(Nedanstående text har publicerats i en förkortat version i Västerviks Tidningen den 7/1-13. Se här >>) samt i Norrköpings Tidningar. Se här >>
Tre ting – språket, medborgarskapet och konstitutionen (SMK) – ger oss de minsta gemensamma nämnarna för en nationell sammanhållning tvärs igenom och förbi alla kulturella och religiösa olikheter.
Att vilja känna tillhörighet till det land man växer upp i är en fullständigt naturlig mänsklig drift som har med identitet och ens egna framtida möjligheter att göra. Man söker de positiva sidor, föredömen och tillstånd som kan ge drivkrafter och energi. Som t.ex. Damon Rasti, en ung pojke med iranskt påbrå, noterade i ett skolhäfte: ”Jag skrev glatt att jag älskade när Sverige vann i fotboll och hatade när Sverige förlorade i hockey.” (SvD 22/11-12). Detta fick han dock bannor av sin far för. Denne insisterade på att han skulle behålla hans, den vuxnes kultur och identitet. Texten fick suddas bort. Fadern följde därmed, säkert helt omedvetet, Regeringsformens 1 kap. 2 § som stadgar att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” Inte bara få utvecklas fritt utifrån egna ansträngningar och behov utan med skattemedel främjas. Multikulturen är grundlagsfäst, den ska aktivt drivas fram. Retorisk fråga: Har vi således en grundlag som befordrar eller försvårar integration och övergripande sammanhållning i landet?
Dock fortsatte den unge pojken att försöka knyta an till det nya landet – tyvärr med en del bakslag. Det räcker inte alltid att som nyanländ med ett ”annorlunda etniskt utseende” vilja vara svensk. Förutom tillbakahållande krafter hemifrån möts han ofta av ifrågasättanden utifrån, vilket är i högsta grad tragiskt och orättfärdigt orättfärdigt om än ett tyvärr universellt mänskligt drag visavi främmande – verkande i olika styrka beroende på land – där en minoritet som är annorlunda möter en majoritet som också är det i den nyanländes ögon. Vi kan hur som helst med hundra procents säkerhet säga att fördomsfullhet inte är en unik svensk egenskap. Men med utbildning kring och erfarenhet av den mänskliga hud- och hårfärgens icke-logiska koppling till individuell karaktär och personlighet borde det mesta av denna fördomsfullhet (xenofobi) kunna elimineras.
1. Språket
Men både innan och efter att detta har skett krävs, som en grundförutsättning för integration, kunskap i det nya landets språk. Språket är dörren in till förståelse av både landets nutid och historia, samt ett verktyg att förmedla sina egna unika erfarenheter med och i det goda fallet berika det nya landet. Inte minst krävs det för att kunna förstå och delta i den politiska debatten – och därmed påverka de beslut som man själv berörs av!
2. Medborgarskapet
I de flesta andra demokratiska kulturländer är det självklart att det följer skyldigheter och inte bara rättigheter med att bli medborgare – dock inte i Sverige. Här ställs inga direkta krav, utom frånvaron av grov brottslighet, för att få ett svenskt medborgarskap. Det nya landet signalerar väldigt lite av självmedvetenhet eller stolthet över uppnådda framgångar, trots att det är alldeles uppenbart att den nyanlända har sökt sig till landet för att just få av del av dessa! I en mer utvecklad medborgarskapsprocess förbinder man sig inte bara att acceptera de demokratiska och frihetliga värderingar som utgör grunden för samhället (mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, ställa upp och försvara landet om det krävs, m.m.) utan också de viktigaste delarna av landets historia, symboler och egenheter. Sammantaget förenklar detta navigationen i det sociala landskapet: ett kapital skapas att växla in i det dagliga samtalet med dem som varit i landet längre och har en tydligare/djupare socialisation.
Så här skulle det kunna låta om vi t.ex.tog efter det kanadensiska sättet att se på medborgarskapet. Ordet Kanada har här ersatts av Sverige. (i övers.): Svenska medborgare har rättigheter och skyldigheter. Dessa härstammar från vår historia, är säkrade genom svensk lag och återspeglar vår gemensamma identitet, våra traditioner och värderingar.”
Är då detta helt omöjligt att genomföra i Sverige? Går twitterstormen igång (den betingade hjordinstinkten för att citera Segerstedt) och kommer förkastelsedomarna att hagla mot en förnyelse av medborgarskapsprocessen enligt ovan? Det skulle inte förvåna i det märkliga debattklimat som rådet i landet för närvarande.
Hur som helst, faktum är att det svenska medborgarskap som i realiteten erbjuds idag är så urvattnat att skillnaden mot permanent uppehållstillstånd (put) är betydelselös för de flesta. Inga krav på kunskap om rättigheter och skyldigheter eller grundläggande inblick i historia och grundläggande värderingar ställs i något fall. Herre Gud, vi kan väl inte inbilla oss att vi har något av eget värde som vi värnar och skyddar och som vi kräver lojalitet med för att få uppgå i en gemensam samhällelig gemenskap! Vilka tokerier! Ej heller att landet Sverige har byggts upp – dess infrastruktur såväl som dess demokratiska traditioner, kultur och värderingar – av generationers arbete och möda och att vi ska vara rädda om detta eftersom vi inte vet hur hållfast den är för påfrestningar som står i motsättning till den, som riskerar förfäders och mödrars möda och landvinningar. Generationer som för övrigt lika gärna kan vara nyligen anlända som ha ett djup ner mot seklerna. Alla som verkar inom medborgarskapets och språkets hägn bidrar till att bygga landet! En lång linje bakåt är i den meningen inte finare än en kort. Alla insatser är viktiga – i det nu där alla verkar samtidigt.
En annan ofta bortglömd aspekt av både språket och medborgarskapet är möjligheten det ger att delta både i den allmänna debatten och organisera sig politiskt. Båda dessa aspekter driver på i integrerande riktning.
Nu har regeringen tillsatt en utredning om medborgarskapet där det inledningsvis kom en del lovande uttalanden. Integrationsminister Erik Ullenhag har t.ex. sagt med referens till andra stora invandrarländer som USA, Australien och just Kanada att: ” I dessa länder försöker man medvetet fylla medborgarskapet med ett innehåll som kan sammanfattas med sammanhållning, mångfald och delaktighet.”(SvD 16/1-12)
Tyvärr följs detta av den typiskt svenska historieförnekelsen: ”Tanken är att själva medborgarskapet symboliserar en gemensam framtid snarare än en gemensam historia.”
Visst är framtidkomponenten viktig men om man inte värderar och respekterar det landet formas av så kan ingen genuin identitet upprätthållas. Det borde ju vara för självklart för att behöva sägas och är det nog överallt utom i det framtidsfixerade Sverige där vårt så hårt drivna moderniseringsprojekt så länge har lidit av vanföreställningen att om man bara skär av rötterna på en planta så växer den desto bättre och böjer sig desto mindre för passerande vindbyar… Det är som att de ledande ideologerna i den svenska moraliska ”stormaktens” generalstab tror att de nytillkomna skulle bli förnärmade av en självmedveten svensk identitet.
Inget kan förstås vara felaktigare. Eller som flyktingombudsmannen Marit Wager sagt: ”Alla asylsökande som jag har varit ombud för, och många andra invandrare jag har träffat och umgåtts med, säger att de vill veta mer om Sverige och svensk kultur. Vad är det annars de ska integrera sig till?”
Om jag flyttar till ett land av fri vilja, söker mig dit som en fristad, så är det ju för att det finns positiva saker i landet från början, något som inte skapats fix färdigt i nuet utan som alltid är framdrivna av en historia. Och den historien vill jag gärna lära känna, liksom språket och övrig historia. Jag har ju tänkt att ha en del av min framtid här! Det är klart att jag inte blir förnärmad om inbyggarna är stolta över sitt land, tvärtom, det gör mig bara mer intresserad att se vad detta är och också till slut själv kanske bli berättigad till samma stolthet. En positiv nationell självbild och identitet är som ett gott självförtroende och en bra självtillit: det blir så mycket lättare att möta andra, att kommunicera, att vara nyfiken på det som är annorlunda.
Förhoppningsvis inser den medborgarskapsutredning som Ullenhag aviserade i sin artikel – och som nu arbetar – att det historielösa medborgarskapet är lika döfött som ett baserat på etnicitet.
En sak som gör att man studsar lite när man läser Ullenhag i den citerade artikeln är följande:
”Sverige är inte och bör inte förminskas till en samling olika etniska eller religiösa enklaver som lever i parallella världar utan ömsesidig kontakt med varandra.”
Jag tror de flesta svenskar skriver under på detta. Vore väl konstigt annars. Men hur stämmer detta med RF 1 kap. 2 § som den är citerad ovan? Den frågan skulle man gärna vilja ha Ullenhags svar på.
3. Konstitutionen
Konstitutionen – våra grundlagar – är den sista men mest nödvändiga komponenten. Den måste inge respekt, vara genomtänkt, i valda delar enkelt kunna memoreras, ge incitament för ett gott politisk ledarskap, en övertänkt lagstiftningsprocess och en fördjupad demokrati – medborgerlig delaktighet – på alla nivåer. Ser vi på nuvarande centralistiska icke-federala konstitution så uppfyller den egentligen ingen av dessa kriterier. Det konstitutionella värdet – tydliggörandet av våra gemensamma rättigheter och skyldigheter – saknas lika starkt om inte starkare i Sverige än en genomtänkt medborgarskapsprocess. Någon har liknat våra grundlagar vid ”en kommunal städstadga” – föga inspirerande!
En konstitution ska fungera som en urstark grund för hela samhällslivet och kunna lysa som en fyrbåk i ett hotande verkligt allvarligt skymningsläge (som alltid kommer för eller senare). Ett förslag på hur allt detta ska lösas har jag lämnat i min senaste bok Sverige förnyat. Jag har även startat en stiftelse – Svensk Reform – vars huvudsyfte är att verka för en förbättring inom de tre nämnda områdena, framförallt sistnämnda. Men att starta är en sak, att driva det hela framåt är en annan. Det behövs assistans, flera som ser värdet i detta och vill stödja arbetet. Allt är inte hopplöst. Kan det bli samling kring det långsiktiga arbetet beskrivet ovan, är mycket vunnet.
De tre pelarna kommer att kunna hålla ihop landet på sikt. Det är min fullständiga övertygelse. I det korta perspektivet däremot behövs andra åtgärder för att få bukt med både utanförskap och arbetslöshet. Vilka dessa kan tänkas vara får bli ämnet för en annan artikel.
Leif V Erixell
