(skapad 2007-09-03 och överförd från kommentaren.nu 1.0)
Maja Lundgrens bok “Myggor och tigrar” har föranlett en del rabalder. Det tycks nu som att den tankens lyft som väl en radikal samhällsrörelse borde skänka, för att kunna rekrytera nya medlemmar, istället har visat sig fokuserad på dynga i det man öppnat upp kloakerna och låtit dessa sakta fylla det kulturella rummet. I detta simmar nu ett antal “kulturarbetare” omkring och frågar vad som egentligen hände…
Vad ingen tycks begripa är att ingen rörelse som i grunden är kollektivistisk d.v.s. värderar människor i första hand utifrån vissa kollektiva kännetecken – som ras, kön eller religion – aldrig kan utgöra ett kulturellt framsteg utan det blir obönhörligen en regress, ett steg tillbaka till ett tillstånd av exkludering och inkludering utan hänsyn till talang och förmåga. De som påstås bära “det onda” får stå tillbaka och motarbetas medans t.o.m. de talanglösa premieras i den utvalda gruppen. Resultatet blir förstås ett förfall inom kulturen och en känsla av olust i allmänhet och i synnerhet hos dem som vill vara “progressiva” men som inte kan fås att överge kollektivismen i sina tankematriser särskilt “klasskampen”. Detta gör att man inte på ett radikalt sätt kan angripa “den strukturella underordningen” som teori efter som den är i linje med samma kollektivistiska tänkande man applicerar på andra områden. Man talar t.ex. ofta om “balanserad könstillhörighet” (50/50) som den optimala på ren matematik byggda rättvisedefinitionen vad gäller könsrelationer. Hur infantilt är inte detta!
Vi talar om ett tänkande som förnekar den s.k. metodologiska individualismen vilken säger att ALLA sociala rörelser, innovationer, verk eller händelser överhuvudtaget skapas och bärs upp av individer vars intressen inte nödvändigtvis är ekonomiska eller styrda av deras yrken/”klassbas”, kön eller annat. Det finns alltid en frihetens, fantasin och empatins möjlighet innanför det ramverk som den historiska och samhälleliga situationen skapar. Och finns ingen sådan möjlighet så har människan faktiskt sådana resurser att hon kan spränga ramarna och skapa sig den eller i alla fall initiera den för andra att lagfästa. Detta är den frihetliga liberala humanismens credo. Och så har frihet och mänskliga rättigheter tillkämpats i västvärlden och överallt där tyranniet fått ge vika för frihet och demokrati.
Man kan säga mycket om den svenska och dominerande “radikala” dagstidningsintelligentian men särskilt klassiskt liberal är den inte. Därför kommer man inte heller vidare i debatten och dess kritik mot det feministiska pladdret får ingen udd. Man sitter fast i ett primitivt kollektivistiskt tänkande.
Ta Erik Wijks artikel i DN (29/8) där han förtjänstfullt har rett ut hur det egentligen ligger till med det s.k. “strukturella motståndet” mot kvinnliga författare och skribenter i detta land. Han kommer då fram till att hälften eller mer än hälften av alla pristagare i de stora litterära prisen och även vad gäller krönikörer och artikelförfattare är kvinnor. Men han kan därav inte dra slutsatsen att det är könskollektivismen i sig och teorin bakom “det strukturella förtrycket” som är defekt och i behov av omprövning. Nej nej, han rusar till beskydd av kvinnor på “den kroppsarbetande marknaden”. Dessa får vi veta är de sanna offren för “patriarkatet”. Frågade man dem själva skulle man förmodligen få helt andra svar…(Som sedan bortförklaras med “falskt medvetande” etc i vanlig god ofelbar ordning).
Som reaktion på Wijks artikel inskred en av kranöppnerskornas påhejare Linna Johansson (Expressen 1/9-07) och lät meddela att Wijks analys förstås inte kunde tas på allvar med det bitande argumentet att bara för att Britney Spears säljer miljoner plattor så har hon väl inte makten över skivbranschen..? Underförstått: Det spelar ingen roll att det inte tycks förekomma något strukturellt förtryck vad gäller kvinnliga skribenter, det är makten över utgivningen, publicistmakten det gäller! I parentes är förstås 50/50 uppdelning av litteratur baserat på kön en regressiv princip, ett förfallets mått. Jag tar gärna 100 % kvinnor eller omvänt om jag får kvalitet, insikter, humor, stilistik.
Men om det nu var så att kvinnorna faktiskt blev publicerade i en ganska så “rättvis” utsträckning vad gör det då att det sitter en del män i ledningen på förlag och tidningar? Är det inte så att Linnas egen position till 100 % beror på en man (Otto Sjöberg)? Är detta dock inte helt 100 % feministiskt korrekt förens han blivit ersatt av en kvinna och utser henne igen? (Gud bevare oss.) Logiken tycks som vanligt inte helt glasklar. Linna är verkligen ett bra exempel på hur ett kollektivistiskt målgruppstänkande hos ledare – “Vi måste ha en feminist i blaskan, gärna högljudd och argsint. Det har ju alla nuförtiden” – lett till ett kulturellt förfall. Ingen kan hävda att Linna Johansson sitter där hon sitter p.g.a. briljansen i analysen, djupet i tanken eller den stilistiska elegansen. Hon är en produkt av ett ledarskap i förfall.
Vidare och till slut: hur var det med Maja Lundgrens bok stöttades inte denna av Eva Bonnier (en kvinna med rätt sorts makt!)? Uppenbarligen sitter denna kulturfeminismens översta prästinna och – mellan gåslevern och tryffeln – uttrycker djupa suckar över sina svenska medsystrars djupa elände i händerna på det ondskefulla patriarkatet. Därav en positiv nick inför frågan om publicering eller inte av Lundgrens bok. Detta ”patriarkat” som med en generös (men självmotsägande?) gest alltså givit henne makten att fritt öppna allehanda kranar… Blev resultatet en hedervärd insats för det svenska kulturlivet ? Döm själva.
