Dagens reflektion:
Har nu fått ytterligare bekräftelse av att jag hade helt rätt i min vida spridda artikel på Newsmill om det smutsiga drevet mot Kungen utifrån rännstensboken “Den motvillige monarken”. Historikern Dick Harrison har tillsammans med Desirée Ahokas Schein i boken “Från en säker källa” smulat sönder den lilla (mikroskopiska) rest av trovärdighet som fanns kring rännstensboken och dess författare (se t.ex. Expressen 22/10-12). Något som förstås borde ha gjorts av journalister när det begav sig, men den uppenbara möjligheten att få in ett skott på kungahuset, det icke-republikanska statsskicket och dess huvudsakliga representant, släckte arbetsmoralen i den delen. Drevpsykologin tog över – men som med alla crime of passion så kommer det en dagen efter. Och förtroendet för journalistkåren sjunker ännu ett snäpp. Inte för att alla är dåliga (långt ifrån) utan för att några tongivande låter sin dåliga hälft ta över den goda. De ideologiska käpphästarna driver vilt, blodsmaken ger ett rus som driver på ännu mer och eftertanken, som var dåligt surrad på ekipaget, ramlar av tidigt.
Den nya boken har lett till att en del journalister av nämnda typ, nu snabbt försöker dra upp byxorna och kamouflera sina spår. Det går väl så där. Ta “prakt——t” Croneman, som nu helt plötsligt säger sig ha respekt för kung Carl XVI Gustaf! Vilket skämt!
Så här lät det dock bl.a i en DN-artikel 27/11-11 angående kungens jultal.” “Alla vet att ingenting längre blir som det har varit, förtroendet är för alltid rubbat. Hans tid är förbi.”
Croneman köpte således hela det stinkande betet från rännstensboken, inte tillstymmelse till fundering eller kritisk reflektion. Allt var ju sant, det stod ju i en bok! Kungen måste abdikera! En bok som via smutskastning av kungen kunde smutskasta monarkin måste det ju bara vara sann i Cronemans – årets republikanska – hjärna.
(Samma beklämmande dumhet visar”konstnären” Elisabeth Ohlson Wallin i sin infama tavla över kungen och Drottning Silvia. Den är således är helt byggd på lögner och ergo ingen satir – som ju för att ha verkan måste bygga på ett stoff av sanning – utan bara en beskrivning av “konstnärens” egen brist på reflektiv förmåga och begåvning. Som sådan är den ju i och för sig ett värdefullt tidsdokument…)
I en artikel i dagens DN(23/10-12) påstår sig nu Croneman plötsligt känna sympati för Kungen och att han måste vara “den ensammaste människan på jorden”. En typiskt felaktig och impertinent slutsats. Kungen har sin familj och miljoner medborgares sympati för de övergrepp han utsatts för av media och det republikanska “terrornätverket”. Croneman påstår sig också må illa på Kungens vägar över sladdret i C. Henemarks senast bok. Trovärdigt?
Det är dock lätt att må illa inför vissa personer redovisade enligt ovan. Ett illamående som är högst genuint – och dessutom befogat.
