En slimmad stat är bättre än en överviktig – centerpartiet har en (1) poäng.

Centerpartiet har fått mycket stryk för förslaget till nytt partiprogram. En av många teser som angripits är den om en mindre stat ”Centerpartiet anser därför att staten bör vara så liten som möjligt.” som det står på sid 11 i det nya programförslaget. Bland annat har statsvetaren Bo Rothstein gått ut på Expressens debattsida (20/1-13) och hävdat att det tvärtom är den stora staten som är bäst. Vill man ha allt från rent vatten till frihet från korruption och tillit till andra människor (socialt kapital), ”… då skall man leva i ett samhälle med en stor stat”.

Men om en stor stat är bra så väl en maximalt stor ännu bättre?  Några gränser för statens storlek anges inte av Rothstein. Vad sägs om gamla Sovjetunionen? Kuba? Här har vi bevisligen stora stater (staten äger och styr i princip allt) Förstås inte. En stor stat i sig är således inte lika med ett bra samhälle utan det krävs mer. Förutsätts demokrati i vår mening ? Ja, säkert, men det räcker inte. En stor offentlig sektor som är genomkorrumperad eller överbyråkratiserad, om än med en demokratiskt vald elit, lär ju inte heller kunna producera några särskilt många goda möjligheter för “lycka” hos sina medborgare. Vi måste således lägga till ett fungerande rättssamhälle och en effektiv statsförvaltning och till detta en reell yttrandefrihet för medborgare och media att kritisera och belysa tillkortakommanden och korruption inom staten.

Ingen av dess kriterier garanteras av att den offentliga sektorn är stor, det följer heller inte att den offentliga sektorn måste vara stor för att ett samhälle ska kunna ha en effektiv och okorrumperad myndighets- och rättsapparat. I själva verket är det logiskt att en stor offentlig sektor med stor sannolikhet innefattar en onödig och resursslukande byråkrati och ju större byråkrati desto fler möjligheter till korruption. 

Vi kan också slå fast att det som man kallar det sociala kapitalet ”att människor är att lita på”, som Rothstein säger, definitiv inte korrelerar med att staten är stor. Tvärtom! Det sociala förtroende byggs via kommunikation mellan människor i det civila samhället (således utanför staten): genom deltagande av många medborgare i föreningslivet och demokratiska institutioner, etisk fostran samt deltagande i näringslivets förhandlingssfär, där man bygger band av förtroende tvärsigenom och förbi ekonomisk status eller andra hierarkiska positioner i samhället – s.k. överbryggande socialt kapital. Detta fortplantar sig sedan ut i staten och dess myndigheter och företrädare. Se t.ex. Robert D Putnams studie om demokratiutvecklingen i Italien. Här gäller det att ha koll på vad som är hönan och vad som är ägget!

Vad man däremot kan säga är att i länder där staten har ett mindre omfång hindras leveransen av effektiv samhällsservice genom bristande demokratiska traditioner, korruption, klanpolitik, ofärdigt rättssamhälle inklusive ett fåtal eller rent av obefintliga mänskliga rättigheter. Av detta kan vi dock inte dra slutsatsen att en relativt liten stat i ett land är en dålig stat per se.

Detta demonstreras enkelt av det faktum att alla demokratiska välfärdsstater vi känner har börjat som små stater, d.v.s. den offentliga sektorn – med en hederlig ämbetsmannakår – har varit fokuserad på försvar, polis och rättsväsende och ett stort, aktivt och dynamiskt civilsamhälle. När sistnämnda genom marknadsreformer på 1800-talet (Gripenstedt i Sverige) t.ex. borttagande av skråväsende, tullar och olika handelshinder började sjuda av aktivitet – pådrivet av den industriella revolutionen (= vetenskaplig kunskap i händerna på entreprenörer), uppstod så småningom stora tillskott i staternas budget som möjliggjorde reformer även på det sociala området.

Reformer som så småningom genom politikernas övermod krävde en successiv höjning av skattetrycket för att finansieras vilket till slut ledde till en avtagande innovationsnivå och ekonomisk aktivet i civilsamhället. Något som blev särskilt tydligt under det svenska 1970- och 1980-talet där rekordhöga skatter producerade enorma skuldberg i den offentliga budgeten , d.v.s. intäkterna täckte inte på långt när utgifterna. Något som tynger statsfinanserna än idag, liksom det gör det i länderna i Sydeuropa just nu– fast där i en ännu extremare skala. Men det är likväl samma processer av politiska överbud utan förankring i en långsiktig finansiering via ett dynamiskt näringsliv.

En liten men i kärnan stark och kompetent stat kan alltså under de rätta betingelserna mycket väl skapa ett snabbt ökande välstånd och en känsla av stora möjligheter för hela befolkningen, något som en överbelånad välfärdsstat med en offentlig sektor som lägger sig i allt och alla med regleringar, kvoteringar och detaljerade föreskrifter in absurdum (inom t.ex. byggområdet) får allt sämre förutsättningar att göra.

I ljuset av detta blir centerpartiet tal om en liten stat mer förståelig och högst relevant, om man med detta menar en slimmad eller trimmad stat, en stat som inte gör mer än den behöver och som lämnar över det som kan göras av medborgarna själva i samverkan. En stat som först och främst fokuserat på sina kärnuppgifter försvar, polis, rättsväsende, infrastruktur och maximalt goda incitament för entreprenörer och innovatörer inom alla områden.

En välfärdsstat kan mycket väl byggas genom att medborgarna får behålla merparten av de resurser de skapar och sedan uppmuntra altruism, filantropi och skapa en myriad av alternativ för skola, vård och omsorg i det civila samhället, som levererar effektivt och visar respekt för de medborgare de vill hjälpa och är beroende av för sin existens, som exempelvis i Tyskland och delvis i Australien.

I en rapport från ECB (2003) konstaterades att Sverige då hade västvärldens mest ineffektiva offentliga sektor. Inget annat EU-land skulle kunna spara så mycket i den offentliga sektorn som Sverige. Vi skulle kunna få lika mycket ”välfärd” för nära på hälften så mycket skattemedel om offentliga sektorn blev effektivare. I dag har fler alternativ släppts fram och den övergripande resursslukande kö-socialismen har trängst tillbaka något – men av allt att döma bara marginellt.

Vidare bör man notera att en stat kan växla mellan polerna kraftig centralistisk som den svenska med en närmast sovjetisk centralstyrning av riket och, vilket för övrigt centerpartiet förordar, en decentraliserad federalistisk statsbildning. Sistnämnda har – rätt utförd – flera olika livsrum av möjligheter för medborgarna på grund av de olika federala regionernas större självbestämmande och egenart. Så här skriver de välrenommerade forskarna B.S. Frey och  A. Stutzer i sin bok ”Happiness and Economics”.

…” två institutioner som på ett avgörande sätt påverkar människors möjlighet till subjektiv lycka är; politisk decentralisering samt medborgarnas möjlighet att påverka och delta i den politiska beslutsprocessen.”

Även här tycks alltså centerpartiet vara på rätt spår. En federal stat med starka regioner kan dessutom mycket väl harmoniera med en liten och väldefinierad stat som t.ex. Schweiz, men där kantonerna med sin större närhet till medborgarna ansvarar för den dagliga vården, skolan och omsorgen. Schweiz ligger som bekant alltid i topp vad gäller trivsel och livskvalitet hos medborgarna. Således: slimmad är bättre än överviktig och Sveriges stat är långt ifrån slimmad. Därom lär inga lärda tvista. Varje oeffektivt använd skattekrona är inte bara en stöld från de fattiga det är också en stöld från alla medborgares möjlighet att bygga ett rikt liv i alla bemärkelser.

Slutsats: en stor stat är ingen garant varken för effektivt bedrivna välfärdstjänster, ett effektivt polis- och rättsväsende, ett värdigt försvar av det egna landet eller goda incitament för de välståndsskapande krafterna i näringslivet– och den kan således därför heller ej garantera bästa möjliga incitament för arbete, trygghet och ett bra liv för alla medborgare i landet, viket dagens Sverige tyvärr allt tydligare demonstrerar.

P.S.

I mitt förslag till en ny konstitution för Sverige är statens roll tydligt definierad för att förhindra den ”Donut-effekt” som Sverige idag visar upp, d.v.s. trots att statens drar in enorma resurser från näringsliv och medborgare uppstår ändå ett “hål i mitten” där staten borde vara som starkast: inom rättsväsende, polis och försvar.
Förslaget till en ny och bättre konstitution hittar du i min senaste bok Sverige förnyat. >>

Comments

comments

Det här inlägget postades i Konstitutionella frågor, Rättssamhället. Bokmärk permalänken.

Kommentera