ÖB var “magsjuk” under konferensen Folk och Försvar i Sälen. Hur det än var med ÖB:s sjukdom, så kan man inte undgå att notera hur lägligt för försvarsministern den kom. Inte bara försvarsministern har haft anledning att sura ihop på Sverker G utan med största sannolikhet även han som håller i den stora påsen, mannen med hästsvansen.
För om nu ÖB går ut och säger att Sverige bara kan hålla stånd mot en fiende någon vecka och på ett begränsat område så är förstås den första reaktionen från de ledande i staten inte att “Oj, men det här är ju inte bra. Vi måste förstås säkerställa att vi i ett akut läge, med en rimlig långsiktighet och uthållighet kan värna vår frihet och vårt självbestämmande. Vi måste omedelbart prioritera om i budgeten så att försvaret kan få mera resurser samt se över organisationen för maximal effektivitet. ” Bort det! För Borg är inte försvaret rikets borg utan ett nödvändigt ont som man i Göran Perssons anda kan mjölka på så mycket pengar det bara går. Borg är nämligen, förutom sin goda kompetens i att hantera budgettekniska algoritmer, även en militärstrategisk expert. Detta är en talang som media inte tillräckligt uppmärksammat, likväl styr den på ett väldigt tydligt sätt den svenska försvarspolitiken.
“Inte en sekin till!” kan man höra Borg ropa, stundom vråla, genom de stängda, men inte helt ljudisolerade trädörrarna i riksdagens korridorer. Borg har nämligen konstaterat att krig är något gammeldags, irrationellt och således högst oförnuftigt och Borg liksom hans vapendragare (förlåt uttrycket) Reinfeldt är ju förnuftiga människor – och stöder således endast det som baseras på förnuft och rationalitet.
Någon kanske då invänder att eftersom militärt våld mycket riktigt ofta bygger på andra saker än logiska kalkyler, som t.ex. rå maktvilja och svallande passioner, så bör den förnuftige ta med existensen även av sådana mänskliga bevekelsegrunder och se till att man har ett försvar mot dem. Men se den polletten har inte ramlat ner. Sverige ställs således värnlöst av de förmodade förnuftsskäl som vid närmare analys visar sig vara en historielös naivitet – och det var just konsekvensen av denna hållning som ÖB påpekade.
Min förutsägelse är att ÖB inom kort får lämna sin post, förebärande en verklig sjukdom eller inte. Den moderata ledningen skjuter på pianisten, i det fallet har man inga problem med att bruka “våld”. Man håller så hårt i kartan att fingrarna vitnar, hur den sedan stämmer med terrängen vill man inte veta. Det blir ju bara krångel i budgetprocessen.
En annan snedseglare i försvarsdebatten är Sven Hirdman, (se här >>) före detta ambassadör i Ryssland. Putin själv kunde inte ha skrivit en bättre artikel. Det hela är lite för uppenbart. “Ryssland behöver fred, inte krig”, säger Hirdman utifrån sin egen analys av en växande medelklass. Men frågan: vill den ryska korrupta ledningen ha fred, hänger i luften. Vad vet Hirdman om vilka långsiktiga planläggningar som pågår i den borgen? Förstås ingenting. Men han vill tro det, fast empiriskt stöd saknas. Ville man fred även i Georgien Sven Hirdman? Varför gällde inte den fredsälskande ledningens motiv där? Om Hirdman fick möjlighet att breda ut sig om den saken också så finge vi säkerligen höra att det minsann var något annorlunda, man kände sig hotade i sina nationella intressen, ville förebygga en kris etc. – samma argument som ett angrepp på t.ex. Gotland skulle motiveras med!
1.” Inte i någon strategisk situation kan Sverige utgöra ett förstahands mål för Ryssland.” Säger kremlologen. Men hur är det då som ett andrahands mål, t.ex. en strategisk stödjepunkt vid ett angrepp på Baltikum eller förebärande skäl av typen “skydda rysk egendom mot terrorism”? Om det är ett första-, andra- eller tredjehands mål att t.ex. angripa och ockupera Gotland eller någon annan strategiskt belägen ö, är ju förstås helt irrelevant. Angrepp som angrepp. Hirdmans tes 1 är bara en dimridå för att motivera status quo.
2. “Om krig verkligen hotar, skall man själv ta initiativet, så att konflikten inte utspelar sig på ryskt territorium.” Detta anser Hirdman ställer vissa krav på svenskt försvar, dock oklart vilket. Problemet med detta argument är att Hirdman tror att en slutsats som “om krig verkligen hotar” är hundra procent korrelerade med fakta d.v.s. det hotar verkligen ett krig. Istället är det ju så att denna typ av argument inte alls behöver grundas i empiriska fakta utan istället kan tjäna (och har ofta tjänat) som förevändning för aggressiva handlingar – t.ex. mot grannländer. Exit Hirdmans argument två mot att det inom överblickbar framtid kommer att kunna uppstå några hot mot Sveriges territoriella integritet.
I själva verket torde det vara helt uppenbart att t.ex. Gotland i sitt nuvarande skick utgör ett säkerhetspolitiskt vakuum mitt i Östersjön. Nedan följer min lösning på detta problem. Naturligtvis fullständigt ignorerat av ansvariga politiker idag, men kanske blir det annorlunda i en morgondag. Om det då inte är för sent.
Hirdmans huvudsyfte med artikeln är förstås att trycka ner den opinion för Natomedlemskap som uppkommit som ett resultat av försvarets tragikomiska tillkortakommanden. Ett svenskt medlemskap kan nämligen oroa den store grannen i öst och “öka spänningen”. Varför detta tänkande är märkligt, förlegat och helt irrelevant kan man läsa om här >>
Jag kan hålla med Hirdman om en sak och det är att ett fullskaligt angrepp på Sverige är ytterst osannolikt. Men jag har en annan utgångspunkt än Hirdman d.v.s. värna landet snarare än att “undvika att göra det besvärligt för grannen i öst” eller “öka spänningen” – och gör således en annan analys.
Nedanstående text är egentligen en fristående artikel, men den ska läsas i ljuset av ovanstående ingress. Det är en omedelbar lösning, på sikt lär ett Natomedlemskap vara oundvikligt.
//
Sätt upp ett veteranregemente på Gotland!
Trots debatten om Sveriges numera eländiga och illa organiserade och övade försvar, så lär det vara uppenbart för det flesta att en invasion och ockupation av hela Sverige är ett mycket otroligt framtidsscenario under överblickbar framtid – inte minst ur logistisk och resursbindande synvinkel. Det ska väldigt mycket till. Värre är det med specifika strategiska områden som kan användas som baser och stödjepunkter både för flyg och marina enheter. Ett sådant särskilt utsatt område är Gotland, vilket för övrigt noterats av många framsynta militär strateger som t.ex. överste Bo Pellnäs och även vissa enskilda politiker som centerpartisten Niklas Karlsson. Men det torde vara uppenbart för alla som betraktar en kartbild och inte medvetet blundar hårt och sedan maniskt repeterar ett mantra att allt är bra som det är.
Det är således av yttersta vikt att Sverige kraftfullt markerar sin militära närvaro på Gotland för att eliminera alla griller som annars lätt kan uppstå i en fientligt sinnads makt militärstrategiska tänkande.
Mycket vore vunnet om regering och riksdag kunde samla ihop sig och åtgärda detta. Att inte agera i angiven riktning är faktiskt oförlåtligt och en ansvarslöshet av historiska dimensioner.
Förslag: sätt upp ett veteranregemente på Gotland. Hemvändande veteraner från världen alla hörn bildar här ett elitregemente av prövade krafter. Detta innebär också att det kan bli ett utbildningscenter för nya rekryter för utlandstjänst – instruerade av erfarna mentorer.
Regementet utrustas med rörligt kust- och luftvärn samt stridsvagnar. Detta plus en rote med JAS kommer att ha en avkylande geopolitisk effekt på hela området samtidigt som vi får en utmärkt utbildningsplats för både inhemska (i första hand!) och utländska förband och insatser. JAS-roten kan kompletteras med några räddningshelikoptrar, som då får en idealisk bas att agera från vid olyckor i hela södra östersjöområdet.
Har vi råd? Fel fråga. Rätt fråga: Har vi inte råd? Om det kräver att medel tas från t.ex. Sidas budget eller andra med tveksamma resultat pengaslukande budgetar så får det väl bli så. Att säkerställa landets gränser och självbestämmande är statens första och primära åliggande. Klarar man inte det har man inte i landets ledning att göra. Man är inte vuxen sin uppgift.//
