När barbarhoparna red igenom byar och städer efter det romerska rikets fall och brände och slog ihjäl efter lust och godtycke, satt enskilda munkar i talgdankens bräckliga låga och började kopiera antikens klassiker för att rädda dem till eftervärlden. Detta är något att efterlikna: att hålla en låga brinnande i väntan på bättre tider.
Förfallets vegeterande krafter i stat och media tycks stå starka, men de fruktar förnuftet som de håller nere och baktalar. De faller vid ett samlat angrepp och de vet om det. För rättelse behöver vi en ny konstitution. Det är det långsiktiga målet.
En förfallsperiod, jag talar om andens och kulturens förfall, kännetecknas inte av ett plötsligt ökat antal korkade och ondskesfulla människor utan av en kollaps i ledarskapet, en sänkning av dess halt av karaktär och intelligens. Det bereder därmed plats i offentligheten för förfallets enzymer att verka och erodera det andliga klimatet. Bakom varje korkad krönikör i en kvällstidning eller kvoterings- tvångs- eller förbudsivrare står en lika korkad redaktör eller politiker med fingret i luften och ängsligt funderande på, inte vad han kan bidra med i form av erfarenhet, fördjupning och stilistik eller ökad frihet och ansvar för den enskilde medborgaren, utan vilket politisk korrekt dynga som luktar starkast för närvarande. Ty de har förfallets ledare näsa för, det måste vi ge dem. Något kan de. Alla har potential för någon form av mästerskap.
