ÖB har fått en del beröm för att han talade klarspråk om den svenska militära förmågan, och det är helt klart att om hans uttalande kan rikta medborgarnas uppmärksamhet mot politikernas köpslående med landets försvarsförmåga, så är det positivt. Men det finns något som saknas i ÖB:s utsaga. Jag avser den uppgivenhet, nästan defaitism, som uttrycks i utspelet. Medborgarna i Sverige, som tidigare vant sig vid ett starkt försvar, ska nu konfronteras med och hantera den stämning av hopplöshet som lägrats kring det svenska försvaret, något som en överbefälhavare, oavsett läge, borde ha som plikt att motverka.
ÖB hade faktiskt kunnat agera annorlunda. Han hade kunnat kalla till presskonferens och sagt ungefär följande, med sin egen position som insats:
“Våra virtuella krigsspel visar att vår militärtekniska förmåga är begränsad vid en massiv attack mot landet. Vi skulle behöva fokusera vårt motstånd mot vissa viktiga punkter och uthålligheten med det material och den organisation vi har idag skulle inte vara långvarig. Den skulle räknas i veckor snarare än i månader. Ett av de mål vi satt som prioritet att försvara, Gotland, står dessutom helt utan svensk militär närvaro idag. Detta sammantaget är naturligtvis mycket allvarligt. Frågan jag vill ställa till våra politiker nu är: är detta rimligt eller inte? Är det så vi ska ha det? Dessa frågor måste både regeringen och varje enskilt parti bearbeta och sedan erbjuda sina särskilda svar till väljarna, så snar som möjligt och senast inför nästa val. Min uppgift är att visa fram fakta, att inte mörka eller gå under falsk flagg. Sistnämnda ligger inte i min arbetsbeskrivning.
I allt detta får vi inte glömma att även om politikerna för länge sedan tagit bort devisen, ’All information om att motståndet har upphört är falskt’, från våra numera obefintliga telefonkataloger och broschyren ’Om kriget kommer’ ingenstans finns att uppbringa, så skulle ett dödligt hot mot vårt självbestämmande och frihet till slut väcka en motståndskraft som jag är övertygad om, efter en yrvaken början, inte kommer att kunna stoppas eller tryckas ned. Inte ens om de mest högljudda defaitisterna i landet ropar i kör från alla offentliga megafoner. Varje angripare kommer till slut att kastas ut. Låt inget land och inga generaler någonstans tro något annat. Men, och det är ett viktigt men, det enorma lidande som denna motståndsprocess skulle föra med sig behöver inte ens uppkomma om det militära försvaret har en tillräckligt avskräckande förmåga.
Detta är fakta. Nu är det upp till dem som har den politiska makten att agera.
Tack för att Ni lyssnade.”
Men detta har vi inte fått höra. Det hela är istället just så deprimerande som ÖB:s utspel tycks ge vid handen att det är. Till detta ska läggas Anders Borgs fullständigt huvudlösa uttalade i samma riktning om att ”10 miljoner svenskar inte kan stå emot 140 miljoner ryssar” (SvD 3/2-13). Vilket dravel! En sådan total konfrontation är naturligtvis inte tänkbar i sinnevärlden. Varje militärhistoriker vet dessutom att det inte är numerären det kommer an på utan kvalitén och motståndsviljan – och den underbyggs ju inte direkt av denna typ av uttalanden.
Nu tycks hoppet om en förändring stå till väljarna i nästa val: att man bortser från de kortsiktiga politiska locktonerna om en hundralapp mer i månaden hit eller dit och i stället höjer blicken till de stora långsiktigt viktiga frågorna.
