Var där. Magnifik arena. Teknik och ljud i världsklass.
Invigningsprogrammet var OK. Stundtals riktigt bra. Visst kan man diskutera enskilda moment som att Ledin och Eagle-Eye Cherry verkade vilja plugga egna låtar snare än att följa temat och köra hits. Det var ju gemenskap, och igenkänning som skulle skapas inte ökad försäljning på nästa platta.
Men publiken var med, hade en positiv utgångspunkt. Det var verkligen en glädjefylld kväll.
Det hela började med en film från vårt vackra avlånga land med alla dess olika landskapstyper och klimat som sedan slutade i en svepande vy över arenan. Inget om kultur eller “svenskhet” – bara naturen. Vackra åkningar som ingav en viss stolt tacksamhet över hur mångfacetterat vårt land är som natur betraktat och även att vi fortfarande kan åstadkomma en del ingenjörskonst av hög klass.
Dagen efter. Några recensioner, som ett slags sura uppstötningar från fullständigt PK-indränkta personer för vilka inte ens något så neutralt som vårt lands natur ska få visas fram utan att det kommer kissnödiga glidningar om något skumt “nationalromantiskt”. Ungefär som att det där med att “okritiskt” visa upp Sverige som ett vackert land, är inte det typ Sverigedemokratiskt liksom? Man ser de små hjärnorna brinner utifrån sina så in i norden “progressiva” uppfattningar (det som ju faktiskt har gett dem jobbet från början, så lite förståelse få man ju ha…).
Erika Hallgren i Svd: kan en invigning någonsin tillåtas att bli en “annan än den nationalromantiska”, frågor hon sig och drar sedan till med att det borde vara mer samtida typ dagsaktuell pop och country. Alla andra äldre såväl som yngre som var där (det var många) skulle således enligt denna ungdomskult hållas kort och inte tro att man kan komma dragande med gammal “nationalromantik” som Astrid Lindgren, Till havs eller Sven Ingvars. Allt som är äldre än 2011 borde således förbjudas. I alla fall på invigningar av den här typen. Det är kontentan av recensentens resonemang. Visst är det tolerant och inkluderande! Och visst visar det att det är något riktigt skumt med att genom bild och musik indikerar att det är möjligt att kanske t.o.m om inte älska så i alla fall på en del punkter känna någon stolthet över sitt land. Hhuu så hemskt, kvider den vittblickande djupingen Erika H.
Hanna Fahl DN. (Märkligt lika med Erika H i ålder och kön – och med samma budskap. Har dom snackat ihop sig?
Här är det dock det grövre artilleriet som gäller. Den inledande filmen var “nationalpornografisk”. Ett slags lågt stående förlustelse med tvivelaktig moralisk substans. Visst är det hemsk Hanna att ta del av vårt land och liksom inbilla sig att det är vackert, fint, kanske också i förlängningen värt att försvara? Jo, jag förstår att du ryser. Vilken bisarr tanke!
Resten av recensionen kopplar ihop invigningen med mutanklagelser och en surmagad kritik av att det nog inte kommer att gå bra med att få detta projekt att gå ihop. Att önska något gott för den nya arenan, finns liksom inte på kartan. En kritiker ska ju vara kritisk eller hur, även om man varken är kunnig eller välresonerad. Man ska ju göra sitt jobb liksom.
Kunde tagit upp fler recensecioner, men man får prioritera hur mycket tid man kan ägna åt dravel. Det får räcka med det här.
