Den svenska demokratiska centralismens konstitutionella våld

Jag måste säga att jag är förvånad och förbryllad över hur människor som jag annars betraktar som intelligenta kan gå ut och hävda att de upphandlingar av boende som Migrationsverket gör bakom kommunernas ryggar (som plötsligt ställer dem inför ett antal hundra nya skolplatser med nya lärare som ska trollas fram på nolltid m.m.) eller hur beslut om tvång för kommuner att ta emot asylsökande, på tvärs mot regeringsformens klausul om kommunalt självstyre, hur dessa båda beteenden kan sägas vara i samklang med medborgarnas intressen, att staten är ”på samma sida” som dem.

Detta är ju så uppenbart befängt! Dels för att kommuninnevånarna aldrig ha fått säga halv sju om de anser att de vill ta emot dessa plötsligt uppdykande asylsökande (demokratiskt underskott) och dels får sina grundlagsfästa rättigheter om kommunalt självstyre överkörda. Till yttermera visso av en regering som inte ens har en majoritet av folket bakom sig (ytterligare ett demokratisk underskott).

Om vi nu, för att underlätta den angripnes argumentation, påstår att det ju inte finns några alternativ, människor måste ju ha någonstans att bo!, så blir ju svaret att visst finns det alternativ. Gränser går att stänga om viljan finns. Det är dessutom logiskt när EUs yttre gränsskydd har kollapsat och vi redan har fler än vi kan hantera på ett värdigt sätt.

Enormt mycket mer resurser kan i Hans Roslings anda därefter allokeras till närområdena – för att hjälpa en större numerär – och ett mycket mer aktivt involverande i ett slut på kriget i Syrien (varifrån f.ö. endast ca 30 % av de merendeles ekonomiskt drivna migranterna kommer trots centralmaktens ständiga propåer om motsatsen) kan göras. Att de som därefter redan är i landet måste härbärgeras tills beslut om de får stanna tagits är självklart, men accepten för detta så skulle då bli så mycket större eftersom man ser ett slut och ett värn om landet i det beslut som föregått detta.

I beaktande av detta så kan man enkelt konstatera att det som i själva verket pågår är ett politiskt elitprojekt iscensatt av politiker i minoritet och vänstermedia i oskön förening.

Den som sedan på det lokala självbestämmandets grund opponerar sig mot detta enorma inflöde och på att den svenska nationen och välfärden allvarligt skadas av det som sker, misstänkliggörs inte sällan som mindre vetande alternativt stämplas som ”främlingsfientlig” – eller ja NI vet vilket ord – av de mediahus som så skamligt har lierat sig med minoritesmakten, mot medborgarnas självbestämmande och mot Sverige som intakt välfärdsstat.

Självklart måste den typen av bränder som skett av tilltänkta asylboende fördömas, på samma sätt som skol- och bilbränder i utanförskapsområdena – och lika kraftfulla polisresurser sättas in på båda (särskilt skobränder, då bränner man ju bokstavligen upp svenska barns tilltänkta framtid). Men det är inte svårt att förstå den underliggande frustrationen av att helt ha tappat beslutanderätten över så fundamentala frågor som sin närmiljö, den social samvaron, kommunens ekonomi och in förlängningen hela den svenska välfärdens framtid.

Tänk Er istället en respektfull dialog med kommunerna med förfrågan hur många man kan ta emot utan att den kommunala servicen mot befintliga medborgare nämnvärt skadas, och sedan utifrån detta – en nationell summering – bestämmer en numerär som man hanterar att ta in i landet – resten får helt enkelt söka sig annorstädes.

Därefter vidtar hjälp i närområdet och ett fullt och frivilligt batteri av hjälp från det civila samhället (skilj på statens plikt och individerans frivilliga altruism!). Skulle vi då se motsvarande våldsamheter? Tillåt mig tvivla. Det som nu sker är emellertid kraftigt statligt våld mot det kommunala självbestämmandet. No doubt what so ever.

Hur märkligt det en må låta så är faktisk både kommunalpolitiker och rikspolitiker valda att göra det bästa möjliga för sin kommun och för sitt land – med högsta prioritet. Där ligger deras uppdrag. Det är därför de är valda. Men om de sätter detta uppdrag som en sekundär post, vilken man alldeles uppenbart har gjort under de senaste månaderna från de flesta partier, så kommer det med ett mycket högt pris. En tilltagande minskning av förtroendet för statens institutioner, själva demokratin och för politikerna själva – och det i sin tur eroderar det social kapitalet. Och ett eroderat socialt kapital är kungsvägen till samhälleligt förfall både på ett ekonomiskt och moraliskt plan.

Där står vi nu – och det är ingen bra plats att vara på.
Det är läge för ett folkuppror.

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Konstitutionella frågor, Migration & integration. Bokmärk permalänken.

Kommentera