Några “tungviktare” inom svenskt regionväsende propagerade på DN debatt den 9/3 2011 för sin syn på hur Sveriges karta ska ritas om. Det som är frapperande när man läser artikeln är den närmast totala frånvaron av de två begrepp som borde vara centrala i sammanhanget nämligen medborgaren och demokratin.
Här har vi en elit som riktar sig till en annan elit: den politiska nomenklaturan inom kommuner och landsting. Man har rest runt och träffat politiker men ingenstans hör man talas om att man träffat medborgare eller gjort undersökningar bland dem. Hur ser medborgarna egentligen på detta att hamna under de centralistiska byråkraternas passare och linjal när dessa leker, inte bara med Sveriges geografi, utan även med medborgarnas lokala förankring och identitet.
Här ska urgamla landskap med tillhörande identiteter och kulturella egenarter slås ihop – med några penndrag – till olika godtyckligt konstruerade storregioner.
De finns flera problem med de ritglada herrarnas upplägg. Låt oss ta dem en och en:
1. Storregionerna och hanteringen av dessa strider mot den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen vilken innebär att samhällsgemenskapen ska byggas underifrån och uppåt. Här är det uppenbart att processen är tvärtom – uppifrån och ned.
2. Man har inga skrivningar om vad en lokal och historiskt djupt förankrad identitet betyder för medborgarens känsla av tillhörighet och sammanhang. Människosynen är inskränkt instrumentell och materialistisk.
3. Motivet att “tillväxtmöjligheterna” skulle öka p.g.a. att en viss geografisk eller befolkningsmässig storlek uppnås är rent nonsens. Det som avgör tillväxtpotentialen i ett land är den entreprenörstradition som verkar och sprider sin anda och sitt nätverk i ett visst område (Jmf. Gnosjöandan och Gnosjöregionen), samt förstås reella incitament att ta risken att blir företagare/entreprenör, vilka som bekant för närvarande inte skapas av landsting och regioner utan av regering och riksdag i form av främst skatteregler för företagare och företagande samt lagar och regler för sparande och investeringar generellt.
4. Det som Landstingen och storregionerna främst väntas hantera: infrastruktur och sjukvård (och som är av betydelse för tillväxten i sekundär mening) kan lika gärna och minst lika bra hanteras av mindre enheter som t.ex. landskapen – inom sig och i samarbete med andra. Se på Gotland, (som går på tvärs mot ansvarskommitténs krav på minst 500 000 innevånare) som har ett livaktigt näringsliv, en väl fungerande infrastruktur, såväl som dito sjukhus och högskola.
5. Detta är ett centralistiskt projekt som ökar det demokratiska underskottet i landet. Inga förslag finns om att regionerna skulle få något självstyre att tala om: inga lokala parlament med lagstiftande kapacitet inom näringspolitik, skolväsende och annat. Det är en fortsättning på den centralistiska svenska enhetsstaten, nu uppvriden till maxvolym. När man i artikeln talar om att man kan vara en aktör gentemot staten så gäller detta bara i de gamla vanliga landstingsfrågorna sjukvård och infrastruktur. Medborgarna får inte mer att säga till om men däremot ett större avstånd till dem som bestämmer.
6.Det saknas en genuin vilja till demokratisk fördjupning, något som endast kan ske genom ett större inslag av federalism i det svenska politiska systemet. Landskapen vore utmärkta grundkomponenter i ett sådant system: där finns naturliga gränser, den lokala identiteten och kulturen. Dessa kan sedan växlas in i en välavvägd rikspolitisk struktur utifrån subsidiaritets-principen. De kan ha egna parlament med reell beslutanderätt över allt från näringspolitik till skola och polisväsende. Då skulle en reell institutionell konkurrens uppstå med massor av nya lösningar och förslag på samhällsproblem och ett nytt dynamiskt och rikt Sverige.Fantasilösheten hos storregionernas företrädare kan endast tilltala en centralistisk statsledning som ängsligt bevakar och vaktar på sin likriktande maktutövning. Men folket förtjäna bättre. Det går att hitta bättre politiska system än det nuvarande. Vad gäller det föreslagna systemet med storregioner så finns det bara en slutdestination – papperskorgen.
1. Storregionerna och hanteringen av dessa strider mot den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen vilken innebär att samhällsgemenskapen ska byggas underifrån och uppåt. Här är det uppenbart att processen är tvärtom – uppifrån och ned.
2. Man har inga skrivningar om vad en lokal och historiskt djupt förankrad identitet betyder för medborgarens känsla av tillhörighet och sammanhang. Människosynen är inskränkt instrumentell och materialistisk.
3. Motivet att “tillväxtmöjligheterna” skulle öka p.g.a. att en viss geografisk eller befolkningsmässig storlek uppnås är rent nonsens. Det som avgör tillväxtpotentialen i ett land är den entreprenörstradition som verkar och sprider sin anda och sitt nätverk i ett visst område (Jmf. Gnosjöandan och Gnosjöregionen), samt förstås reella incitament att ta risken att blir företagare/entreprenör, vilka som bekant för närvarande inte skapas av landsting och regioner utan av regering och riksdag i form av främst skatteregler för företagare och företagande samt lagar och regler för sparande och investeringar generellt.
4. Det som Landstingen och storregionerna främst väntas hantera: infrastruktur och sjukvård (och som är av betydelse för tillväxten i sekundär mening) kan lika gärna och minst lika bra hanteras av mindre enheter som t.ex. landskapen – inom sig och i samarbete med andra. Se på Gotland, (som går på tvärs mot ansvarskommitténs krav på minst 500 000 innevånare) som har ett livaktigt näringsliv, en väl fungerande infrastruktur, såväl som dito sjukhus och högskola.
5. Detta är ett centralistiskt projekt som ökar det demokratiska underskottet i landet. Inga förslag finns om att regionerna skulle få något självstyre att tala om: inga lokala parlament med lagstiftande kapacitet inom näringspolitik, skolväsende och annat. Det är en fortsättning på den centralistiska svenska enhetsstaten, nu uppvriden till maxvolym. När man i artikeln talar om att man kan vara en aktör gentemot staten så gäller detta bara i de gamla vanliga landstingsfrågorna sjukvård och infrastruktur. Medborgarna får inte mer att säga till om men däremot ett större avstånd till dem som bestämmer.
6.Det saknas en genuin vilja till demokratisk fördjupning, något som endast kan ske genom ett större inslag av federalism i det svenska politiska systemet. Landskapen vore utmärkta grundkomponenter i ett sådant system: där finns naturliga gränser, den lokala identiteten och kulturen. Dessa kan sedan växlas in i en välavvägd rikspolitisk struktur utifrån subsidiaritets-principen. De kan ha egna parlament med reell beslutanderätt över allt från näringspolitik till skola och polisväsende. Då skulle en reell institutionell konkurrens uppstå med massor av nya lösningar och förslag på samhällsproblem och ett nytt dynamiskt och rikt Sverige.Fantasilösheten hos storregionernas företrädare kan endast tilltala en centralistisk statsledning som ängsligt bevakar och vaktar på sin likriktande maktutövning. Men folket förtjäna bättre. Det går att hitta bättre politiska system än det nuvarande. Vad gäller det föreslagna systemet med storregioner så finns det bara en slutdestination – papperskorgen.
Här finns en bättre förutsättning för en ny demokratisk ordning, präglad av ökad lokal demokrati och autonomi inom ett mindre omfattande men starkare och mer fokuserat riksstyre.
P.S.
Några politiker svar på DN artikeln (14/3-11) var inte fullt lika patroniserande som “regionproffsen” men man letar förgäves efter något om en reellt ökad regional makt eller en redogörelse av på vilket sätt regioner skulle vara tillväxtvänliga i sig om de inte samtidigt kan påverka eller utforma och styra 1:a linjens ekonomiska incitament. Goddag yxskaft således. Lite som vanligt.
Se också: www.svenskreform.se
