar man på debatten så framgår också med all önsvärd tydlighet att Josefsson i sina inledande frågor kring ämnet “vägra ta debatten” var hovsam och höll ett helt acceptabelt tonläge. På slutet när det hela hade urartar med Mirjamsdotters kommandoräd mot podiet, höjde Josefsson rösten en del, men han riktade sig då till auditoriet i en allmän krevad kring medias konsensus och duckande inför viktiga frågor. Detta var således ingen debattfråga till Sveland. Skulle man dessutom klocka den som pratade mest i tid så sätter jag några kronor på Sveland som upprepade allt som hon redan anfört i alla mediasoffor i långa tröttsamma tirader. Man skulle nog kunna säga att hon här faktiskt förminskade övriga deltagare med sitt malande.
Sofia ”Gubbslem” Mirjamsdotter skriver så här på SVT-debatt:
”I min värld syftar en debatt till att föra samhället framåt, i någon riktning. Att genom utbyte av argument och tankar lyssna på andra, söka sanningar och kanske även omformulera sin egen världsbild. Jag vill att en debatt ska vara konstruktiv.” >>
Här däremot, i motsats till SCUM-manifestet, är det plats för humor, eller varför inte gapflabb! ”Söka sanningar och kanske även omformulera sin egen världsbild.” Jo, tack!
Är du beredd att ompröva tesen om könsmaktsordningen Sofia och att alla relevanta könsskillnader är en social konstruktion? Kanske inte…?
Och denna öppna attityd har du visat i vilket sammanhang? Kanske när det gäller den feministiska teoribildningen? Låt oss få se ett exempel på detta, snälla. Inte…?
Det finns ingen ände, tycks det, på mänsklig falskhet.
Sedan följer detta i samma inlägg:
”Noterade ni ordet lyssna ovan? Det är vad herrarna verkar oförmögna att göra, när de istället för att stanna upp och ta till sig av den faktiska kritiken börjar veva och haka upp sig på små detaljer.”
Men snälla! Kritiken var ju sakligt formulerad av Janne, din kritik däremot var ju fullkomligt irrationell och förvandlade relevanta argument om demokrati och öppenhet för diskussion till ”förminskande” ”gubbar” och förnedrande ”små detaljer” som gubbslem.
Vidare:
”Härmed tar jag mig rätten att formulera problemet med diskussionen i fredags. Nämligen att mediebranschen styrs av män, som sätter normen. Dessa män kliar varandras ryggar på samma sätt som män gjort i alla tider, och kvinnor i närheten söker deras gunst eftersom de inte vill hamna ute i kylan.”
Vänta nu, Janne Josefsson tog upp två konkreta frågor till diskussion: den röda matta som rullats ut för Sveland framförallt i störr media och de största dagstidningarna och testen att det är bra att vägra ta debatten. Hur kan problemet då vara att branschen styrs av män, (bortsett från att detta inte stämmer om man tittar på kvinnliga chefer inom inte minst TV, Radio och de stora tidningarnas ledarredaktioner i Sverige. Vi har nyss nämnt Anna Serner)? Var Mirjamsdotter möjligen, som Teppas Fogelberg antydde i en kommentar efteråt, ”på fyllan”? Något måste ju vara fel, för det Mirjamsdotter anför var DEFINITIVT inte problemet. Relevanta och viktiga frågor ställdes av Josefsson och Sveland vägrade att svara. Det var det hela, varken mer eller mindre.
(Svelands tes, är hur som helst, vilket framgår när man lyssnar på vad som egentligen sades grundfalsk och symptomatisk för Svelands sätt att argumentera: “Detta handlade aldrig om ett samtal eller ens en debatt, det var ett raseriutbrott där tonläget omöjliggjorde en dialog.” >>) ??
Nästa:
”Somliga herrar har nämligen makten att knuffa ut folk i kylan. Debatten i fredags var en tydlig illustration av detta.”
Okey, så en journalist ska inte få debattera eller ställa en fråga till en annan journalist oavsett vad denna blivit lovad eller inte blivit lovad av en arrangör? För gör man det då knuffar man ut folk ”i kylan”? Kommentar överflödig.
Och så slutklämmen:
”Sorgligt nog är vi så vana vid att män får ta orimligt mycket plats, inte sällan oemotsagda. Det beror sällan på att de personligen är onda människor, ofta tror jag att de är helt omedvetna eftersom de varit vana att ta och få plats, och att aldrig behöva be om ursäkt.”
Så generöst Mirjamsdotter att dessa män inte alltid är onda (även om det indikeras att de nog finns sådana också men förstås inga kvinnor). Vidare: en människa, säg en man, som har en tydlig uppfattning och ger uttryck för den så tydligt som möjligt (som man ju bör göra för att den andra parten ska förstå och sedan lämna sitt svar/sin version) och med passion för att det är viktiga saker är att ta ”orimligt mycket plats”. Den ända slutsatsen man kan dra av detta är att en sådan person ska veta sin plats, bli mer osäker, ta på sig en självtuktande munhäfta, så att de som inte har så mycket att säga ska få en chans att säga just det – ventilera luft – ungefär som Mirjamsdotter. Här ställs alltså det underförstådda kravet att vissa personligheter – de med starka åsikter – ska självtukta sig och förstår det inte detta själva ska de tryckas ner med tillmälen som ”härskartekniker” eller varför inte det optimala gubbslem! För det är ju så, anför Mirjamsdotter, att Janne Josefsson framförde inte en legitim åsikt, han kolporterade bara ”gamla strukturer”. Ehh.., just så Sofia, så var det. Brilliant!
Så slutar detta debattinlägg av den prisbelönte journalisten Sofia ”Gubbslem” Mirjamsdotter.
För dig som vill kolla relevansen i ovanstående påståenden, här är länken till “debatten” igen: >>.
När man lyssnar på vad som egentligen sades och utspelades sig, så blir man om möjligt ännu mer förbryllad över hur media kunde klippa in Mirjamsdotters attack som ett seriöst inslag och sprida bilden av Janne Josefsson som en kvinnoplågare. Någonting har definitivt gått snett på de stora mediaredaktionerna. Man har fått in folk – kanske direkt från Södertörns lågskola – som uppenbarligen inte är vuxna sina uppgifter utan ser sin främsta uppgift att ta parti för extrema ideologiska riktningar. Kolla t.ex. in detta >>.
Epilog
Därmed är grävdebatten analyserat och lagd till handlingarna. Kanske till varnalgel för någon. Men i rådande medialäge kan man nog inte hoppas för mycket i den delen.
Men när det gäller begreppet hat, så har det gått inflation i det ungefär på samma sätt som svordomar i TV 4, begreppet tappar sin funktion, töms på sitt innehåll, förlorar sitt allvar: “Vilket ord återstår för att beskriva våra känslor inför tortyr och folkmord när ordet ”hat” används så lättvindigt?” >>
Jag avslutar med en mer generell fråga utifrån rådande mediaklimat: hur många tidningar (och etermedia) måste gå omkull innan ledningen för samma tidningar inser att det inte räcker att skriva och producera för en målgrupp som består av Fi, vänster- och miljöpartister? (Se och begrunda grafen på sid 91 i denna bok >> . Det svider säkert för många, men den målgruppen är faktiskt för liten för att säkerställa ekonomisk bärkraft, bortsett då alltså från de faktum att den ideologiproduktion som äger rum från dessa positioner är falsk utifrån ett frihetligt, empiriskt och humanistiskt perspektiv.
