(Skapad 2010-09-28, överförd från kommentaren 1.0 )
Detta är en kommentar till en artikel i SvD 26/9 ang. att brottsoffer inte får ut sitt av domstol bestämda skadestånd.
Systemet med skadestånd för brottsoffer i Sverige har gått från att vara direkt anstötligt – när brottsoffret tidigare var helt utlämnad till att söka sitt skadestånd av förövaren – till att nu vara milt förnedrande genom att denne nu nådigast kunna anhålla om ersättning hos Brottsoffermyndigheten (BrOM).
Systemet med skadestånd för brottsoffer i Sverige har gått från att vara direkt anstötligt – när brottsoffret tidigare var helt utlämnad till att söka sitt skadestånd av förövaren – till att nu vara milt förnedrande genom att denne nu nådigast kunna anhålla om ersättning hos Brottsoffermyndigheten (BrOM).
Som bekant innebär det nya systemet att en samling myndighetspersoner med oklara kompetenser ska sitta och överpröva beslut som redan fattats av domstol angående skadeståndsbeloppet. Detta innebär –som lär ha framgått av debatten – att ännu ej läkta sår riskerar att rivas upp igen, samtidigt som det ger en farligt negativ bild av svensk rättsskipning. Gäller inte av domstol beslutat skadestånd? Uppenbarligen inte.
Det norska exemplet med direkt utbetalning är förstås det enda humana och det som bäst ägnar att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet både hos ungdomar och alla andra drabbade. Brottsoffermyndigheten bör därför omorganiseras till en myndighet med två tydliga mandat:
1. Att ur Brottsofferfonden omedelbart betala ut det skadestånd som brottsoffret blivit tillmätt i domstol. Därefter ska BroM eventuellt tillsammans med kronofogden utkräva beloppet av förövaren. Saken löst och brottsoffret återupprättat i denna del.
2. BrOM kan fortsätta stödja forskning om brottsoffer via stipendier, seminarier etc. via medel ur samma fond.
Ytterligare medel som kan behövas i fonden kan fås genom viss procent av innestående medel hos allmänna arvsfonden (AF). Detta torde vara en mycket värdig användning av de medel som influtit av avlidna personer utan testamente. Man får då en så kallad etisk koppling i förvaltningslagstiftningen, vilket inte hör till vanligheterna. Att inte gå till verket enligt ovan vore i sanning en skam för vårt land och alla kommande brottsoffer, som med tanke på samhällsutvecklingen tyvärr inte lär minska i antal framöver.
