Jens Liljestrand på Expressen tillhör de ”progressiva” personer som inom sig tycks ha ett bubblande kulturdestruktivt våldskapital som bara väntar på att förlösas. Han skriver i en kolumn i Expressen 17/8 att han väntar på de första ”spadtaget” i avsikt att ta bort Kar XII i Kungsträdgården i Stockholm. Vi kan i andanom höra AFA-mobbarna skandera sina ”ned med krigshetsaren” anförda av Jens med sin megafon samtidigt som man går lös på fundamentet medan hackor medan ölburkar och bråte haglar över statyn. Public Servicejournalister är förtipsade och dokumenterar den nattliga räden men ingriper förstås inte eller ringer polisen. Man är ju konsekvensneutrala som det heter. Sedan har Liljestrand en lång lista på många andra monument i Sverige som förtjänar att tippas över ända. Inte ens poeten Esaias Tegnér går fri. Hallå, några SD:are har ju läst dikter vid hans fot! That’s enough, på med dekalen ”Ta ner den!”.
Vi ser detta överallt i den postmoderna vänstern: detta våldsbaserade förakt för det FRIA ORDET (talare ska inte få yttra sig på universitet och andra ställen, kommer de skapar man kravaller och menar sedan att talaren i fråga skapar ”otrygga rum”) för MÖTESFRIHETEN (demokratiska partier ska inte få hålla sina möten i fred utan ska skränas ut och lokaluthyrare som ger plats för dem hotas och hängs ut) för ENSKILDA PERSONER SOM HAR FEL ÅSIKTER (oftast innefattande att man är mot öppna gränser eller står upp för den självklara politiska devisen Sverige först eller anser att islam är djupt problematisk utifrån den västerländska upplysnings- och jämlikhetstanken), blir av med sina arbeten efter att vänster- och/eller islamistmobbar kontaktat och skrämt upp ängsliga arbetsgivare.
Nu ska alltså historiska monument i backen. ”Take it down” som det står på de dekaler som den progressiva vänstern i USA och Kanada sätter på de lämningar som inte passar med den postmoderna värdegrunden. Visst kan vissa monument, särskilt de från diktatorers och totalitära systems tid, förpassas till lämpliga museumområden, men i de flesta civiliserade länder är detta nedrivande rent barbari. Dessa monument är en del av kulturarvet, en spegel av dess samtid för lärdom, heder och kritik. Man kan kritisera gestalter (som ständigt omvärderas i olika riktningar) och idéer i historien utan att riva ned och destruera dess former i det offentliga rummet.
Det är inte svårt att se hur denna snöflingetrend snabbt kan urarta till sådant som att ett monument föreställer en ”man” och därför måste tas ner eftersom det är ett ”underskott” av kvinnliga statyer etc. I Kanada har man nyligen satt en dekal på en Jeanne d’Arc- staty. >> Antingen såg den för krigisk ut eller så vara det bara det att det var en ”vit” kvinna. What the heck, fram med rep och hackor, nu kör vi!
Som Fredrik Sjöberg skriver i SvD 22/8 >> så skulle inte ens den Heliga Birgitta och än mindre Carl von Linné passera det postmoderna ”progressiva” kränkthetsfiltret. Möjligen skulle Raoul Wallenberg få vara kvar (tveksamhet dock kring hans judiska bakgrund med kopplingen till de imperialistiska sionisterna…). Lika bra att ta ner det också. För säkerhets skull. Voila! Den postmoderna kulturella öknen är ett faktum.
Denna trend är inget annat än kungsvägen (om uttrycket tillåts) till kulturskymning och civilisationens sammanbrott. Vi närmar oss under ledning av Jens Liljestrand & Co barbariet med stormsteg. De behöver stoppas i farstun. En staty av Carl Bildt på Kastellholmen som Sjöberg föreslår (Lars Vilks tycks ha nappat!),
