Gudrun Antemar lagman på Förvaltningsrätten har presenterat förslag om att stävja ”hatet” på nätet. Hon menar samtidigt att dessa förslag kommer att harmoniera med Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Not so.
Min erfarenhet av Europadomstolen och deras analyskraft (gällande främst religionsfriheten) är att den har väldigt svårt för flummiga definitioner och allmänt snömos samt att yttrandefriheten har ett mycket starkt skydd. Man kan f.ö. notera att yttrandefrihetsexperten Nils Funke anser att många av dessa förslag slår direkt mot yttrandefrihetsgrundlagen.
Läser vi vad som skrivs om ärekränkningsbrotten – som Antemar vill bredda och skärpa påföljderna för – så kan man ju till att börja med konstatera att ”hatet” på nätet skulle behöva en avgränsande definition.
Enligt referat i DN ska straffansvar ”…gälla den som genom beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende agerar mot någon annan på ett sätt som är ägnat att kränka den utsattes självkänsla eller värdighet.”
Här öppnas en hel ormgrop av tvetydighet och godtycklighet: Först vad innebär egentligen ”hat” i sammanhanget? Är hat liktydigt med en uppsättning åsikter? ”Ägnat att kränka”? Ett raserande av ett uselt åsiktsbygge (säg “socialism genererar allmänt välstånd”) kan ju upplevas kränkande av den som spikat i hop det. Ska då den med större logik och kunskap straffas? Det går att tolka det så. Vidare: vem är ”utsatt”? Hur mäter man styrkan i någons ”självkänsla” eller ”värdighet”?
Om någon kallar mig idiot, så bryr jag mig inte det minsta eftersom jag bara bryr mig om argument. Men om prinsessan på ärten blir sårad av samma tillmäle i sin ”värdighet”och kallar det ”näthat” ska avsändaren då dras inför domstol? Uppenbarligen.
Det betyder inte att jag själv nödvändigtvis avstått från att kalla någon idiot i bland. Även känslouttryck kan ha sin plats förutsatt att jag kan redogöra för skälen till att jag använder ett sådant epitet, att det för mig är rimligt. Självklart ska en en debatt föras så hovsamt som möjligt och en person som frossar i invektiv straffar ut sig själv ur varje seriös diskussion. Den blir i denna mening självreglerande. Det behövs inga kränkningspoliser. Men självklart går det en skarp gräns när ett invektiv övergår i konkreta hot. Då finns det förstås alla anledning att påkalla rättsväsendet, – som i övrigt ska hålla sig borta!
Det finns en del positiva saker i förslagen som ”olaga integritetsintrång” men också oroande snömos som ytterst innebär angrepp på yttrandefriheten och ett undereldande av den kränkningshysteri som redan nått patologiska höjder.
Istället borde alla goda krafter arbeta för att införa ett ”First Amendment” i grundlagen istället för alla dessa Kafkalagar som bara spelar de som snickrar på en allt trängre åsiktskorridor i händerna.
P.S.
Den som hittar förslagen i klartext/pdf får gärna skicka till mig.
