Frankrike erkände rebellrådet i Bengazi redan i mars i år. Tyskland, Turkiet, Spanien USA och Storbritannien följde under sommaren. Stora ekonomiska resurser har ställts till rebellernas förfogande av dessa länder. Gaddafis gamla diplomatgarde har utvisats i flera länder. Men Sverige tiger still. Inget händer.

Reinfeldt gick efter Frankrikes erkännande ut med ett uttalande att Sverige med hänvisning till folkrätten inte erkänner regeringar utan stater (Arena 10/3). Men det är en mycket gammeldags folkrätt man då hänvisar till. Den innebär nämligen att om en regim genom intern terror kan säkra gränserna i ett land och därefter möblera statsapparaten med gangsters och torterare så ska de gratuleras, ty de har lyckats klara testet för att kunna erkännas som stat och regering av Sverige.

Den moderna folkrätten är mycket mer inriktat på mänskliga rättigheter och att diktatoriska regimer inte ska kunna sitta säkra bara för att de tycker sig ha säkrat sina geografiska gränser eller ännu hävdar officiella poster i staten, trots ett trängt läge. Detta kan ju tyckas självklart om man ser till folkets bästa och inte värnar om en våldsbesatt klick i statens topp. En utveckling som alla bör applådera, inte minst de som lider under diktaturens ok.

Men regeringen med moderaterna i spetsen fortsätter att tugga det gamla uttjänta. Nu senast Carl Bildt: ” -Vi erkänner inte regeringar utan stater. Frågeställningen har inte varit aktuell för oss”, säger han till TT 15/7. Men vilka konsekvenser har då egentligen detta? Om Sverige skulle bli ockuperat och regeringen blir tvungen att fly landet skulle man således inte kunna hävda sig som en legitim representant för riket utan man skulle tvärtom behöva lobba för att ockupanterna skulle få skicka representanter till FN, ty Sverige vore ju de facto ändå fortfarande en “stat”?

Det är verkligen ganska tröttande detta ständiga traskande patrullo inför så uppenbart moraliskt riktiga ställningstagande: allt från hjälpen till nazisterna under 2:a världskriget, sveket mot Raoul Wallenberg, oförmågan att erkänna att Baltikum var ockuperat till Juholts insisterande på att andra får göra grovjobbet med att eliminera Gaddafis hejdukar som skjuter och dödar civila, tills nu när man inte kan erkänna en legitim regering även fast man tagit handen från Gaddafi. Varför kan man inte laborera med två storheter samtidigt: legitima regeringar/representanter och stater och sedan klassificera samarbetet utifrån deras respekt för mänskliga rättigheter?

Nu ligger Syriens folk i skottggluggen för ännu en diktators vrede. Syrier i Sverige hotas. Polisen och Säpo tycks agera valhänt och svagt. Syrien är ju en stat, inte kan vi kasta ut dess hantlangare även om de hotar medborgare i Sverige. Inte bara så där. Vad skulle folkrätten säga om det? Nej, nej. Det går naturligtvis inte. Vi väntar och ser vem som vinner först.

____________

Nedanstående infört  15/8-11

Se http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/12/fegt-av-sverige-att-inte-erk-nna-rebellerna

“Några kommentarer till kommentarerna:

Om man undantar demokratins och rättfärdighetens fanbärare som Kina och Ryssland… så har alla länder av någon vikt tagit sin hand från Gaddafi. Vad göra i det läget?

Det är svårt att se några motiv för att göra annat än att göra lidandet och processen fram till maktskiftet så kort som möjligt, d.v.s. att massivt stödja den opposition som ändå har en anti-diktatorisk agenda särskilt som de vet att dess stöd från väst är beroende av en demokratisk utveckling (villkorat stöd!) och där dessutom de länder som lämnar stöd är i stånd att sätta kraft bakom orden för just en sådan utveckling. Allt annat är bara att låta blod flyta i onödan och i värsta fall låta diktaturen återta greppet.

Att då Sverige skulle vänta med ett sådant stöd för att en “stat” ännu inte är bildad, verkar inte särskilt förnuftigt ur någon synvinkel. Men hamnar då dessutom i en svagare position när det gäller påverkan för en demokratisk utveckling, när man inte valt det självklara enligt ovan.

Problemet med de materialister som i den museala K. Marx anda bara ser klass- och intressekonflikter om råvaror som det enda som styr utvecklingen, är att det just finns andra värden som driver människor: t.ex. längtan efter frihet: rörelsefrihet, yttrandefrihet, ett rättssamhälle!

Blir det enkelt att genomföra? Naturligtvis inte! Inte i något land som levt decennier under diktatur och förtryck. Kan det misslyckas på några håll? Säkert. Men bör detta hindra någon att försöka eller för demokratiska länder att stödja kampen mot diktaturer? Naturligtvis inte. Men mest ändå står hoppet till folkets egen kraft och längtan, det som vi nu så heroiskt ser och har sett under den arabiska våren och inte minst nu i Syrien.

Ovanstående kan också ses som svar till inlägget om att motivet för min artikel rimligen måste vara att vi ska erkänna rebellerna för att NATO gör det. Författaren till den drapan tycker istället vi ska använda “sedvanliga diplomatiska kanaler” som har “skyddat Sverige mot ingrepp i nu 200 år”.

Falskare historieskrivning är svårt att tänka sig. Geografisk periferi, lita på att andra ska göra jobbet och ett starkt försvar [finns ej mer] är det som klarat oss. Diplomati har inte gett oss några framgångar. Diktaturer och gangsterstater tenderar att svara väldigt dåligt på diplomati. Däremot tycker det att den är en mycket bra uppfinning, ty då kan man ju samtala och prata allt medan åren går – och man får ju legitimitet på kuppen!

Notera vidare den oundvikliga sanningen att en neutral position visa vi ondskan bara leder till framgång så länge det finns andra som bekämpar den och till slut besegrar den.

Hade nazisterna vunnit kriget, vad hade Sveriges diplomatiskt-neutrala position varit värd då? Förstås: Noll och intet. Någon gång måste man vara beredd att delta i striden för sin egen framtida frihet och även – när en rimlig möjlighet finns – andras.

Mvh

Leif V Erixell”