På Facebook finns ett inlägg av mannen i en till Sverige inflyttad kroatisk familj (se även SvD 4/9-17). Han beskriver i inlägget den svenska skolan inför häpna läsare i hans hemland. Inläget har fått stor spridning. Det mesta är sådant som vi kan vara stolta över som fri mat till eleverna men så kommer den svenska separerande, ovetenskapliga och lätt rasistiska multikulturalismen in och blir tydlig på sitt ”verkstadsgolv”. Det gäller hemspråket. Här ska familjens barn på skattebetalarnas bekostnad skjutsas till annan skola för att läsa kroatiska och läraren på den självklara frågan om man inte bör prata svenska hemma får svaret: ”Inte alls. Hemma bör Ni tala Kroatiska”.
Hela denna gentemot assimilering och sunt förnuft motsatta politik går tillbaka på den sedan länge falsifierade tanken (se bl.a. C.H. Rossell 1998) att barnet lär sig bättre om det är ”tvåspråkigt” samt att svenska staten, d.v.s. svenska skattebetalare, har någon slags skyldighet betala för att barnet ska få behålla de invandrade föräldrarnas språk – vilket de förstås inte enligt någon rimlig etisk eller logisk princip har. Det är upp till dem.
Problemen med hemspråk eller ”modersmålsundervisning” som det numera kallas, (bara för att vi inte ska få för oss att svenska är och bör vara modersmålet för alla barn födda i Sverige) är flerfaldiga:
- Det fjärmar barnen från de som skolan betraktar som ”riktiga” svenskar. Barnen få således indirekt den skadliga informationen att de inte tillhör denna grupp. De lyfts ur klassen för att läsa svenska som ”andraspråk”. En mångfald empiriska data visar att detta är sårande för eleverna. De blir lätt att inte uppleva sig som en av dem – ett förfrämligande.
- ”Resultaten visar att eleverna upplever ett starkt utanförskap i relation till såväl lärare som skolans övriga elever.” Eleverna upplever att de är ”särbehandlade i mindre grupp, varvid de upplevde undervisningen som en lägre form av svenska”. (Parszyk 1999).
- ”Deras stora motivation att få tillhöra gjorde att de kämpade för att få vara kvar i gemenskapen” (Torpsten, 2008).” Fler fakta kring detta finns. Se t.ex. denna rörande video: https://youtu.be/i7IRArT6b8M
- Via detta fokus på ”modersmålet” tvingar skolan isär eleverna från sin svenska tillhörighet och signalerar att det land deras föräldrar kom ifrån är deras verkliga hemland. I Sverige arbetar man. Övrig lojalitet eller anknytning är inte nödvändig. Man bygger således in utanförskap och försvårar integrering och assimilering i själva pedagogiken. Ett mer självdestruktivt system för nationella sammanhållning och byggande av ett starkt socialt kapital är svårt att tänka sig.
- Kostnaden för hela hemspråkscirkusen är svår att få fram men en lågt satt beräkning landar på runt 4 miljarder kr per år. Pengar som kunde användas till en förstärkning av svenskundervisningen för de nytillkomna medan de födda i Sverige inte längre behöver slitas från sina klasser och svensktalande kamrater.
Detta defekta system talas det inte mycket om bland de politiska partierna för närvarande (det har förekommit men ignorerats: se t.ex. denna vettiga inlaga >> men det är, som alla torde förstå av ovanstående, centralt att det avvecklas snarast om vi ska kunna behålla ett sammanhållet land byggt på sunda integrationsdrivande principer och som inte urholkar det så viktiga sociala kapitalet.
I Danmark har man förstått allt detta sedan ett bra tag tillbaka, se t.ex. detta: >> ) liksom i de allra flesta västländer. Men i Sverige har vi kolossalt svårt att frigöra oss från den relativiserande multikulturalistiska drogen som sänker oss allt djupare i etnifiering, enklavering, utanförskap och onödiga kostnader. Hög tid för en tillnyktring.
Leif V Erixell
Författare och fri debattör
Några källor (många fler finns):
C.H. Rossell 1998, ”Mystery of the bilingual express”
Parszyk 1999. ”En skola för andra: Minoritetselevers upplevelser av arbets- och livsvillkor i grundskolan”
Torpsten 2008: ”Erbjudet och upplevt lärande i mötet med svenska som andraspråk och svensk skola”
