Nu var det dags igen. Det matematiska genitalieräkneriet (felaktigt kallat jämställdhet) är igång igen, nu applicerat på nobelpriskandidaterna. Se här >> och här >>. Journalisterna Karin Thurfjell och Inger Attestam har kommit ut som radikalfeminister i vad som en förledd läsare trodde vara en liberal frihetlig tidning – SvD – där förnuft och eftertanke hade några sorts hedersplatser. Det kan vi nu glömma. Det tycks vara en mycket gammal uppfattning. Finns det överhuvudtaget några sådana dagstidningar kvar? Ett dystert nej ekar smärtsamt i det svenska förfallets allt skräpigare pelarsalar.
Det hela börjar med påståendet “Män ger priser till män.”
Oohps, här har man gått och trott att priset går till storartade och för mänskligheten viktiga teorier och upptäckter. Vilken blåsning !
Till att börja med så anför dock en kvinnlig doktorand i cellmikrobiologi, Indira Chivukula, att “...även om fler och fler kvinnor väljer att satsa på naturvetenskap och matte, slår bromsen in när de börjar skaffa familj och barn. För att få Nobelpris måste man ha forskat länge och utan uppehåll“. Ok, här har vi vad som verkar vara en helt solklar förklaring både till könsdiskrepansen i antalet nobelpris och även i antalet högra akademiska tjänster som t.ex. professorer. Det finns heller inget i artikeln som skulle styrka att kvinnorna i fråga under hot blivit tvingade att göra dessa livsval. Det tycks vara helt frivilligt och måste således som livsval respekteras. Om artikelförfattarna tycker annorlunda så borde de anfört argument för det, men de gör de inte. Istället trampar de på i den vanliga “kom vi räknar könsorgan och om vi får en minuspost så skriker vi ‘orättvisa!’ Gud, vad medvetna och progressiva vi är!” – eller inte.
Lars Bergström sekreterare i fysikpriskommittén insisterar på det självklara att: “Priset ska gå till dem som gjort de största upptäckterna eller uppfinningarna.” Men se så enkelt är det inte för SvD-feministerna. De drar i stället triumfkorten “Män väljer andra män” samt det alltid gångbara “De manliga strukturerna!” (En bild på en sådan struktur, vore intressant att se).
Karin Åmossa, chesutredare på Sulf och inom parentes en anhängare av tesen att empiriskt stöd för ens uppfattning är något mossigt – liksom manligt. Hon visar detta tydligt i sitt resonemang att män i t.ex. fysikpriskommittén inte väljer pristagare utifrån prestation d.v.s. analyserar forskningsresultat och teorier utifrån det de säger om världen/universum utan de sorterar först fram männen och först därefter analyserar de fram pristagarkandidaterna. Detta är ju en ganska sensationell anklagelse och en tidning av Svd:s storlek borde ju kunna prestera emiriskt stöd för detta eller annar stryka Åmossas bidrag till artikeln. Men så har inte skett. Åmossa tillåts istället fortsätta hävda att männen kör samma metod för forskargrupper som startas upp: “Eftersom de flesta professorer är män kan det vara enklare för män att komma i kontakt med och in i forskargrupperna och få pengar” anför hon trosvisst. Kvinnor är alltså för blyga för att tala med professorer och professorer vill helst tala med män. Jag som trodde att man gärna talar med kvinnor. De män jag känner gör det i alla fall. Och om kvinnor hämmas av blygsel är väl det ett kvinnoproblem och inte ett manligt sådant, kan man tycka. Bortsett då från att empiriskt stöd för hela förklaringsmodellen saknas. Thurfjell undviker nogsamt att låta Åmossa kommentera Chivukulas föklaringsmodell. Det skulle liksom inte passa in anklagelseakten mot “pingvinberget” som man så respektfullt kallar de män som ägnat sitt liv åt att försöka utöka mänsklighetens kunskap om världen och universum.
Sedan kommer man in på litteraturpriset och vi finner en Peter Englund på defensiven. Han kopplar på Åmossas resonemang: ” – Män väljer män och har lättare att förstå andra män“, säger han. Förutom den icke PK-anstrukna uppfattningen att det föreligger grundläggande skillnader mellan män och kvinnor – och att den är så pass stor så att det föranleder Svenska akademin att välja män p.g.a. att det är mest män som sitter i där – så frånsvär sig alltså Englund från uppfattningen att det skulle finnas några universella giltiga konstnärliga kvalitetsuttryck: Beethoven, Shakespeare eller Selma Lagerlöf kan bara upplevas som konstnärligt högtstående av respektive kön. Kan vi alla känna igen oss i de påståendet? Knappast, alla empiri pekar på motsatsen. Konstärlig kvalitet spränger alla gränser. Är det bara män på Beethovens eller Mozarts konserter? Det är empati och fantasi det hänger på vid bedömningen – och det lär finnas lika mycket hos de män som av förtjänst blivit valda till akademien som hos de kvinnor som sitter där av samma skäl. Englund är helt enkelt byxis och vill vara till lags. Han har missuppfattat vad det är att vara radikal – och det är inte att flyta med tidsandans dumheter! Englund visar inte personligt mod och klarsyn. Det hedrar inte Svenska akademin.
Sedan sjunker nivån i artikeln om möjligt ytterligare ett snäpp när Johanna Ögren, en av kvinnorna bakom bokbloggen “Bokhora”, säger att”– Det är så intressant att man säger att vi inte ska kvotera, utan vi ska ta den som är bäst lämpad. Men det vi gör idag är att vi kvoterar in män, för att män väljer män. Och det är inte för att män är bättre.”
Ok, Waow! Vilken stringens. Män väljer män för att de saknar empati att upptäcka stor konst hos kvinnor är JÖ:s premiss. Är män från Mars och kvinnor från Venus Johanna? Den tanken är väl ändå förlegad? Att reda ut detta kommer att blir trassligt för dig. Att de män som valts skulle vara bättre ur någon mening är ju precis det som priset säger, men inte bättre än kvinnor utan bättre i Akademins ögon än alla andra författare av vilka en stor del, världen över, fortfarande är män – som alltså förbigås – capito? Där öppnades luckan för det argumentet och ner faller “bokh–an.”.
Sedan har vi Atterstams kolumn. Nu kommer “strukturerna” i spel. Rubriken är den föga uppiggande ”Unkna doften av herrklubb består”. Man ser i andanom hur de misogyna männen, knappt skönjbara i cigarrmolnen, konspirerar om vem av deras kompisar som ska få nästa pris. Visst känns det som en helt modern och realistisk bild av hur det går till att dela ut nobelprisen?
Chivukulas föklaringsmodell nämns inte med ett ord i kolumnen trots att den finns på samma uppslag. Istället är oreras det om ett “glastak” som är “mycket lågt och därtill mycket svårgenomträngligt”. Borde inte metaforen i stället vara glasgolv eller kommer man uppifrån från att komma in på toppen? Det verkar vara en märklig väg att ta i sammanhanget. Är inte skorstenen i så fall ledig (efter julhelgen)? Bortsett från den usla metaforen så framställs inga argument med någon som helst stringens eller empiriskt stöd.
Att ingå i de prestigfyllda nobelkomittérna är inte lätt fastslår Atterstam. Det är ett fåtal förunnat, d.v.s det gäller personer med en gedigen vetenskaplig bakgrund och erkänd kompetens inom sina områden. Atterstam indikerar att om man sänker kvalitetskraven på dessa deltagare så får man större matematisk likhet mellan olika könsgrupper. Jag tror nog att alla inser att det knappast vore gynnsamt för nobelprisets status.
Atterstams kolumn utmynnar i den halsbrytande slutsatsen, för vilken både logiskt och empiriskt stöd saknas i kolumnen: “Alltså finns förklaringen till könsskillnaderna i Nobelvärlden i sega gamla manliga maktstrukturer.” Ergo; makten har enligt Atterstam inte vunnits genom hård och ofta livslång forskning och vetenskaplig kompetens, den som enligt Chivukula många kvinnor av olika skäl väljer bort, för att de prioriterar andra livsvärden högre. (Vem kan anklaga dem för dessa val?) Nej, män väljer män punkt slut, mässar hon och tror tydligen att läsaren därmed ska låta sig nöjas. Det är verkligen en förolämpning mot läsarens intelligens.
Om radikalfeministerna på SvD hedrat sitt yrke istället för att sänka dess status än mer så hade man visat på alternativa pristagare av kvinnligt kön som på rent vetenskapliga eller konstnärliga grunder borde ha kommit i fråga som pristagare. Då hade läsaren kunnat bedöma relevansen i deras resonemang liksom vetenskapssamhället i stort – samtidigt som man visat respekt för det oerhört hårda arbete som läggs ner på att ta fram pristagare ( i vilket ingår att t.ex. plöja all världens vetenskapslitteratur). Nu blev det bara ytterligare en politiskt korrekt sur uppstötning, helt utan värde för någon seriös debatt.
P.S.
Du har just varit med om en analys av en delinstans i det allmänna svenska intellektuella förfallet. Inte så kul kanske. Men det är det vi har att leva med – och tackla så gott vi kan.
För en verkligt intelligent debatt om könets betydelse för vetenskaplig forskning se videon på denna adress. Efter att ha gått igenom den torde det inte råda någon tvekan om att Pinker har rätt, trots en del intelligenta invändningar. Chivukulas tes – något mer utvecklad och komplex i Pinkers resonemang – verkar hålla och stärkas av alla tillgängliga empiriska data.
