Publicerad först gången 2004-12-19 på kommentaren.nu (vers 1)
När ett större företag läggs ner på en ort är det oftast ett hårt slag för många. De flesta inser ändå att arbetstillfällen aldrig kan vara garanteras i en marknadsekonomi eller krävas som en rättighet. Det enda man kan göra är att ständigt arbeta för att så goda villkor som möjligt skapas för entreprenörskap och risktagande.
När det gäller regementsnedläggningar är saken i princip likartad vad gäller omöjligheten av garantier, men förändringsprocessen är mer utdragen. Ingen förväntar sig att så stora investeringar i anläggningar och personal skall överges på en höft eller genom en plötsligt ny försvarspolitik på central politisk nivå. Likväl har just detta skett i Sverige under senare år. Det finns goda skäl att förvänta sig att anledningen till detta är att det har skett drastiska förändringar i den totala ekonomiska basen i samhället, som omöjliggör vidare drift. Det andra alternativet – mindre troligt i ett förnuftsstyrt och välordnat samhälle – är att omstruktureringen har väldigt lite med omsorg om försvarets fortsatta förmåga att göra, men desto mer med maktviljans överordning över allt annat. Man kohandlar inom ett givet budgetutrymme för att få pengar över till vad man ser som mer röstknipande åtgärder och lägger därvid inga särsksilda värden eller prioriteringar på frågor om rikets framtida säkerhet.
I Sveriges fall har inte den ekonomiska basen minskat så drastiskt, sett ur statsbudgetens totala omslutning (ca 750 miljarder varav försvaret ca 45 miljarder), att inte de nu nedläggningshotade regementena kunde få vara kvar om viljan fanns. Det är en ren prioriteringsfråga. Man kunde mycket väl tänka sig att minska t.ex. AMS budget eller minska transfereringarna på några området etc. för att hålla försvaret intakt (eller omstrukturera utan nedläggningar).
Men nu anses hotbilden vara obefintlig, kostymen ska krympas och fokus läggas på internationella insatser. Men trots detta och alla miljarder som försvaret även fortsättningsvis kommer att kosta, så kan man inte klämma fram en EU-styrka på 1.500 man, vilket efterlysts från Bryssel, utan man vill förhandla ner sig till 800. Är det imponerande? Tyder det på kompetens i förvarsledningen? Framsynthet i den övergripande strategin? Det är svårt att se någon som kan svar ja på dessa frågor. Likväl tycks ingen ta särskilt allvarligt på det. 800 man räcker väl? Vadå, är vi stridisar eller?
Bortsett från detta sorgliga förfall i ledarskap så finns det en aspekt av förvarsnedläggningarna som det talas lite om och det är de socialpsykologiska. Vad händer med människor i en landsända som sedan mycket länge har haft ett regemente eller annan militär verksamhet som nu ska bor?
I de flesta fall är militärens närvaro en källa till stolthet. Här förefinns män och kvinnor som arbetar med något som de allra flesta uppfattar som djupt värdefullt nämligen försvaret av riket och i nästa steg vår frihet och vårt självbestämmande. Tas detta bort så tas också källan till denna stolthet bort och en känsla av sorg och övergivenhet blir en naturlig konsekvens. I landsändar som är särskilt geografiskt utsatte blir detta särskilt tydligt och kan förmodligen leda till rent depressiva tillstånd hos medborgare i dessa områden. Känsla av skam: att landet inte längre vill försvara sig, att det ligger öppet och att man själv är utsatt. Det är förstås inga upplyftande produktiva känslor. De bidrar ej till medborgarens naturliga berättigade önskan att känna stolthet över sitt land och sitt samhälle.
Att det i militäranalyser framhålls att det inte finns några konkreta hotbilder spelar liten roll, tror jag, för många medborgare. De frågar sig naturligen: vem vet vad som kan hända? Har vi inte hört det här förr… Se på 1930-talet.. Var inte slagordet ”fred i vår tid…?” Den 1000-åriga fredens rike var nära…
Ta exemplet Gotland en ö idealisk som ett första brohuvud vid en invasion eller att bara annektera som sådant – av geopolitiska skäl – vid ett plötsligt angrepp. Visst blir det protester, men inte ska väl fastlandet ingripa med våld? Mot en så övermäktig fiende? Civila kan ju dödas? Bättre då att förhandla! Kräva åtminstone att demokratin på ön får behållas? Eller i alla fall språket?
Våldsamma överdrifter? Tokhypotetiska resonemang? Visst, men i en övergiven utsatt landsända ett slags dov mardröm, ett mörkt bakgrundsbrus.
Gotland ska nu berövas sitt sista regemente. Signalen är otvetydig. Vi lämnar Er. Vi har inte råd med den symboliska trygghet som ett regemente innebär. Ni är själva nu. Riket struntar i Ert försvar.
Gotland med sitt strategiska läge skulle naturligtvis i en sund värld hysa minst en flygdivision för spaning och första insats samt en helikopterdivision för räddningsuppdrag i hela mellersta Östersjön. Bättre läge finns inte. Minns Estonia… Flera fall kommer att inträffa.
Men jag talar ett främmande språk. Medborgarnas känslor för sin säkerhet och trygghet är ju på tok för primitiva, irrationella, så föga moderna och rationella. Raka motsatsen till de tankar som idag styr vårt lands försvarspolitik.
