De flesta som nu kommer– och har kommit de senaste decennierna – till Sverige “på flykt”/i jakt på ett bättre liv tillhör av naturliga skäl islam. De har kommit från regioner där den religionen är den dominerande. Beräkningar säger att ca en halv miljon människor i Sverige (Pew Forum) är muslimer, med varierande grad av tro inom de många olika ritningar inom islam som finns. Trots den stora påverkan som detta har haft och kommer att få på det svenska samhället kan man genom vardagliga enkäter konstatera att svensken i gemen i princip inte vet någonting om denna religion annat än möjligen ramadan, fläskköttsförbud och några andra ytliga kännetecken. Denna okunskap beror dels på ett sannolikt genuint ointresse och dels – och det är det allvarliga – på en att media och kulturliv svikit sitt folkbildningsuppdrag, utfört utifrån den klassiska västerländska upplysningstanken: rationalitet, logik och humanism.
Kunskapen om kafir-, haram- och giaourbegreppen, skillnaden mellan Shia och Sunni, wahhabismens inflytande i landet, synen på homosexualitet och kvinnans underordnade roll enligt religionen, Uhmans roll relativt nationell gemenskap, synen på hundar som sällskapsdjur, synen på djurslakt, den relativa eller icke-acceptansen av demokrati och en sekulär stats överhöghet, sharia, och andra för integration, demokrati och respektfull samlevnad oerhört centrala begrepp, kan därför med stor sannolikhet sägas vara rudimentära bland svenskarna.
Kulturbetingade skillnader, om de är stora kan vara ytterst destruktiva. Forskningen talar om ”Cultural divide”. Man behöver inte studera den mänskliga historien särskilt länge för att konstatera att divergerande kulturidentiteter och religioner/trosinriktningar inom samma geografi har varit kunsgvägen till krig och konflikter. Mellanöstern idag. Balkan igår. Behöver det sägas mer?
Men om detta får man knappas ens tala offentligt i detta land innan ”islamo…”-stämpeln kommer fram. Mörkrets krafter har redan påverkat debatten så mycket att personer som verkligen kan något om islam som t.ex. Mona Walter, och som känt dess tolerans inpå bara skinnet, stämplas av t.ex. SR som “kontroversiell” (SR P1) istället för att ges stort utrymme för nödvändig debatt och öppen diskussion där ledande företrädare för de olika anklagade inriktningarna får en chans att svara och förklara sig. Så skedde på Ingemar Hedenius tid med hans uppgörelse med kristendomen. Ingen försökte för övrigt, mig veterligen, foula ut Hedenius eller tysta debatten genom att kalla honom ”kristofob”.
Självklart bör även påstått hovsamma varianter av islam ges offentligt ljus och dess representanter, som t.ex. Hanna Gadban, ges sen chans att utförligt förklara hur en mer fridsam och tolerant variant av islam kan fungera och hänga ihop med urkundens propåer och realismen i detta visavi troende i Sverige.
Hittills är det väl bara två tidningar: Dagens Samhälle med sin intervju med Mona Walter (nr 27-15) samt nu senast den bomhotade Gefle Dagblad som försökt förklara och kritisera delar av islam utifrån de utgångspunkter jag nämnde i inledningen. Fler borde agera i deras efterföljd. Fast kommer det att ske? När kommer de seriella kritiskt granskande och förklarande reportagen? Utgår man t.ex. från SvD:s chefredaktörs kommentarer (21/9) på Gefle Dagblads gräv så är han rädd för att ”spä på fördomar”. Fast hela tanken är ju att skingra just okunskap och fördomar genom upplysning och analys! Uppenbarligen finns det mycket vänsteristiskt tankebråte som förhindrar att man frimodigt tar tag i den efterlysta folkbildningen. Så vad svarar egentliga svenska media på frågan i rubriken. Blir det ett Non? Mycket tyder tyvärr på det.
Jag avslutar genom att citera Maajid Nawaz och Sam Harris (The Daily Beast 15/9, min övers.)
”Att sätta upp islam för granskning, rationellt och etiskt, får inte förväxlas med anti–muslimsk trångsynthet. Det högst tveksamma begreppet ”islamofobi ” har blivit allmänt förekommande inom vänsterakademin och har inte sällan används av ignoranta debattörer för att tysta berättigad kritik. I ett öppet samhälle kan inga idéer vara fredade från analys, samtidigt som att inga människor kan frånkännas sin värdighet.”
